Nils Westermarck hör otvivelaktigt till de mest framstående lantbruksekonomerna genom tiderna i de nordiska länderna. Hans insatser inom nationella och internationella vetenskapliga och fackliga organisationer på lantbruksekonomins och mer allmänt på lantbrukets område är stora.
Släkten Westermarck härstammar från Västerbotten i Sverige. Nils farfar, forstmästaren Walter Westermarck, gifte sig med Alfhild Ehrström och Walter blev på så sätt måg på Träskända gård i Tusby. Walters yngre bror var den berömde sociologen Edvard Westermarck. Träskända gård, på vars marker Träskända stad nu befinner sig, omfattade omkring 700 ha åker och 1?300 ha skog. Det var med andra ord också för dåtida förhållanden fråga om en stor herrgård. Nils Christian präglades självfallet under barndomen av livet på gården.
Vid sekelskiftet flyttade som känt många berömda kulturpersonligheter till Tusby. Jean Sibelius och Eero Järnefelt fick köpa tomtmark från Träskända gård. Juhani Aho bodde på gårdens mark i en villa kallad Ahola. Till konstnärskretsen i Tusby hörde dessutom många andra konstnärer och författare. Nils kom sålunda tidigt i kontakt med åtminstone den yngre generationen i dessa familjer, och han fick ett betydande kontaktnät vilket förmedlade många viktiga impulser. Den tidiga barndomen var på alla sätt en lycklig tid.
Men förhållandena förändrades snabbt. Oroligheterna startade 1917 med strejker bland arbetarna och statfolket på flera större gods, så också på Träskända med utgårdar. En speciell händelse från marsstrejken 1917 har sannolikt påverkat Westermarcks senare ståndpunktstaganden. Nils far hade införskaffat en frisisk högmjölkande besättning till en av utgårdarna. Strejkvakterna på gården såg till att ingen vågade mjölka, varför man till slut var tvungen att slakta hela besättningen. Inbördeskriget inleddes i januari 1918. Gårdens förvaltare hade blivit nedstucken med bajonetter, och de röda hotade alla personer av manligt kön tillhörande godsägarklassen. Det gällde sålunda att fly, vilket även lyckades. Dessa händelser kom självfallet att ha betydelse i senare skeden av livet.
Nils Westermarck avlade 1928 studentexamen vid Nya svenska samskolan. Redan i början av 1920-talet hade hans far, svårt skuldsatt, fått avstå från nästan hela Träskända gård. Den ekonomiska krisen i slutet av 1920-talet ledde slutligen till konkurs. Det enda som efter detta återstod var ett småbruk i Nastola nära Lahtis stad.
Nils hade då börjat studera lantbruk vid Helsingfors universitet och fullgjorde sin årspraktik på Jockis gård. Han hade redan i början av sina studier beslutat att välja forskarens bana. Han studerade snabbt, avlade vid 21 års ålder kandidatexamen och fick tjänst som sekreterare vid Finlands fjäderfäförbund. Vid sidan om tjänstgöringen började han samla in material till sin doktorsavhandling som kom att behandla hönsuppfödningens ekonomiska betydelse för sysselsättningen. Hönsgårdarna, 28 till antalet, var spridda över ett stort område. Han undersökte bland annat med stoppur i två års tid under olika årstider tidsåtgången för olika arbetsmoment.
År 1937 tillträdde Westermarck tjänsten som distriktsagronom vid Betesföreningen. Hans distrikt omfattade alla de svenskspråkiga trakterna och dessutom hela Åbo och Björneborgs län. Det gällde här att få bort korna från skogen och att i stället grunda betesmarkåkerbeten samt att få bönderna att sluta använda återväxten från tredje och fjärde årets slåttervallar som bete.
Westermarck disputerade för doktorsgraden 1940. Avhandlingen bidrog vid tiden för disputationen till att fördjupa kunskaperna om fjäderfäuppfödningens arbetsekonomiska problematik.
I september 1939 utsågs Westermarck till byråchef för Nylands läns folkförsörjningsdistrikt. Ett nytt ministerium hade grundats, och landet hade indelats i tio folkförsörjningsdistrikt. Avsikten var att trygga folkets försörjning under krigstidskrisen. Detta ledde till att Westermarck inte blev inkallad till militärtjänst när vinterkriget inleddes, utan han kom att handha olika tjänster inom folkförsörjningsministeriet ända tills han 1946 tillträdde tjänsten som lärare i hemmets ekonomilära vid Helsingfors universitet. Redan 1947 kallades Westermarck till professuren i lantbruksekonomi vid lantbrukshögskolan i Ultuna.
