Per Olov Barck var professor i litteraturhistoria med poetik vid Åbo Akademi, och en av 1900-talets mest framstående finlandssvenska litteraturkritiker. Han hade också en hel del andra kulturella uppdrag. Barck författade ett antal monografier, bl.a. över Arvid Mörne och Ture Janson.
Under tre årtionden kring 1900-talets mitt ingick P. O. Barck i finländsk offentlighet som en aktiv och beaktad opinionsbildare. Han gjorde det genom ett långt dagsverke inom ett mångförgrenat journalistiskt arbete, vars kärna låg i litteraturkritiken. I huvudsak vette denna mot samtiden och det som rörde sig i den. Barck var i hög grad en påverkare, oavlåtligt engagerad i nuet, alltid med frisinnade förtecken. Hans aktivitet kunde vridas upp i aktivism, som då han i fortsättningskrigets slutskede 1944 medverkade i fredsoppositionen och dess illegala informationstidskrift Selvät Sanat (Klarspråk), i syfte att lösgöra Finland från tyskt vapenbrödraskap.
Samtidsengagemanget hade hos Barck en historisk djupdimension, gestaltad i doktorsavhandlingen om Arvid Mörne 1953, där skalden och folktribunen Mörne infattas i ett auktoritativt panorerat Finland kring sekelskiftet 1900. Doktorsgraden beredde väg för mer akademiska åtaganden, en professur vid Åbo Akademi – docent där hade han blivit 1954 – och posten som ordförande för Svenska litteratursällskapet. Då var han redan märkt av sjukdom. I sin krafts dagar kunde han framstå som en närmast exemplariskt kämpaglad motståndare till kulturellt och politiskt mörkermannaskap. Denna mönstergillhet vann han icke minst som välartikulerad stilist och genom ett vittfamnande intresse för världen. Kombinationen har beskrivits som bottnande i ett renässanslynne.
Filosofie magister blev Barck 1933 efter studier i ämnen som till en början gällde historia och samhälle. Först senare, efter värnpliktstiden, kompletterades dessa med högsta betyg i nordisk litteratur för Gunnar Castrén. Åren 1935–1964 innehade Barck talrika journalistiska poster i Finlands svenskspråkiga medier. Kulturredaktör vid Hufvudstadsbladet var han 1935–1939 och 1944–1949 och vid Västra Nyland 1953–1956. Redan på trettiotalet inledde han ett uppmärksammat medarbetarskap i Bonniers Litterära Magasin, med översikter över finländsk litteratur. Även hans bokliga debut var tidig. Den skedde med essäsamlingen Dikt och förkunnelse (1936), en av kritiken lovordad granskning av livssyn och problemkomplex hos fem diktare. Boken var en tidsinlaga, men en hållbar sådan.
Under krigsåren 1939–1944 var Barck litterär medarbetare vid Schildts förlag. Tillsammans med Lorenz von Numers utgav han där 1942 den stupade journalistkollegan Gunnar Johanssons brev från fronten 1940–1942. Sommaren 1943 befann sig Barck i Mannerheims högkvarter i S:t Michel, ditkommenderad för att översätta dagordertext skriven av olika generaler och granskad av marskalken. Uppgiften blev inte ansträngande. I memoarvolymen Mina oroliga år beskriver han sig som ”personifikationen av ett etappsvin”. Där skildras också hur han snart gjorde sin rofyllda stabstillvaro ohållbar genom engagemang inom fredsoppositionen. Kulmen på denna verksamhet utgjordes av det uppmärksammade målet mot Selvät Sanat och trion bakom detta organ: Nils Meinander, Atos Wirtanen och Barck. Målet ropades upp i augusti 1944 men lades ned efter vapenstilleståndet en månad senare.
År 1945 drabbades Barck av polio. Sjukdomen kom att dela hans liv i två lika stora hälfter, en nästan ohämmat vital och en som stundtals skymdes av minnet av den förra. Efter krigen återupptog han sina studier och försvarade 1953 med glans sin avhandling om Mörne, ventilerad vid Helsingfors universitet. Författarmonografin Ture Janson (1962) kan ses som något av en pendang till Mörneboken. Även Janson brottades vid seklets begynnelse med svenskhetens och den sociala rättvisans problematik, om också hans intensitet och uthållighet i denna brottning var mindre än Mörnes.
