Fram till revolutionen 1917 bodde Reinhold Svento i S:t Petersburg. Efter det var han socialdemokratisk redaktör och riksdagsman i Finland. Under fortsättningskriget hörde han till fredsoppositionen och blev sedan folkdemokrat. Han var andre utrikesminister i J. K. Paasikivis och Mauno Pekkalas regeringar, tills han utnämndes till sändebud i Bern. Svento var en intellektuell med politiska åsikter som grundade sig på ett sociologiskt sätt att utröna den rätta politiken.
Reinhold Sventorzetskis far var stationsinspektor på Pargala station. Det var en första klassens station inom Finska statens järnvägar, och fadern var tjänsteman hos finska staten, trots att Pargala låg i Ryssland, 16 kilometer från S:t Petersburg. Reinhold var född finländare, och hade ingående Rysslandskännedom. Familjen Sventorzetski hörde till den välbärgade medelklassen, och släkten hade rötter i den polska adeln.
Reinhold Sventorzetski studerade juridik vid universitetet i S:t Petersburg. Där lärde han sig även politik. År 1905 krävde han tillsammans med studiekamrater en återgång till lagliga förhållanden i Finland. Detta ledde till att han relegerades från universitetet, men efter ett år fick Sventorzetski fortsätta studierna och tog juridisk examen 1907. Han blev kopist vid statssekreterarämbetets kansli och avancerade där 1910 till yngre expeditionssekreterare.
Skriverier i ryska tidningar till förmån för Finlands sak ledde, enligt vad Sventorzetski själv har berättat, till avsked från tjänsten den 8 januari 1915. Han har inte avslöjat vad han gjorde de följande två åren; möjligen skaffade han sig praktik vid svågern Antti Hackzells advokatbyrå i S:t Petersburg. Han hade 1907 ingått äktenskap med Evi Hackzell. De fick fyra barn före revolutionen och överflyttningen till Finland. För fru Hackzell var Sventorzetski dock alltför rysk, alltför hetlevrad och alltför vänstersinnad. Dessutom hade kejsar Nikolaj II genast efter avskedandet beviljat Sventorzetski, en årlig pension om 3 000 mark ur finska senatens specialfond. På den kunde en man försörja sin familj i S:t Petersburg. I Ryssland använde Sventorzetski den ryska namnformen Konstantin Avgustovitj, men efter flyttningen till Finland det germanska namnet Reinhold.
Kejsarväldet representerade för Sventoretzki hur som helst reaktionära krafter, och en revolution var välkommen. Han återvände i mars 1917 till det offentliga livet som tjänstförrättande chef för generalguvernörens kansli. Han delade de finländska socialdemokraternas missnöje med både den provisoriska regeringen och borgerskapets tvekan att utvidga den inre självständigheten. Själv rörde sig Sventorzetski så långt vänsterut som det för en progressiv borgare över huvud taget var möjligt.
Sventorzetski höll sig på sidan om upproret i januari 1918. I november 1918 framträdde han på Finlands socialdemokratiska partis (SDP) extraordinarie partikongress som expert på utrikespolitik. Samtidigt blev han redaktör för Suomen Sosialidemokraatti (Finlands Socialdemokrat), en anställning som han behöll till 1944, med undantag för åren 1920–1924. De åren redigerade han tidningarna Kansan Työ (Folkets Arbete) och Pohjolan Työmies (Nordens Arbetare). Han började kandidera till riksdagen från S:t Michels valkrets och blev alltid invald därifrån. Han var riksdagsman 1924–1947 och hörde till den socialdemokratiska gruppen, förutom 1945–1947 då han ingick i den folkdemokratiska gruppen (DFFF). Därtill var han medlem av Helsingfors stadsfullmäktige 1919–1921.
Sventorzetski hade en intellektuell relation till socialdemokratin. Den relationen hade inte uppstått via arbetarrörelsen, utan vuxit fram som en sociologisk syn på vad som var den rätta politiken. Sventorzetski skiljde sig från gemene finländare inte bara genom sitt namn, som han 1938 ändrade till Svento, utan framför allt genom sin Rysslandskännedom, från barndomen och den tidiga karriären i S:t Petersburg.
Sventorzetski valde utrikespolitiken som tema för sin politiska verksamhet, och inom den neutralitet i förening med en nordisk orientering. Inom inrikespolitiken verkade han för parlamentarism och långtgående medborgerliga rättigheter. Kännetecknande för Sventorzetski som politisk gestalt var att han på sätt och vis var en rotlös intellektuell, en socialist utan kontakt med arbetarrörelsen. I det avseendet hade han själsfränder bland vänsterintellektuella i Skandinavien, till och med bland vänsterinriktade borgare i England, men i Finland hade han inte många likasinnade.