Under tiden vid folkförsörjningsministeriet hade Westermarck fortsatt sitt forskningsarbete. Han intresserade sig bland annat för produktionens lokalisering. Han utgick från von Thünens klassiska ståndortsteori. Av hans undersökningar framgick att en stor del av huvudstadens mjölkförsörjning och försörjningen med trädgårdsprodukter kom från typiska dock ej helt cirkelformiga zoner runt staden. Ett annat lantbruksgeografiskt arbete behandlade Österbottens jordbruk och befolkningsförhållanden. Arbetet byggde på empiriskt material, vilket delvis samlades in under brinnande krig. Det kom därför att belysa lantbrukarhustruns insats då det gällde att klara försörjningen med livsmedel. Som exempel på hur snabbt produktionen kan anpassa sig till krisförhållanden har resultaten från undersökningen bestående värde.
Westermarck kom under sin tid på lantbrukshögskolan i nära kontakt med det marginalistiska sättet att beskriva lantbruksföretagets ekonomi. En grundtes för detta tänkesätt gäller de variabla fysiska proportionerna i produktionen. På kort sikt är det förändringarna i kostnader och intäkter på marginalen som blir avgörande. Men på lång sikt är det enligt modern produktionsteori de genomsnittliga produktionskostnaderna per produktionsenhet som bestämmer lönsamheten av företaget.
Westermarcks insats var mycket betydelsefull för introduktionen av metodiken i Finland. Denna insats stärktes av hans position som ordförande för Svenska lantbrukssällskapens förbund i Finland. Denna post innehade han i 22 år. Den ekonomiska rådgivningen intensifierades också allmänt inom lantbruket under denna tid. Westermarck var övertygad om att de rörliga kostnaderna fråndragna intäkterna var ett tillräckligt lönsamhetsunderlag vid driftsplaneringen på lantbrukets små enheter.
De små familjejordbruken var också föremål för Westermarcks intresse som forskare. Han var allmänt taget övertygad om familjejordbrukets överlägsenhet. Han ansåg att de som arbetar inom jordbruket måste ha ett ekonomiskt intresse i hur resultatet av produktionen utfaller för att tillräcklig motivation och flexibilitet skall kunna uppstå. Här kan man också se ett samband med de traumatiska upplevelserna på Träskända under uppväxttiden. Den teknik i produktionen som användes vid tiden för andra världskriget var ju också mycket arbetskrävande. En normal familj kunde helt enkelt inte med eget arbete driva större produktionsenheter. Detta talade för småbruket och bekräftades genom den kolonisation som skedde efter andra världskriget. Men betydelsefull var också den jordreform som var ett resultat av ”torparlagen” 1918. Westermarck talade för en holistisk syn på lantbruksföretaget, dit förutom jordbruket också skogsbruk och andra binäringar hör. Enligt honom hade det sammanlagda resultatet från alla produktionsgrenar den avgörande betydelsen.
Westermarcks intresse riktades senare också mot allmänna sociala förhållanden på landsbygden. Ett nytt område för forskning och undervisning skulle vara landsbygdssociologi. I hans egen forskning tog detta intresse sig uttryck i två projekt. I det ena av dessa behandlade han möjligheterna att starta gemensamma produktionsenheter enligt andelslagsprincipen. Det var främst på mjölkproduktionens område som man lyckades starta andelsladugårdar. Det andra projektet med sociologisk anknytning behandlade den mänskliga faktorns betydelse, där han kunde påvisa klara korrelationer mellan lantbrukarens egenskaper och ekonomiskt resultat. Inom ramen för dessa projekt bedrev Westermarck tvärvetenskaplig forskning. Han angrep problemen från ekonomisk, sociologisk och behavioristisk utgångspunkt.
Internationellt samarbete hade Westermarck alltid ett stort intresse för. Han deltog första gången i en IAAE (International Association of Agricultural Economists) kongress 1952 och inbjöd samtidigt kongressen till Helsingfors 1955. Han utsågs också till medlem i styrelsen för IAAE, där han satt i 15 år, mot slutet som president för organisationen.
Också det nordiska samarbetet hyste Westermarck ett starkt intresse för. Han var även i detta sammanhang verksam inom både vetenskapliga och fackliga organisationer. Nils Christians far Bjarne Westermarck hade varit en av initiativtagarna till Finlands anslutning till Nordiska jordbruksforskares förening (NJF) som grundades 1919.
