ALENIUS, Ele


(1925– )


Generalsekreterare för DFFF, minister, bankman


Ele Alenius var en ledande gestalt inom det internt splittrade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Han utsattes upprepade gånger för skarp kritik av de inhemska minoritetskommunisterna och det sovjetiska kommunistiska partiet men höll fast vid sin linje att försvara och utvidga DFFF:s politiska självständighet.

 

Ele Alenius anförvanter på både moderns och faderns sida var aktiva röda 1918. Hans farfar satt länge fängslad efter inbördeskriget tills han frigavs genom en allmän amnesti. Flera borgerligt sinnade landsmän hade också intygat att han varit ”human och finkänslig där de röda varit vid makten”. Ele Alenius far August blev också han åtalad för högförräderi, men frikänd.


 

August Alenius försörjde sig som murare på 1920-talet i Tammerfors, där han träffade han sin blivande hustru Sylvia i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Vid sidan av sitt arbete som murare gick han kvällskurser vid läroverket. Parets enda barn Ele Allan föddes i juni 1925. Familjen bodde i en trång lägenhet i Tammerfors, tills de 1930 flyttade till Helsingfors. Det främsta skälet till bytet av boningsort var att August Alenius bestämt sig för att fortsätta sina studier vid Helsingfors universitet efter att ha avlagt studentexamen som privatist. Sonen Ele började sin skolgång vid folkskolan i Kajsaniemi hösten 1932.


 

Familjen Alenius drabbades av arbetslösheten under depressionsåren, och levebrödet var mycket knappt. Situationen försvårades av att den nyutexaminerade filosofie magistern August Alenius var svartlistad i den tavastländska studentnationen. Avsikten var att den vänstersinnade Alenius inte skulle få något arbete, och det fick han inte heller. Situationen ledde till att han småningom övergick till bildkonstens område, som han kände allt starkare för. Efter att till en början anonymt ha producerat laveringar för försäljning köpte han 1943 en liten konsthandel med namnet Tölö konst- och ramaffär.


 

Hösten 1936 började Alenius i det finska reallyceet. Medan den rådande atmosfären där var tämligen högersinnad och fosterländsk härskade hemma hos honom en vänstersinnad och antinazistisk anda. Redan i ett tidigt skede blev han intresserad av samhälleliga frågor. Familjen Alenius tillhörde vänsterflygeln inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP) utan att delta i det underjordiska kommunistiska partiets (FKP) verksamhet.


 

Hösten 1939 trodde familjen länge att freden skulle bestå, varför Sovjetunionens angrepp den 30 november förorsakade stor bestörtning och ideologisk besvikelse. Fadern gav sig ut i kriget och modern ­flyttade med sonen till släktingar i Björneborg. Under mellankrigstiden fick August Alenius slutligen anställning som distrikts­kontrollör vid Finlands folkhjälp, som tog hand om den evakuerade befolkningen. I början av fortsättningskriget inkallades August Alenius igen i armén, medan familjen stannade i Helsingfors och Ele började i det finska reallyceet hösten 1941. I april 1943 kommenderades huvuddelen av klasskamraterna till militärtjänstgöring. Ele Alenius, som sommaren 1944 genomgick reservofficersskolan, kommenderades till befälhavare på Jussarö i Ekenäs skärgård, där han hade tjänstgjort även tidigare.


 

Hösten 1945 påbörjade Ele Alenius studier vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, efter att en kort tid varit tvungen att återvända till skolbänken i likhet med de andra gymnasisterna som återvänt från kriget. Våren 1948 avlade Alenius sin politices kandidatexamen med nationalekonomi som huvudämne.


 

Vapenstilleståndsavtalet garanterade handlingsfrihet för yttervänstern och Alenius blev under sitt första studieår medlem av Akademiska socialistiska samfundet (ASS). Däremot anslöt han sig inte vare sig då eller senare till FKP. ASS var en fåtalig men aktiv studentgrupp. I studentkårens delegation fick socialistföreningen bara en plats eller två, men dess publika tillställningar fyllde ofta universitetets solennitetssal med åhörare.


