Ralph Enckell framstår som en av Finlands viktigaste diplomater efter andra världskriget. Som chef för den politiska avdelningen vid utrikesministeriet och som Finlands ständige representant i Förenta nationerna innehade han en central roll för att formulera och verkställa Paasikivi-Kekkonenlinjen i Finlands utrikespolitik.
Ralph Enckell började i utrikesministeriet 1934 som kanslibiträde. Han fick i synnerhet ta hand om ärenden som krävde kunskaper i franska. Hans far Carl Enckell var utrikesminister i efterkrigsregeringarna 1944–1950. Fadern hade varit Finlands sändebud i Paris, där Ralph Enckell gick i skola och lärde sig perfekt franska. Han var också i övrigt språkkunnig: svenska var hans hemspråk, i Moskva lärde han sig ryska och engelska talade han utomordentligt. Han talade och skrev därutöver en elegant finska.
Som ung man försökte sig Ralph Enckell också på skådespelaryrket. I Nyrki Tapiovaaras film Den stulna döden (1938) spelar han en utländsk yngling som möter en skönhet i den finska sommarnatten. Enckell hade onekligen en viss skådespelartalang.
Mot slutet av fortsättningskriget utnämndes Enckell till legationssekreterare vid beskickningen i Stockholm. Hans första period utomlands räckte i tio år; från Stockholm skickades han till Paris och Moskva. Efter kriget stod den finländska diplomatin inför två viktiga uppgifter, att ingå fredsfördrag med segrarmakterna i kriget och att utveckla utrikeshandeln. I Paris kunde Enckell följa med fredskonferensen efter andra världskriget och knyta kontakter till de finländska representanter som anlände till staden.
Frankrike var en av segrarmakterna, och general Charles de Gaulle såg till att Frankrike inte kunde förbigås i uppbyggnadsarbetet i den efterkrigstida världen. I Europa pågick en kamp om inflytande mellan kommunism och kapitalism, och Paris var en av huvudarenorna för denna kamp. Enckell fick där följa med uppkomsten av Marshallhjälpen och hur det sattes stopp för Sovjetunionens expansion i Östeuropa. Chef för beskickningen i Paris var Johan Helo, utsedd för sina politiska meriter; de viktigaste uppgifterna föll på andras lott, också Enckells, vilket säkert passade denne väl.
År 1950 förflyttades Enckell till Moskva för fyra år. Utöver det ryska språket satte han sig grundligt in i landets förhållanden och politik, och ökade ytterligare sina förutsättningar att forma den finländska utrikespolitiken. Medan Enckell var i Moskva skedde en stor förändring i Sovjetunionen. Josef Stalin dog 1953 och efter ett mellanspel vidtog den första så kallade avspänningsperioden. För Finlands del resulterade den i återbördandet av Porkalaområdet, som avträtts i samband med vapenstilleståndsavtalet 1944 för en femtioårsperiod. Avspänningen möjliggjorde också Finlands medlemskap i Nordiska rådet och i Förenta nationerna (FN). Enckell såg i Moskva hur de finländska ärendena sköttes i olika instanser i Sovjetunionen. Landets utrikesministerium eller dess beskickning i Helsingfors kände inte nödvändigtvis till de definitiva riktlinjerna. De fastslogs i partiorganen och i sista hand i politbyrån. Finländarna begick ofta misstaget att lyssna till fel källor.
Enckell återvände till utrikesministeriet 1954. Han utsågs till byråchef på den politiska avdelningen och ett år senare blev han chef för hela avdelningen. En kort tid därefter fick han en central roll i den utrikespolitiska ledningsgruppen. President Kekkonen började använda sig av Enckell som sin medhjälpare och rådgivare, inte sällan med förbigående av utrikesministern. Enckells inflytande framgick också i de utrikespolitiska tal som hölls av landets ledning. Utrikespolitiken var hans stora passion. Till hans sätt att sköta den politiska avdelningen hörde hans vana att dra en krets av åhörare till sig genom utläggningar och föredrag i olika sakfrågor. Så samlade han en informell inre krets kring sig. En del av dem som inte kände honom uppfattade honom felaktigt som arrogant. Han var emellertid otålig gentemot enfald.
När Enckell började som avdelningschef hade Finland blivit medlem av FN, och det var viktigt att delegationerna hade fullgoda direktiv som man kunde stödja sig på under mötena. Enckell gjorde upp de instruktioner som var i kraft ända tills Finland anslöt sig till Europeiska unionen (1995). I instruktionerna betonades Finlands strävan att hålla sig utanför konflikter mellan stormakterna och landets önskan att främja lösningar som kunde få understöd av stormakterna. Instruktionerna omfattade också en punkt som aldrig torde ha aktualiserats: vid behov skulle Finland även ensamt arbeta för lösningar som man ansåg som goda.
