Merete Mazzarella har varit professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet; hon är litteraturforskare, författare, kritiker och kolumnist. Hennes författarskap är ämnes- och genremässigt rikt förgrenat. Favoritgenren är essän – som essäist räds hon inte de stora outtömliga ämnena. Läsefrukter, reflexioner och insikter varvas i en skrivkonst som inbjuder till ständigt nya samtal om liv och dikt.
Merete Mazzarella föddes den 4 februari 1945 i Helsingfors som dotter till ambassadör Fredrik Wilhelm Schreck och Annamarie Cleemann från Danmark. Uppväxten och den tidiga skolgången präglades av de olika platser till vilka hennes fars diplomatbana förde familjen. De tidiga åren i Schweiz, nunneskolan Det heliga hjärtats skola i Peking, internatskolan Wispers i Sussex sydost om London och, efter bosättningen i Helsingfors, längre feriebesök i diplomathemmet i Sofia och sedan Ankara – alla dessa miljöombyten gav naturligt nog många och starka intryck och tydliggjorde tidigt minnets och berättandets betydelse. Diplomatbarnets uppmärksamhet på koder och spelregler befordrade en skarp iakttagelseförmåga. Med sinne för det komiska tecknas flera av dessa miljöer i debutverket Först sålde de pianot (1979). Den skiftande uppväxten bidrog också till en känsla av utanförskap och särlingskap – inte minst hemma i den Helsingforsiska skolvardagen.
De två åren i Svenska flicklyceet i Helsingfors i början av 1960-talet avslutades med studentexamen 1962. Efter en termin på hushållsskola i Danmark bedrev Mazzarella från 1962 studier vid Helsingfors universitet i engelska (huvudämne) samt i nordiska språk och svensk litteratur (biämnen). Studierna i engelska resulterade i en pro gradu-avhandling om den engelska författarinnan Muriel Spark, och filosofie kandidatexamen med engelska som huvudämne avlades 1968. Samma år ingick hon äktenskap med dåvarande universitetslektorn Silvester Mazzarella. De tidiga studie- och äktenskapsåren beskrivs utlämnande, men likväl med omtanke och distanserande humor, i memoardiptykens andra del, Att spela sitt liv (1981), som löper fram till skilsmässan 1977. Till familjelivet, och speciellt de svåra rollerna som farmor och svärmor, återkom Mazzarella 2008 i När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn.
Intresset för litteraturen förde Mazzarella till Avdelningen för nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, där hon från 1973 tjänstgjorde som lektor i finlandssvensk litteratur. Hennes forskarstudier ledde fram till en licentiatexamen 1977, som fyra år senare följdes av doktorsexamen. Mazzarella, som 1988 blev docent vid Åbo Akademi, har varit institutionen vid Helsingfors universitet trogen: docent i finlandssvensk litteratur 1992–1998, tf. professor i svensk litteratur 1995–1998 och 1998–2008 professor i nordisk litteratur. Hennes fasta förankring i det inhemska universitets- och kulturlivet har bland annat lett till uppdrag inom Svenska litteratursällskapet som styrelsemedlem och sekreterare.
Licentiatavhandlingen om Eyvind Johnsons roman Strändernas svall (1946) omarbetades och lades 1981 fram som doktorsavhandling: Myt och verklighet. Berättandets problem i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall, en omdiktning av Odysséen. Avhandlingens tyngdpunkt ligger i analysen av Johnsons berättarteknik med givande sidoblickar på hans estetiska reflexioner kring berättandets villkor. Övertygande visas hur berättandet med hjälp av saga och myt inte blir en flykt från verkligheten och samtiden utan i stället en väg till fördjupad analys av författaren själv och hans politiska samtid.
Avhandlingen demonstrerar inte bara Mazzarellas analytiska förmåga och estetiska känslighet utan behandlar dessutom ämnen – berättelse, verklighet, myt – som har kommit att bli av bestående betydelse i hennes eget med tiden expanderande författarskap.
