HISINGER, Fridolf


(1803–1883)


Brukspatron, kammarherre, friherre


I närmare sextio års tid stod Fridolf Hisinger i ledningen för det stora brukskomplexet Fagervik. Under denna period förnyades bruken för att motsvara 1800-talets tekniska standard. Genom att utveckla de vidsträckta ägornas lantbruk säkrade han samtidigt brukskomplexets verksamhet. Hisinger intresserade sig för hortikultur, och under 1800-talet var Fagervik också känt över hela landet för sin trädgård och sin park.

 

Johan Fridolf Hisinger, som allmänt kallades Fridolf, var född i en gammal bruksägarsläkt. Han växte upp på Fagerviks bruk i Ingå, som ägdes av hans far, men vintrarna tillbringade familjen i allmänhet i Stockholm. Den blivande författaren Carl Jonas Love Almqvist var länge informator hos familjen. Som stöd för undervisningen fanns på Fagervik under 1800-talets början ett av de mest betydande privatbiblioteken i Finland. År 1859 grundade Hisinger bland annat en skola på Fagervik, den första och länge den enda skolan i Ingå.


 

I likhet med sin far Mikael Hisinger företog Fridolf Hisinger en längre utlandsresa i sin ungdom. Åren 1822–1823 reste han omkring i Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien och bekantade sig speciellt med järnmanufakturerna samt med trädgårdsskötsel och trädgårdsarkitektur. Sedan Fridolf Hisinger återvänt från sin resa köpte han 1824 av sin far familjens brukskomplex, som bestod av bruken Fagervik, Billnäs och Skogby samt ett stort antal hemman runtom i Västra Nyland.


 

Då Fridolf Hisinger ställde sig i ledningen för bruken stod han inför stora utmaningar. Sedan Finland 1809 blivit en del av Ryssland, blev järnbrukens framtid vid Finska vikens kust hotad. Den malm och det stångjärn som använts som råvara hade man i huvudsak erhållit från Sverige, där man även kunnat sälja de färdiga produkterna. Genom handelsfördrag mellan Sverige och Ryssland kunde järnbrukens verksamhet tryggas för några år åt gången. Fadern Mikael Hisinger hade inte dristat sig till att göra några större investeringar på sina bruk, och femton år hann förflyta utan några väsentliga förändringar.


 

Fridolf Hisinger började så småningom förnya bruken och företagets hela affärsverksamhet. Tyngdpunkten för försäljningen av de färdiga produkterna förflyttades till de baltiska städerna Reval, Riga och Libau söder om Finska viken, liksom även till kejsardömets huvudstad S:t Petersburg. I själva verket innebar detta en återgång till det förgångna: efter grundandet på 1600-talet var den viktigaste marknaden för Fagerviks produkter Estland, som låg på en kort sjöresas avstånd. Under Hisingers tid hade bruket tre till fyra egna fartyg, vilket innebar att såväl transporterna av råvaror och livsmedel som av brukets produkter kunde skötas med egen flotta.


 

Under slutet av 1800-talet skedde en betydande utveckling inom järnindustrin. En ny och effektivare produktionsteknik vann insteg. Under slutet av 1800-talet började man i Finland bygga stora kolugnar vid sidan av den gamla metoden att kola med traditionell framställning i milor, och även i Fagervik byggdes en sådan ugn 1838. De nya kolugnarna ersatte inte helt den gamla kolningen i skogarna, utan bägge metoderna användes länge sida vid sida.


 

Från och med 1830-talet förnyade Fridolf Hisinger masugnen på Skogby bruk, som låg på Hangö udd. Man anskaffade bl.a. en varmblästerapparat, en blåsmaskin och en särskild rostugn. I Fagervik fanns en gammal masugn som byggts på 1760-talet, men den togs ur bruk 1853. Masugnen i Fagervik var gammalmodig och traktens skogstillgångar sinade; de räckte inte till för två masugnars behov. Efter detta var hammarsmedjorna i Fagervik och Billnäs beroende av det tackjärn som producerades av masugnen i Skogby.


 

I början av 1800-talet nyttjade bruken i södra Finland nästan enbart svensk malm. För att frigöra sig från beroendet av Sverige försökte bruksägarna under 1800-talet finna inhemska malmförekomster. År 1828 grundade man en fond för upphjälpandet av järnhanteringen i södra Finland. Dess överlägset största delägare var Fridolf Hisinger. Man började bryta malm för Fagerviks behov bl.a. i Långviken och på Lövholmen. Resultaten motsvarade inte de högt ställda förväntningarna. Den lokala malmen var fattigare och även i övrigt sämre än den råvara som hämtades från Sverige. Sedan liberalismens vindar blåst över Sveriges ekonomiska politik förändrades situationen, och exporten av malm befriades 1860. Genast efter detta stängdes nästan alla järngruvor i södra Finland.