Trots att relationerna mellan Finland och Sovjetunionen var goda och rätt okomplicerade under Nikita Chrusjtjovs maktperiod, frånsett ett par undantag, uppstod likväl problem. Mot slutet av augusti 1958 meddelade Finlands ambassadör i Moskva Eero A. Wuori att den delegation från Sovjetunionens kommunistiska parti (SKP) som skulle delta i Finlands kommunistiska partis (FKP) årsfest också omfattade Otto Wille Kuusinen, som borde få visum. Wuori bad om instruktioner, och Enckell formulerade ett svar tillsammans med biträdande avdelningschef Max Jakobson och erhöll presidentens godkännande till förslaget. Det var klart att Kuusinens ankomst till Finland skulle ha vållat stor uppståndelse såväl i Finland som utomlands. Den regering under Kuusinen som Sovjet hade tillsatt för Finlands del under vinterkriget 1939 var inte bortglömd och detta skulle föranleda frågor om Sovjetunionens syften. Det var också klart att man inte kunde förvägra visum för en medlem av Sovjetunionens politbyrå. Enckell föreslog således att Wuori skulle hänvisa till de negativa följderna av Kuusinens resa för relationerna mellan Finland och Sovjetunionen samt på den allmänna opinionens förtroende för utrikespolitiken och be att Sovjetunionens regering skulle dra tillbaka visumansökan. Så skedde också, måhända efter ett beslut av Chrusjtjov själv.
Finland hade blivit medlem av FN som en del av en omfattande paketlösning, då en grupp socialistiska länder och en del västländer, bland dem Finland, hade godkänts som medlemmar. Den finländska representationen löstes tillfälligt på så sätt att ambassadör Georg Gripenberg till en början utsågs till ständig representant. Denne var dock inte särskilt intresserad av sitt arbete och kände inte närmare till den multilaterala diplomatin. Enckell hade däremot deltagit i FN:s generalförsamlings sessioner och kände organisationen väl. Det var naturligt att han 1959 utsågs till Finlands FN-ambassadör.
Enckell uppnådde snart en bemärkt ställning inom FN tack vare sina språkkunskaper, sin sakkännedom och sin förmåga att uppträda. Han var en god förhandlare som även i kvistiga frågor kunde finna neutrala och för parterna lämpliga lösningar. Enckell fann sig snart vara ordförande för olika kommittéer och delegationer.
Till ordförande eller president för generalförsamlingen väljs i allmänhet en sittande eller tidigare minister. Inom FN har man kommit överens om att ordförandeskap och medlemskap roterar enligt ett visst mönster. Finland har under hela sin tid som medlem tillhört gruppen för Västeuropa och andra länder. Beroende på situationen har dessa andra länder bestått av Förenta staterna, Kanada, Australien och Nya Zeeland. När det 1965 var västgruppens tur att uppställa en kandidat som ordförande för generalförsamlingen var Enckell den populäraste kandidaten. Hans kandidatur omfattades dock inte av alla och han ville inte konkurrera om den. Om Finland hade drivit på Enckells kandidatur, rentav genom omröstning, hade han blivit vald. Nu valdes istället den italienske utrikesministern Amintore Fanfani. Då befann sig Enckell redan på sin nya stationeringsort i Stockholm.
Ambassaden i Stockholm var en av de viktigaste för Finland. Svenskarna var tillfreds med en erfaren ambassadör av Enckells kaliber och Enckell fick från början nära relationer till det svenska utrikesministeriet, regeringen och näringslivet. Han trivdes bra i Stockholm. Där inträffade dock inte lika intressanta händelser som på Enckells tidigare poster. Då det gick behändigt att resa mellan länderna besökte han ofta Helsingfors och träffade presidenten och andra ledande personer inom utrikespolitiken. På detta sätt kunde Enckell inverka på händelsernas gång och på planeringen, vilket var till stor nytta för utrikesministeriet.
Efter fyra år var det åter dags för Enckell att flytta till ett nytt land. Finlands regering upprättade en permanent beskickning i Paris för att sköta ärenden med Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Enckell utsågs till den förste chefen för den nya beskickningen och kom alltså åter att bo i sin barndomsstad. Han motsatte sig dock hårdnackat förflyttningen, eftersom han ansåg att tjänsten var under hans nivå. Detta var dock ett svepskäl; i själva verket var han ointresserad av frågor rörande OECD och ansåg sig kanske inte heller kompetent för dem. Enckell hade velat att frågor rörande Unesco hade överförts till honom från den egentliga ambassaden i Paris. Detta gick dock ambassadör Richard Rafael Seppälä inte med på. Frågan underlättades av att Enckell visste att Seppälä skulle gå i pension efter ett par år och att han då skulle ha de bästa möjligheterna för att ta över både Frankrike och Unesco.