Liv och dikt – med detta i grunden lika självklara som inom litteraturteorin omtvistade relationspar kan Mazzarellas ämnesinriktning och huvudsakliga insats som litteraturforskare, essäist och skönlitterär författare sammanfattas. ”Livsberättelsen” är hennes ämne, hennes egen berättelse såväl som andras. Både som litteraturforskare och som memoarförfattare vidgar och fördjupar hon med ständigt nya reflexioner och litteraturupptäckter livsberättelsetematiken.
I sin litteraturforskning har Mazzarella i flera verk uppehållit sig vid en central tematisk aspekt av liv och berättande: identitet. I FrånFredrika RunebergtillMärta Tikkanen (1985) studeras i en serie romaner från mitten av 1800-talet till det sena 1900-talet den av kvinnan erfarna motsättningen mellan beroende – av mannen – och frihet som dröm eller verklig möjlighet. Ur varierande vinklar belyses kvinnans försök att under olika historiska villkor skapa sig en egen identitet. I Det trånga rummet (1989) följs en annan linje i den finlandssvenska romantraditionen. Här gäller det den borgerliga mannens utbrytningsförsök ur det på olika vis begränsande sociala rummet och dess givna och ibland kvävande föreställningsvärld. Forskningsresan går från K. A. TavaststjernasBarndomsvänner (1886) till Martin EnckellsPravda Love (1983). Till den under senare tid kulturellt allt mer centrala frågan om identitet återvände Mazzarella i essäboken Linjer mellan stjärnor (2002).
En solitär i Mazzarellas litteraturvetenskapliga produktion är det brett anlagda och varmt inkännande porträttet av Fredrika Runeberg i biografin Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru, som utkom 2007. Ett annat, fiktivt och samtidigt dokumenterande, biografiskt grepp prövar Mazzarella i Ingen saknad, ingen sorg. En dag iZacharias Topeliusliv (2009).
Mazzarella inledde sin författarbana som memoarförfattare. Den egna praktiken och det starkt personliga intresset för genren har också gjort henne till en initierad och infallsrik utforskare av den finlandssvenska memoartraditionen (Att skriva sin värld. Den finlandssvenska memoartraditionen, 1993).
Det finns hos Mazzarella en glädje att berätta om sig själv som snart sagt alltid tar en berikande omväg om en medmänniskas liv. Och de vackraste resultaten har hon nått när hon med en fin avvägning mellan nyfikenhet och omtanke närmat sig en annan människas livsöde. Högst i denna utlämnandets och integritetsrespekterandets krävande avvägningskonst har hon nått i det kärleksfulla porträttet av modern Annamarie.
Den ömsinta skildringen av den innerligt avhållna moderns sista sjukdomsmärkta levnadsdagar är porträttkonst som är både minne och tröst (Hem från festen, 1992). Minnen från förr kommer genom samtalen med modern att blandas med minnet av den sista tiden. Skriften inför döden skapar en kontinuitet, en del av livsberättelsen, som är konkret överlevnad. Med en närvaro som badar i den kärleksfulla omvårdnadens ljus skriver hon fram moderns kropp i de minnesmättade miljöerna. Med sin suveräna förmåga att balansera allvar och humor lyckas Mazzarella undvika ämnets fallgropar, och därigenom blir denna bok också till en potentiell tröstebok för andra människor i samma livssituation.
Med åren har Mazzarella kommit att ge företräde åt essän – och hennes egna ord sammanfattar denna förkärlek: ”Essän gör litteratur av livet och liv av litteraturen” (Samtal). En essäistisk teknik som Mazzarella gärna gör bruk av är den generösa exemplifieringen och ämnesbelysningen via citat och självbiografiska spegelskärvor. Att dela med sig av den litteratur som förskjutit perspektivet på ens eget liv en smula utan att bli föreläsande är en konst som Mazzarella behärskar väl. Den utan lärda åthävor förmedlade läslusten gör henne till en inbjudande och engagerande essäist. Det är en essäkonst som i mer än en mening är inklusiv. Övertygelsen om vikten av att bidra till det oavbrutna samtalet i sällskap med sedan länge döda och samtida författare och läsare ger författarskapet en karaktär av idealseminarium. Här skapas en atmosfär präglad av upptäckarlust, engagemang, allvar, humor och förmedlingsglädje. Så förverkligas också ambitionen att otvunget röra sig mellan olika plan, mellan det mer abstrakta och det vardagligt konkreta.