Forskningen följdes av en tid som radioman. Efter en kort inkörningsperiod som programredaktör avancerade Barck till chef för Finlands Rundradios föredragsavdelning (1957–1964). Själv en aktiv producent och en både sonor och språkligt säker radioröst blev han under sin chefsperiod en stark profil i radions svenska programverksamhet. Han lämnade denna post då han 1963 uppmanats söka den efter Erik Ekelund lediga professuren i litteraturhistoria med poetik vid Åbo Akademi, vilken han sedermera erhöll. Sin installationsföreläsning formade han till en exposé över problem i Finlands svenska presshistoria, ett genomreflekterat förslag till forskning i praxis, tänkt som direktiv för eget arbete.
Barcks forskningsuppslag sökte sig med säkert spårsinne till punkter där finlandssvensk litteratur löper samman med finländsk historia. Men särskilt många av dem kom inte att förverkligas inom professuren, som han i memoarerna – och i en återblick i klippboken Reflexer (1977) – ser sig nödd att beteckna som en parentes i ett rastlöst liv. Skälen var privata. Tyngdpunkten i hans vetenskapliga verksamhet under tiden i Åbo kom att ligga i de personliga resurser han ställde till sina studerandes disposition. De resurserna bestod i den fond av insikter och nyfikenhet som ett intensivt och oroligt liv i ständig kontakt med litteraturen och tidsskeendet hade ackumulerat.
”Dikt är liv”, deklarerade Barck redan i debutessäsamlingen. I hela sin långvariga och omfångsrika litteraturkritiska produktion försvarade han med engagerad skärpa sin syn på dikten som den författande människans reaktion på tiden och skeendet. Han ignorerade inte dikten som form, dess textkvaliteter. Särskilt de kortare essäerna, som var hans starkaste sida, erbjuder exempel på hur hans stil var ägnad att med hög definition bestämma en diktares formbehärskning. Ett representativt urval av kortessäer från fyra årtionden finns samlade i Ansikten och möten (1972). Men i huvudsak visade han att hans centrala intresse var dikten som uttryck mer än som form. Georg Brandes formel, att diktaren sätter problem under debatt, ägde för honom giltighet.
Barcks mångsidiga kunskaper om finlandssvenskt, finskt och skandinaviskt kulturarbete byggde på självsyn och egen verksamhet. De togs i anspråk för många förtroendeposter. Åren 1946–1947 och 1952–1958 satt han i statens expertnämnd för litteratur. Finlands svenska författareförenings ordförande var han 1953–1956, och på denna post var hans intima kontakter med den rikssvenska författarkåren till stort gagn. Viceordförande i PEN i Finland var han 1956–1959. År 1960 invaldes han i styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland; 1966–1973 fungerade han som ordförande och 1976 utsåg sällskapet honom till hedersmedlem.
Per Olov Barck kunde i återblick se på sig själv under sina studieår – de sammanföll med lappotid och finsk högerextremism – som ”en skönsjäl i trängen, som mellan de politiska slagen läste poesi.” Men han skyggade inte för stridbarhet då det gällde att hävda en frisinnad hållning. Dock var det alltid hållningssättet det gällde, uppfattningen i princip, inte individen. Barcks inställning till livet var starkt social. Han besvärades inte av konträra ståndpunkter i sitt umgänge och klarade var situation med charm och intelligens. Det är en inställning som vackert omvittnas i Mina oroliga år. Där tecknar Barck många av sina finaste porträtt av vänner på barrikadens andra sida. Reaktionärer och mörkermän som mellan de politiska fäktningarna trovärdigt kunde betyga sin livsbetagenhet var för Barck värdiga motståndare.
Clas Zilliacus
Per Olov Fredrik Barck, pseudonymer POB, P.O.B., Don Qu, född 1.5.1912 i Helsingfors, död 4.11.1978 i Helsingfors. Föräldrar tandläkaren Carl Thorsten Barck och Märtha Malm. Gift med (1) filosofie magister Kajsa Krook 1935, (2) (Ghita) Gunvor Marghita Grönblom 1949, (3) lektor Gurli Malmgren, f. Kues 1966, (4) Christina Saurén 1976.
PRODUKTION. Dikt och förkunnelse (1936); Arvid Mörne och sekelskiftets Finland (1953); Ture Janson. Författaren och journalisten (1962); Ansikten och möten (1972); Mina oroliga år (1973); Reflexer (1977).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Björck, Per Olov Barck. Vetenskapssocietetens i Lund årsbok (1979); G. Steinby, Journalister och publicister i svensk press i Finland under 200 år. Presstudier II (1981); C. Zilliacus, Per Olov Barck. Årsskrift utgiven av Åbo Akademi 1978–1979; C. Zilliacus, Litteraturvetenskap. Åbo Akademi 1918–1933 II (1993).
BILDKÄLLA. Barck, Per Olov. 1966. Hufvudstadsbladets arkiv.