Till Enckells lycka hade Finland våren 1969 föreslagit att man skulle undersöka möjligheterna att anordna en europeisk säkerhetskonferens. Sovjetunionen hade jämte sina allierade regelbundet framställt sådana förslag sedan 1950-talet, men Finland formulerade frågan på ett nytt sätt, vilket gjorde att också Förenta staterna och andra västländer blev intresserade. Finlands sak var att förklara för alla deltagare vad som avsågs med förslaget och också vad som ej avsågs. Enckell utsågs till ambulerande ambassadör för ärenden som rörde den europeiska säkerhetskonferensen. Under ett par års tid förde han över 50 samtal i över 30 huvudstäder i Europa och Nordamerika. Under dessa diskussioner betonade han i synnerhet att Finlands mål inskränkte sig till att utreda möjligheterna att anordna konferensen.
I Warszawapaktens ursprungliga förslag hade man strävat efter att begränsa deltagarna i konferensen till de europeiska länderna. Finland utvidgade deltagargruppen genom att definiera deltagarna som de länder som ansvarade för säkerheten i Europa, vilket å ena sidan möjliggjorde Förenta staternas och Kanadas deltagande och å andra sidan Östtysklands. Warszawapakten ville att konferensen i första hand skulle slå fast gränserna efter andra världskriget och tillsätta något slags europeiskt säkerhetsråd, där Sovjetunionen skulle få möjlighet att inverka på de västeuropeiska ländernas ärenden. Finlands initiativ utgick för sin del från att det inte kunde ställas några förhandsvillkor på konferensen. Finland tog alltså inte ställning till konferensens dagordning. De av Enckell förda diskussionerna gav sålunda Finlands regering material för att kunna komma med nya förslag. Konferensen genomfördes i augusti 1975.
Enckell innehade posten som Finlands ambassadör i Paris i omkring fyra år från 1972. Tack vare sina erfarenheter från FN kunde Enckell också verka effektivt inom Unesco. Många frågor inom organisationen, som koncentrerade sig på undervisning, vetenskap och kultur, var politiskt mycket laddade. T.ex. frågan om skolundervisning för palestinska flyktingar inbegrep hela den mångfasetterade konstellationen i Mellanöstern, och skolorna utgjorde ett vapen i kampen mellan parterna i tvisten. Enckell hade inga svårigheter att förstå dessa omständigheter.
Enckells sätt att sköta personalfrågorna på sin ambassad tillfredsställde inte tjänstemannaföreningen inom utrikesförvaltningen, grundad 1970, eller den socialdemokratiske utrikesministern Kalevi Sorsa. Ett missförstånd mellan Enckell och ambassadens vaktmästare fick stor publicitet, vilket ledde till att utrikesministeriet hamnade i en situation där Enckell fick uppoffra sig. Han förflyttades till Warszawa 1976. Enckell var mycket frustrerad över incidenten i Paris och ansåg att han behandlats orättvist. Han var speciellt uppretad över att nyheten om förflyttningen publicerades i Finland samtidigt som Sorsa var på officiellt besök i Paris.
Trots det visade Enckell prov på en hög ämbetsmannamoral och skötte förtjänstfullt chefskapet i Warszawa. I Polen skedde under Enckells tid betydelsefulla förändringar i samhället. Fackföreningsrörelsen Solidaritet reste sig mot landets kommunistiska regering, och Sovjetunionens hela maktkonstellation i Östeuropa var hotad. Under sina ofta återkommande besök i Helsingfors höll Enckell utmärkta föreläsningar om internationell politik.
Enckell, som erhållit legationsråds titel 1950 och titeln som utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister 1957, gick i pension 1980. Tre år senare blev han emellertid medlem i en expertkommitté inom FN som hade till uppgift att utreda frågor i anslutning till tjänstemännens anställningsförhållanden vid FN-sekretariatet. Som kommittémedlem reste Enckell ett par gånger årligen till New York, där han två årtionden tidigare inlett sin remarkabla karriär som ambassadör.
Paavo Keisalo
Carl Fredrik Ralph Alexander Enckell, född 13.5.1913 i Helsingfors, död 18.5.2001 i Helsingfors. Föräldrar utrikesministern, ambassadören Carl Johan Alexis Enckell och Lucy Maria Frida Agatha Margareta Ponsonby-Lyons. Gift med (1) Marie-Christine Söderhjelm 1936, (2) Laura Eleonoora Virkkunen (född Snellman) 1949.
PRODUKTION. Suomi YK:ssa (tills. med K. Korhonen, 1967).
KÄLLOR. Utrikesministeriets arkiv, Helsingfors.