 

Ele Alenius disputerade 1958 för doktorsgraden i nationalekonomi med avhandlingen Kansainväliset pääomansiirrot työllisyyspolitiikan välineinä (Internationella kapitalrörelser som instrument för sysselsättningspolitiken). Han var alltid fascinerad av Karl Marx samhällsteori, men i vetenskapligt hänseende var han ändå kanske mera influerad av John Maynard Keynes, vars The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) hade utgjort ”spirituell läsning”.


 

Redan innan avhandlingen blev färdig fick Alenius, i likhet med sin far, uppleva politisk diskriminering vid universitetet. Professorn i nationalekonomi Hugo E. Pipping hade bett honom bli hans assistent; allt var redan överenskommet, när Pipping några veckor senare informerade om en ny, överraskande vändning. Han hade blivit underrättad om att valet av ”en politisk person som Alenius” till assistent skulle äventyra inrättningens möjligheter till finansiering från utomstående. Pipping, som hörde till Svenska folkpartiet, beklagade situationen och kunde inte anställa Alenius. På 1950-talet räckte medlemskap i ASS till för att stäcka en akademisk karriär.


 

Efter faderns död blev Alenius 1958 verkställande direktör för Artegrafica. Han fortsatte som konsthandlare i sju år, tills han våren 1965 blev heltidsanställd generalsekreterare för DFFF. Hans företrädare Mauno Tamminen utnämndes till biträdande ekonomisk direktör vid Rundradion, och Alenius blev den första generalsekreteraren som inte tillhörde FKP. Alenius uppställde två krav för sitt val: man borde sträva efter att utveckla DFFF till ”en verkligt självständig samarbetsorganisation” för socialister och kommunister samt att åtminstone från DFFF:s sida göra slut på den inbördes kampen inom vänstern. Målet för Alenius var att få i gång ett samarbete mellan vänsterpartierna. Villkoren accepterades och valet godkändes enhälligt av DFFF:s förbundsråd. Alenius stöddes även av de ledande funktionärerna inom förbundet.


 

Redan vid riksdagsvalet 1962 hade Alenius ställt upp som kandidat. DFFF gjorde då reklam för radioreportern Kalevi Kilpi, som just anslutit sig till folkdemokraterna, vilket i avgörande grad minskade Alenius andel av rösterna. Vid valet i mars 1966 var emellertid rollerna ombytta.


 

Den nye riksdagsledamoten Alenius utsågs tillsammans med Leo Suonpää till DFFF:s officiella regeringsförhandlare. Paavo Aitio verkade som förbundets inofficiella grå eminens vid underhandlingarna. I Rafael Paasios så kallade folkfrontsregering utsågs Alenius till andre finansminister med ansvar för skatteförvaltningen och de statliga lönerna. Under Paasios regeringstid 1966–1968 inträffade en ekonomisk tillbakagång och en häftig förändring i näringsstrukturen. Arbetslösheten ökade, och en snabb intern och extern migration ägde rum i landet.


 

När man efter presidentvalet 1968 skulle bilda ny regering var FKP och DFFF inte längre eniga om regeringsansvaret. Vid ett gemensamt möte mellan ledningen för DFFF och FKP:s politbyrå blev det omröstning om ministerposterna. Detta ledde till att DFFF i Mauno Koivistos regering företräddes av förste kommunikationsminister Paavo Aitio och första socialminister Anna-Liisa Tiekso, medan Alenius fortsatte som andre finansminister, efter att med knapp marginal ha besegrat Leo Suonpää med rösterna 21–17. Resultatet utvisar att också en del av majoritetskommunisterna ansåg Alenius politik vara alltför egensinnig och avvikande från FKP:s betraktelsesätt.


 

Koivistos regering avslutade sitt värv i maj 1970. Därefter tillhörde Alenius inte regeringen, utan hade för vana att konsekvent avböja erbjudna ministerposter. Han motiverade detta med att han ville underlätta anpassningen för de kommunister som var skeptiska gentemot regeringsansvaret och dessutom såg det som viktigt att DFFF:s ministerportföljer cirkulerade. Som riksdagsledamot fortsatte Alenius till 1977.