Hösten 1918 dominerades Sventorzetskis liv av upplevelserna från revolutionerna i Ryssland och Finland. Alternativet för Finland var neutralitet, med stöd i ett samhälle med stark inre sammanhållning. Ett samhälle med stark sammanhållning föddes genom en stark parlamentarisk socialism, det vill säga socialdemokrati. Om en parlamentarisk socialism inte godkändes – det här var en gliring mot samtida högerströmningar – skulle resultatet bli en icke-parlamentarisk socialism, alltså kommunism, resonerade Sventorzetski. Därför var det nödvändigt med en stark socialdemokrati och neutralitet, se där en hållbar väg för Finland. Dessa tankar utvecklade Sventorzetski vidare på 1920- och 1930-talen. Hotet om en högerkupp nådde sin kulmen med Lapporörelsen och Mäntsäläupproret 1932.
I Finland slog diktaturen inte igenom, och Svento kunde vända uppmärksamheten mot utrikespolitiken. Ett nytt världskrig var 1938 definitivt möjligt, ifall Tyskland skulle korrigera orättvisan i Versaillesfreden utanför de egna gränserna. Mot den här bakgrunden betonade Svento allt mer den skandinaviska orienteringen. Rädslan för ett nytt världskrig drev honom också allt längre vänsterut. Han var med i Sotaa vastustavain kansalaistoimikunta (Folkkommittén mot krig), som var en av täckorganisationerna för Finlands kommunistiska parti, eller Komintern.
Svento hade i slutet av 1930-talet samma syn på Sovjetunionen som västerländska vänsterintellektuella. Han poängterade det artificiella i antipatierna mellan Finland och Sovjetunionen, att ingendera parten fick något ut av det. Sociologin vann över politiken i Sventos värld. I det avseendet befann han sig såväl i det egna partiet som utanför detta i gott sällskap. Partikamraten Väinö Voionmaa – intellektuell även han, men historiker och mer finländare än Svento – konstaterade i mitten av 1930-talet att ”alla länder representerar samma civilisationsideal, och ett anfall är inte att frukta”. Detta synsätt avfärdades av partikamraterna med Väinö Tanner i spetsen, men Voionmaa och Svento, som gav uttalandet sitt stöd, byggde helt enkelt vidare på den idealism som via Heliga Alliansen på 1800-talet, Haagkonventionen och Paneuroparörelsen hade föregått Nationernas förbund. Svento tvekade på 1930-talet inför Nationernas förbund, då han kunde se dess otaliga problem. Trots det var det bra för Finland att vara medlem av förbundet.
Världskriget, vinterkriget och slutligen det tyska angreppet på Sovjetunionen och fortsättningskriget som en följd av detta krossade Sventos världsbild. Framför allt var det den sociologiska rationaliteten i hans världsbild som kollapsade: världen var i grunden förryckt. Det gav Svento efter kriget uttryck åt i boken Vetenskapen och politikens bankrutt (1957), det enda svenskspråkiga verket i Sventos rätt omfattande skriftliga produktion.
När kriget bröt ut var Svento forfarande riksdagsman, medlem av SDP:s partistyrelse som förr och fortsatt utrikespolitisk kommentator i Suomen Sosiaalidemokraatti. Svento hade rönt uppmärksamhet med sina skriftliga och politiska aktiviteter. Särskilt på 1930-talet uttryckte han en rätt utbredd medborgaropinion. Vid den tiden handlade det fortfarande om en fritt flytande vänsterborgerlig och socialistisk åskådning och dess retoriska applicering på dagspolitiken. Den kunde då inte placeras in i ett tydligt partipolitiskt fack. Efter kriget kom en sådan åskådning att ta form i DFFF, som stod utanför kommunisterna. Senare kunde den bäst beskrivas som en socialism av Ele Alenius märke. Strömningarna hade visat sig före kriget, och krigsresultatet lyfte fram dem.
Svento kommenterade förtvivlad världspolitiken. Hösten 1939 kom som en stor överraskning för honom liksom för alla andra, och först i november insåg Svento att ett krig verkligen hotade. Förhandlingar borde omedelbart ha fortsatt med Sovjetunionen, och man borde ha varit beredd till eftergifter. Men det var för sent, och Svento själv kunde inte ändra politiken.
Efter vinterkriget försökte Svento ändå med all sin kraft förhindra ett nytt krig. Han menade att det var galenskap för Hitler och Stalin att börja slåss mot varandra. Därför skulle man inte spekulera i möjligheten av ett krig mellan dessa stormakter, eftersom det skulle kunna försvaga Finlands ställning. Finland borde nu om någonsin värna neutraliteten och bedriva nordisk politik. Svento försökte desperat få plats för Hitler och Stalin i sin Staatsräson, precis som förut. Vid det här laget betraktade J. K. Paasikivi Svento som en svärmare, och även Tanner blev irriterad. Kriget kom i juni 1941.