Författarskapet har sedan debuten 1979 oavbrutet vidgat sig, frågorna är ofta desamma men svaren och exemplen utökas och varieras. Mazzarella debuterade som skönlitterär författare med romanen Påsk (1983), som fyra år senare följdes av Den okända sällskapsresenären (1987). Men först närmare tjugo år senare fick Mazzarella ett större genomslag med en skönlitterär bok: novellsamlingen November (2004). Bokens fyra berättelser kan mycket väl läsas som med satirens och karikatyrens verktyg vasst formade exempel till i essä och tidningskolumn behandlade tendenser och trender i tiden. I dessa fyra berättelser faller skymningsljuset över det högeffektiva och rationaliserade välfärdssamhället – beröringarna är svala när de inte är kalla, mötena ansiktslösa, distansen mellan människor oerhörd, ensamheten bottenlös.
Hennes eget svar på detta skriande behov av medmänsklighet och närhet heter samtal och beröring, det som hotar att växlas bort mot kortsiktiga vinster i form av tid och pengar. Essäsamlingen Den goda beröringen (2005) kretsar kring ämnen som litteratur och medicin, kropp, hälsa och sjukdom, vård och omsorg, samtal och beröring, för att söka svar på ännu en av de stora frågorna: vad är ett gott liv? Ämneskonstellationen litteratur och medicin i vidsträckt mening är något som i allt högre grad kommit att uppta både författaren, föredragshållaren och kulturjournalisten Mazzarella under senare år. För sina insatser som kurs- och seminarieledare vid medicinska fakulteten i Uppsala promoverades Mazzarella till hedersdoktor vid Uppsala universitet 2007.
Mazzarella började sin kulturjournalistiska bana som litteraturrecensent i Hufvudstadsbladet i början av 1970-talet. Hennes första mer reguljära framträdande i den rikssvenska pressen skedde i Sydsvenska Dagbladet, där hon regelbundet medverkat sedan mitten av 1980-talet. Som krönikör i Dagens Nyheter blev hon under 1990-talet känd för en större läsekrets i Sverige. Vidsträckta intressen och flyhänt kunskapsförmedling har gjort henne till en sedan början av 2000-talet flitigt publicerad författare av längre, essäliknande artiklar (”Under strecket”) i Svenska Dagbladet.
Essäistik och journalistik griper in i varandra, och många av de ämnen som Mazzarella gärna uppehåller sig vid i sina böcker är också tacksamma att kretsa kring i den korta men formmässigt krävande krönikan. Mazzarella har på detta område genom sitt utpräglade sinne för kombinationen av tydlig närvaro, personligt tilltal och förmågan att ur oväntade vinklar belysa det dagsaktuella under årens lopp utvecklat ett betydande hantverkskunnande som krönikör och kolumnist.
Håkan Möller
Signe Merete Mazzarella, född 4.2.1945 i Helsingfors. Föräldrar ambassadören Fredrik Wilhelm Schreck och Annamarie Cleemann. Gift med (1) universitetslektor Silvester Mazzarella 1968, (2) professor Lars Folke Robert Gustafsson 1998 (skild), sambo professor Lars Hertzberg.
PRODUKTION. Först sålde de pianot (1979); Att spela sitt liv (1981); Myt och verklighet. Berättandets problem i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall (1981); Påsk (1983); Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen. Frihet och beroende i finlandssvensk kvinnolitteratur (1985); Den okända sällskapsresenären (1987); Det trånga rummet. En finlandssvensk romantradition (1989); Samtal (1990); Hem från festen (1992); Agnes von Krusenstjerna (1992); Att skriva sin värld. Den finlandssvenska memoartraditionen (1993); Tanten och krokodilen (1995); Otrohetens lockelse. En bok om äktenskapet (1997); Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst (1999); Då svänger sig sommaren kring sin axel. Om konsten att bli gammal (2000); Linjer mellan stjärnor. Om identitet (2002); November (2004); Den goda beröringen. Om kropp, hälsa, vård och litteratur (2005); Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru (2007); När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn (2008); Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv (2009); Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär (2010).
BILDKÄLLA. Mazzarella, Merete. Foto: Leif Weckström. Söderströms förlag.