Apotekaren, kommerserådet Erik Julin var en av de ledande och mångsidiga redarna och varvsföretagarna i Åbo i mitten av 1800-talet med verksamhet i ryska Alaska och valfångst. Han engagerade sig också i sjöförsäkring, olika medborgerliga uppdrag och hemstadens främjande och förskönande.
Liksom sin äldre bror John Julin, adlad von Julin, var Erik apotekare i andra generationen. I motsats till brodern utövade han yrket under en stor del av sitt liv, men liksom denne ägnade han sig åt mångahanda ekonomiska och medborgerliga aktiviteter.
Erik Julin hade en mångsidig utbildning. Han utexaminerades från katedralskolan i Åbo 1813 och studerade läsåret 1815–1816 vid universitetet i Dorpat, som var en relativt ovanlig studieort för finländare vid denna tid. Han konditionerade på sin fars apotek och i Stockholm. Åren 1819–1820 vistades han vid professor J. B. Tromsdorffs farmaceutiska institut i Erfurt, där han bl.a. analyserade mineraler. Han blev provisor 1820.
Erik Julin övertog stadsapoteket i Åbo efter fadern. Han skötte apoteket för moderns räkning 1820–1822, då han blev delägare i apoteket med tillhörande kvarn för malning av kinabark. Han köpte apoteket 1826 och blev ensam ägare till kinakvarnen 1830 – han bedrev en för tiden betydande droghandel, bl.a. på Tyskland. Han skötte apoteket till 1852, då han sålde det till sin son Erik Julin d.y. (1825–1857). Efter sonens död återgick apoteket till fadern, men han sålde det efter ett år.
Vid sidan av apoteket ägnade Julin sig framför allt åt sjöfartsrelaterade aktiviteter, rederi och varv, men också åt andra ekonomiska företag. Bröderna Julin drabbades av svåra förluster i Åbo brand 1827 – Eriks apotek förstördes.
Erik Julin inledde sin rederiverksamhet då han 1825 tog initiativet till bolaget för Österbottniska sjöfarten, som i fem år trafikerade på de österbottniska hamnarna. Rederiverksamheten sköttes av Julin & Co, där Joel Falcken var kompanjon till 1852. Bolaget hörde 1844 till de största skattebetalarna i Åbo. I fartygsregistret för Åbo 1827–1856 förekommer Julin (& Co) som redare eller korrespondentredare för sju fartyg av 130, men var sannolikt partredare för ytterligare fartyg. Firman ägde ensam Arthur, ett av de första Åboskepp som företog fraktresor till Australien. Julin var en tidig förespråkare för ångan – det var förmodligen han som i Åbo Tidningar 1828 talade för regelbunden ångbåtstrafik mellan Stockholm och Åbo – men ägde andelar i en mängd segelfartyg. Han var delägare i det ångbåtsbolag (från 1849 Åbo ångfartygsbolag), som från 1836 trafikerade linjen Åbo–Petersburg, en av grundarna av Österbottniska ångfartygsbolaget 1857 och med om att 1856 grunda Aura-bolaget, som trafikerade på Stockholm. I de två förstnämnda bolagen var han den största eller en av de största aktieägarna.
Julin inträdde i 1838 i Gamla varvsbolagets styrelse i Åbo och var en av direktörerna 1842–1846; han efterträddes av sin kompanjon Joel Falcken. Julin spelade en central roll i varvets expansion, bl.a. genom fartygsleveranser till Rysk-amerikanska kompaniet. Gamla varvet byggde träfartyg, men sedan Crichton och Julin & Co tagit över den mekaniska verkstaden på östra åstranden, som därefter bar Crichtons namn, hade han en stark ställning i stadens varvsindustri.
Rysk-amerikanska kompaniet, grundat 1799, administrerade och bedrev ekonomisk verksamhet i de ryska kolonierna i Nordamerika. Kolonierna förblev i mycket en svårförsvarad och svårprovianterad monokultur i pälsverk. Under 1840- och 1850-talen försökte kompaniet diversifiera och bygga upp sin kapacitet att sköta transporterna med egna civila fartyg. I detta skede kom finländska varv, redare, kaptener, sjömän och valfångare att spela en synlig roll, inte minst genom ryska Alaskas två finländska guvernörer Arvid Adolf Etholén och Hampus Furuhjelm. Särskilt den förre samarbetade med Åboborna. Ett flertal av bolagets fartyg byggdes i Åbo i slutet av 1830-talet och på 1840-talet. Under Julins ledning grundades ett rederi som fraktade för kompaniet, vanligen med Julin som korrespondentredare.
Rysk-amerikanska kompaniet var angeläget om att inleda valfångst i kolonierna men föredrog att samarbeta med köpmän i Finland. Efter en längre dragkamp och ömsidiga anklagelser lyckades Julin genomdriva att Rysk-finska valfiskeri-bolaget grundades 1851. Bolagets hemort var Åbo och Julin verkställande direktör; aktierna ägdes till hälften av Kompaniet och till hälften av köpmän i Åbo. Med stöd av finländska statsmedel utrustades fem fartyg, de första valfångarna under rysk flagg. Bolaget inledde en lovande verksamhet, men drabbades liksom den ryska sjöfarten överhuvudtaget hårt under Krimkriget. Bolaget upplöstes 1860; av de på bolagsstämman representerade ägde Julin & Co de flesta aktierna.