 

Alenius ledde DFFF till 1979. Hela denna tid befann han sig i ett konstant korsdrag mellan å ena sidan de oppositionella ­kommunisternas skarpa polemik och å andra sidan samarbetet mellan Aarne Saarinens anhängare inom FKP och socialisterna inom DFFF. Inom de mer moderata grupperingarna i DFFF uppskattades Alenius och stöddes som en självständigt tänkande människa, som försvarade vänsterflygelns nationella strävanden.


 

Tidvis, då trycket från Kreml ökade markant, kunde även ledningen för FKP vackla i sin lojalitet gentemot Alenius. När Sovjetunionens kommunistiska parti åter en gång under 1970-talet krävde att den kommunistiska ledningen i Finland skulle avsätta ordföranden för DFFF, vände Aarne Saarinen sig direkt till generalsekreteraren för förbundet Aimo Haapanen. Sedan Haapanen på rak arm svarat att man inte hade för avsikt att byta ut Alenius mot någon annan, lämnades frågan därhän och begravdes.


 

Efter Aarre Simonens död 1977 aktualiserades frågan om en ny direktionsmedlem till Finlands Bank. President Kekkonen erinrade sig Alenius exceptionella vägran att acceptera en tjänsteutnämning 1968 och han försökte nu på nytt. Även situationen inom DFFF var nu en helt annan. Denna gång accepterade Alenius. Hans kandidatur vann ett omfattande understöd bland bankfullmäktige; enbart Tuure Junnila från Nationella samlingspartiet opponerade sig mot att direktionen skulle få en ”idealist” som trodde på den demokratiska socialismens gengångare. Men även Junnila röstade blankt, inte emot, och utnämningen godkändes. När Alenius inledde sitt arbete vid Finlands Bank våren 1977 avgick han samtidigt från riksdagen mitt under valperioden. I den interna arbetsfördelningen inom direktionen för banken svarade han för avdelningarna för kassa- och betalningstjänster och för sedeltryckeriet.


 

Trots att en medlem av direktionen för Finlands Bank hade ett vägande inflytande på samhället, avsade Alenius sig sin aktiva roll inom dagspolitiken. Inom DFFF förde han visserligen ordet ända till förbundsmötet 1979, varvid han efterträddes av andre undervisningsministern i Mauno Koivistos regering Kalevi Kivistö. Därefter var Alenius ordinär medlem i förbundsstyrelsen för den organisation som han lett i 12 år.


 

Visserligen var Alenius inträde i Finlands Bank en fråga som avgjorts mellan partierna och presidenten och sålunda ett politiskt mandat. Under sin 15-åriga karriär som bankdirektör representerade Alenius emellertid inte längre sin politiska rörelse utan ansåg sig bunden enbart av reglementet för Finlands Bank. Detta ledde till korstryck, som då FKP publicerade en kommuniké enligt vilken DFFF:s bankfullmäktige, och naturligtvis också Alenius, förutsattes följa partiets vilja. Alenius var av annan åsikt och dikterade sin oavhängighet för direktionen vid Finlands Bank.


 

I Finlands Bank måste man lämna sin tjänst senast vid 67 års ålder, och för Alenius del nåddes denna milstolpe sommaren 1992. Efter detta har han författat memoarer och en bok i vilken han dryftar mänsklighetens framtida utmaningar.


 

Veli-Pekka Leppänen


 

Ele Allan Alenius, född 5.6.1925 i Tammerfors. Föräldrar muraren, filosofie magistern, skatteinspektören August Felix Alenius och Sylvia Matilda Koskinen. Gift 1953 med filosofie kandidaten Maija Annikki Rautio.


 

PRODUKTION. Kansainväliset pääomansiirrot työllisyyspolitiikan välineinä (1958); Sosialistiseen Suomeen (1969); Suomalainen ratkaisu (1974); Sosialismin ideologiaja aikakauden muutos (1985); Salatut tiet (1995); Että olisimme humaanin sivilisaation planeetta (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Samtal mellan författaren och Ele Alenius 12.10.1999. K. Korhonen, Sattumakorpraali (1999); V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964−1970 (1999); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968−1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996).


 

BILDKÄLLA. Alenius, Ele. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4192-1416928956798

 

Upp