Nils Christian Westermarck utsågs även till lantbruksminister i två regeringar. Första gången blev han 1953 medlem av en tjänstemannaregering med Sakari Tuomioja som statsminister. De areella näringarna hade då stor betydelse i nationalekonomin, vilket belyses av att man hade två lantbruksministrar i regeringen. I denna regering försvarade Westermarck kolonisationsanslagen gentemot många av sina ministerkolleger. Motiveringen var att man inte helt plötsligt kunde göra nedskärningar som skulle få stora negativa sociala följder.
År 1970 kallades Westermarck till medlem av en regering med Teuvo Aura som statsminister. Westermarck hade i början på 1960-talet verkat som ordförande i en lantbrukskommitté, vilken i sitt betänkande föreslagit att anslagen för nyodling av åkermark skulle strykas i statsbudgeten. Detta föll inte centerpartiet och kommunisterna i smaken, varför utnämningen till minister kritiserades av bland annat Johannes Virolainen som tillsammans med Veikko Vennamo starkt arbetade för att trygga den evakuerade jordbrukarbefolkningens situation.
Westermarcks forskning var, som han själv uttryckte det, mycket jordnära. Hans önskan var att resultaten direkt eller via rådgivning skulle kunna tillämpas i praktiken vid beslutsfattandet på den enskilda gården eller gällande näringen som helhet. Han hade för det mesta ett deduktivt grepp i forskningen, och han använde gärna statistiska metoder för att beskriva verkligheten. Detta var följdriktigt under en tid då lantbruket i Finland blev allt mer småbruksdominerat på grund av generationsskiften, men också som en följd av torparlagen 1918, ”Lex Kallio” (1922) och kolonisationen efter andra världskriget.
Den produktionstekniska utvecklingen var också långsam, och man var ofta tvungen att på nybildade driftenheter ta i bruk enklare produktionsmetoder än på gamla. Westermarck visade på möjligheter för brukaren att inom ramen för sina fasta resurser utöka inkomsten. Hans forskning spände över ett mycket brett område, alltifrån den lilla skriften Pieni hanhenhoidon opas från 1937 till den tvärvetenskapliga betraktelsen Gemensam användning av produktionsmedel i gårdsbruket, från 1973. Westermarck insåg tidigt att den statiska trögrörliga perioden inom näringen höll på att ta slut. Vid snabba strukturella förändringar krävs ansenliga företagaregenskaper hos aktörerna. Detta intresse hos Westermarck resulterade i ett flertal forskningsrapporter, ofta med tvärvetenskapliga inslag.
Westermarck promoverades till hedersdoktor vid Väst-Berlins Tekniska Universitet (1965) och vid Warszava lantbruksuniversitet (1973). I Finland utnämnde republikens president honom till akademiker 1980. Han var ledamot i ett flertal vetenskapliga akademier, och han mottog flera höga utmärkelsetecken ur inhemska och utländska ordnar. På grund av sina insatser och sitt vinnande utåtriktade väsen hade Westermarck lätt att knyta kontakter i det omgivande samhället; hans personliga kontaktnät sträckte sig jordklotet runt. Men den enskilda människan eller ”den flitiga örtagårdsmannen i vår Herres vingård” som han ofta uttryckte det, stod dock hans hjärta närmast.
Karl Johan Weckman
Nils Christian Westermarck, född 14.7.1910 i Helsingfors, död 17.3.2002 i Helsingfors. Föräldrar lantbruksrådet Bjarne Rudolf Alexander Westermarck och Elvi Ingeborg Cannelin. Gift 1935 med filosofie magistern Helmi Tuulikki Haverinen.
PRODUKTION. Kanataloustyön taloudellisesta merkityksestä, kanatalouden työmenekistä ja työkustannuksesta sekä niihin vaikuttavista tekijöistä (1939); Svenska Österbottens jordbruk och befolkningsförhållanden i socialekonomisk belysning (1945); The human factor and success in farming, Acta Agriculturae Scandinavica, vol. 1 (1951); Finlands lantbruk (1957, även på eng., fr. och ty.); Management and success in farming I?III, Acta Agriculturae Scandinavica vols. 8–10 (1958–1960); The role of planning and management on family farms I–III, Acta Agriculturae Scandinavica vols. 16–17, 23 (1966?1967, 1973); Kehitysmaiden ongelmia (1969); Människan i ett jordbruk i omvandling (1973); Lantbruksekonomiska utblickar (1975); Glimtar ur en färdemans liv (1982).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Nils Westermarcks arkiv, Ekonomiska institutionen vid Helsingfors universitet; K.J. Weckman, Nils Christian Westermarck. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 21 oktober 2002. Sphinx 2002?2003.
BILDKÄLLA. Westermarck, Nils. Uusi Suomis bildarkiv.