Tyngdpunkten i Julins ekonomiska verksamhet låg på apoteket och på sjöfart, men han åtog sig också olika slag av entreprenader, drev en kvarn i Hallis fors, en mindre tvål- och ljusfabrik, en fajansfabrik- och ett buldansväveri. Han intresserade sig också för biskötsel, fruktträdsförädling och hästuppfödning. Julin tog 1859 initiativet till att grunda en affärsbank. Det ledde inte till resultat, men tre år senare blev han Föreningsbankens ombud i Åbo.
Utöver sin mångsidiga ekonomiska verksamhet var Julin en aktiv medborgare, en engagerad stadsborgare och en stridbar förespråkare för sin hemstad. Kanske som en följd av erfarenheterna från branden var han en ivrig förespråkare för försäkringsväsendet. Han kallade landets redare till Åbo 1849 för att grunda en sjöassuransförening. På grund av motsättningar uppstod två bolag, men det västfinska bolaget utgick med segern och blev 1859 Finlands sjöassuransförening. Julin tog ytterligare initiativ till assuransföreningar för varor och frakter samt för lantmannafartyg och var med om att grunda en altruistisk garantiförening mot konkurser. Han representerade Åbo i den kommitté som senaten tillsatte för att planera ekonomiska reformer och sjöfartsnäringens framtid 1856. Julin tilldelades kommerseråds titel 1854.
Under Krimkriget led Finlands handelsflotta betydande förluster, omkring 60 procent av tonnaget. Strävandena att skydda landets sjöfart gav upphov till förslag om finländska konsuler utomlands, en finländsk handelsflagga och diskussioner om möjligheten av finländsk neutralitet i ett ryskt krig med sjömakterna. Julin var en ledande kraft i redarnas framställning till kejsaren 1859 om skydd av privat flytande egendom vid krig, och han tog 1862, inspirerad av sina kontakter med kväkarna, inom sjöassuransföreningen initiativ till en europeisk redar- och handelskonferens. Julin såg förslaget som ett fredsprojekt, men i S:t Petersburg och bland Julins engelska korrespondenter, bl.a. frihandlarna Richard Cobden och John Bright, ansågs klimatet inte gynnsamt och förslaget ledde inte till resultat.
Julin grundade landets första frivilliga brandkår 1839 och var med om att organisera utbildning av sjuksköterskor under Krimkriget. Han engagerade sig i insamlingarna för veteranerna från 1808–1809 års krig; medlen insamlades lokalt, men Julin var den drivande kraften i den femmannakommitté som under det följande decenniet fördelade understöden centralt. Han hade hand om utdelningen av de medel som kväkarna efter Krimkriget samlade in för Finland. Julin var en förkämpe för en järnväg till Åbo och hörde till dem som var redo att träda till ifall alternativet att bygga en privat järnväg hade förverkligats.
Julin var även aktiv i Hushållningssällskapet, bl.a. som vice ordförande 1856–1858, satt i styrelsen för Finska konstföreningens filial i Åbo, i Åbo tekniska realskolas direktion och deltog i många initiativ till stadens förskönande. Till dem kan man räkna det Julinska huset vid Eriksgatan, uppfört efter branden efter P. J. Gylichs ritningar. Efter husets selektiva rivning pryder Julins byst som modellerats av Walter Runeberg en busshållplats på platsen.
I Julins dödsbo var aktierna i Crichton & Co en av de största posterna, vilket vittnar om framsynthet, men bouppteckningens brokiga varulager och oräkneliga små fordringar vittnar om ett liv i övergången från handels- till industrikapitalism, från segel till ånga, från trä till järn.
Andra köpmän i Åbo var förmögnare och mera framgångsrika som företagare, men Julin var mångsidigare. Han var en helt central person i staden, en förkämpe för dess ställning och en främjare av samfundets bästa. Med apoteksmatrikelns ord var han ”en i alla afseenden framstående och allmänt aktad person”.
Max Engman
Erik Julin, född 13.11.1796 i Uleåborg, död 21.6.1874 i Åbo. Föräldrar apotekaren i Uleåborg och Åbo, assessorn Johan Julin (d.ä.) och apotekardottern Albertina Karberg. Gift med Kristina Sofia Sundbäck 1822.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Engman, Erik Julin. Gångna tiders maritima märkesmän i sjöfartsstaden Åbo (2004); M. Engman, 1808 års män. En nationell tolknings födelse. Fänrikens marknadsminne. Finska kriget 1808–1809 och dess följder i eftervärldens ögon (2009); H. E. Pipping, Efter krimkriget – några följdverkningar i Finland. Historisk Tidskrift för Finland 1/1971; C. M. Schybergson, Ett liberalt-filantropiskt fredsprojekt i Finland efter Krimkriget mot bakgrunden av vår rederinärings ställning. Historiallinen Arkisto 52 (1947).
BILDKÄLLA. Julin, Erik. Foto: Ateljé J. Reinberg. Museiverket.