Efter Stalingrad 1943 började Finlands politiska ledning planera för en tid efter kriget. Svento hade gått med i fredsoppositionen, någon annan lösning kunde inte komma i fråga. Han besökte då och då Paasikivi för att filosofera, och det var inte förgäves. Det blev allt klarare för Paasikivi att han ännu behövdes, att det var nu som han verkligen skulle behövas. Han började tidigt spana efter de nya män som skulle kunna vara med då Finlands politik slog in på nya vägar. Svento var inte en opportunist, inte heller Paasikivi, trots att så påstods senare. Svento bemötte påståendet i boken Ystäväni Juho Kusti Paasikivi (Min vän Juho Kusti Paasikivi), där han punkt för punkt avfärdade själva möjligheten till opportunism.
Den nya tiden kom i september 1944. Den centrala frågan lydde: skulle Republiken Finland bestå? Inrikespolitiskt blev det spänningar i landet. Hade det varit rätt eller fel att kriga? Svento ansåg, liksom Paasikivi, att man inte hade gjort allt för att undvika krig. Det hade varit Sventos något senkomna ståndpunkt redan hösten 1939, och som medlem av fredsoppositionen under fortsättningskriget kunde han inte tycka annat. Socialdemokratiska partiet, som Svento under årens lopp hade haft en rätt svag relation till, leddes med Mauno Pekkalas ord nu av ”de där typerna”, det vill säga av vapenbrödrasocialisterna Penna Tervo, Unto Varjonen, Väinö Leskinen, Yrjö Kilpeläinen med flera. Svento delade onekligen Pekkalas uppfattning. Han hade redan i slutet av 1930-talet mognat för något slag av gemensam front i politiken. Övergången till DFFF inför valet 1945 var oundvikligt och logiskt.
Den utåt sett viktigaste perioden i Sventos liv blev tiden som andre utrikesminister i Paasikivis första regering den 17 november 1944, och sedan som sändebud i Schweiz. Fastän Svento respekterades av Paasikivi, och senare av statsminister Pekkala, var han besvärad av det som sades om Pekkala: ”Den egentliga borgerliga publiken såg i honom --- en ny typ av undfallenhetspolitiker, under vars tid vid makten Finlands folk en morgon skulle kunna vakna upp till vilka omständigheter som helst.” Men för kommunisterna var Svento och Pekkala de värsta hindren. Det gällde att komma överens med Sovjetunionen. I hemlandet hade det gått på tok såtillvida, att fastän högerns krigspolitik hade gått på grund och fastän man i Finland nu talade mer om demokrati än någonsin tidigare, så var högern politiskt starkare, mer aggressiv och större än någonsin tidigare. Den hade trängt in också i SDP. Där fanns för Svento bara en smal och trång nisch att leva i. Efter kriget kom Sventos skrifter att präglas av en pessimistisk, delvis rentav bitter ton.
Utnämningen till sändebud i Bern 1948 var en lättnad. Svento återlämnade medlemskortet i DFFF, såsom det anstod en tjänsteman, men samtidigt beredde det honom personlig glädje. Han lämnade samtidigt riksdagen och annan politisk verksamhet bakom sig. President Urho Kekkonen tröstade honom ytterligare med medlemskap i Finlands FN-delegation i slutet av 1950-talet.
Reinhold Svento publicerade på 1960-talet några avklarnade böcker. I dem återvände han till tankemönstren han hade utvecklat i slutet av 1930-talet. Det hade varit Sventos bästa tid, före krigets dysterhet och rådlöshet, före sonen Truvors död i vinterkriget och före bitterheten efter kriget. Svento var vid sitt frånfälle nästan 92 år gammal.
Ilkka Seppinen
Reinhold Konstantin Sventorzetski, från 1938 Svento, född 24.7.1881 i S:t Petersburg, död 30.3.1973 i Villmanstrand. Föräldrar stationsföreståndaren August Stanislaus Sventorzetski och Barbara Archangelski. Gift med (1) Evi Hackzell 1907, (2) Helvi Inkeri Dillström 1968.
PRODUKTION. Tiede, politiikka ja diplomatia Suomen valtiollisessa kehityksessä (1918); Sosialidemokratia ja kommunismi (1926); Politiikan taito (1928); Eduskunta ja edustajat. Kritiikkiä ja itsekritiikkiä (1935); Työmies ja talonpoika. Onko pysyväinen yhteistoiminta maalaisliiton ja sos.-dem. puolueen välillä mahdollinen ja toivottava? (1937); Suomen ulkopolitiikka (1938); Vetenskapen och politikens bankrutt (1953); Neuvostoliitto maailmanpolitiikan keskipisteessä (1959); Ystäväni J. K. Paasikivi (1960); Sovetskij sojuz v centre mirovoj politiki – Neuvostoliitto maailmanpolitiikan keksipisteessä. Moskva (1961); Tuleeko kolmas maailmansota? Poliittisia aforismeja ja mietelmiä (1965).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 I−II. Red. G. Stjernschantz (1986); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen Sosialidemokraattinen Puolue 75 vuotta I−III (1975, 1987, 1991).
BILDKÄLLA. Svento, Reinhold. 1948. Uusi Suomis bildarkiv.