 

De största förändringarna genomförde Fridolf Hisinger i smidet av stångjärn. Ännu i början av 1840-talet försökte han effektivera det s.k. tysksmidet. Till den övre hammarsmedjan på Fagervik anskaffade man 1841 en modern mekanisk blåsmaskin i stället för de gamla blåsbälgarna av trä. Genom att utveckla den gamla smidestekniken klarade man sig ännu ett par årtionden, men 1861 bytte man både i Fagervik och i Billnäs den gamla tyska smedjan till en ny Franche-Comté-smedja. Hisinger hade noga följt branschens utveckling. Den största förändringen inom själva produktionen berörde hammarsmedjornas ässjor. Även om produktionsmedlen utvecklades och effektiverades, förblev smedernas arbete i stort sett oförändrat. Det visade sig inom kort att investeringen var lönsam. Under 1860-talet var järnets marknadssituation dock så fördelaktig att det också lönade sig att fortsätta också det gamla tyska smidet tills den gamla smedjan lades ner 1872. Den ersattes med en ny Franche-Comté-smedja i Billnäs.


 

Efter detta blev Billnäs bruksbolagets flaggskepp inom järnproduktionen, medan Fagervik till produktionen blev södra Finlands minsta bruk. Redan på 1850-­talet hade Hisinger börjat koncentrera manufaktursmidet till Billnäs, där speciellt produktionen av spik ökade avsevärt. I Fagervik överflyttades produktionens tyngdpunkt från järnmanufaktur till jordbruk.


 

Efter sin far och farfar hade Fridolf Hisinger ärvt en stor passion för trädgårdsodling. Detta framgår bl.a. av att han blev ledamot av Finska trädgårdsodlingssällskapet redan 1837, då det grundades. I början av 1800-talet hade Fagervik en av Finlands mest omfattande trädgårdsodlingar och flest anslående parker. Utgående från de intryck han fått under sina resor satte Fridolf Hisinger i gång med att förnya dem. Målet var att göra urvalet och odlingen av växtarter mera mångsidiga samt att förbättra fruktodlingens ekonomiska resultat. Hisingers stora dröm förverkligades då man 1844 på bruket kunde öppna ett stort orangeri, som uppförts enligt hans egna ritningar. I Fagervik växte sådana sydliga frukter som vindruvor, citroner och ananas samt exotiska växter, av vilka många bevarats i Fridolf Hisingers äldsta sons Eduards herbarium. Intresset för trädgården slukade mycket kapital, men med tiden erhöll man från trädgården även produkter för avsalu, vilket utjämnade kostnaderna. Orangeriet – den för den finska trädgårdsskötselns historia så viktiga byggnaden – restaurerades i början av 2000-talet och är ett av de äldsta bevarade i Finland.


 

Under 1800-talet var trädgården på Fagervik känd över hela landet, och 1859 förlänade bl.a. Ryska trädgårdssällskapet Hisinger ett hedersdiplom för det arbete han uträttat. Vid trädgårdsutställningen i Stockholm 1866 belönades Hisinger och hans framgångsrika jordbruk med guldmedalj. År 1856 förlänade kejsar Alexander II Hisinger titeln kammarherre. Kort innan den gamle brukspatronens död upphöjde kejsare Alexander III alla Fridolf Hisingers söner i friherrligt stånd. Denna värdighet hade tidigare endast tillkommit ättens äldsta manliga gren.


 

Fridolf Hisinger har tadlats för att han koncentrerade sig mera på trädgårds­odling än på järnframställning. Inom trädgårdsodlingen var han en av föregångarna i Finland, men man kan samtidigt konstatera, att han även i fråga om järnproduktionen tog väl hand om sina bruk och förnyade dem varsamt samtidigt som han försäkrade sig om att de förblev konkurrensdugliga. Under Fridolf Hisingers ledning var brukskomplexet Fagervik, Billnäs och Skogby ett framgångsrikt affärsföretag. Bruken gav vinst även under svåra år, vilket gjorde det möjligt för ägarfamiljen att leva storstilat och att ägna sig åt sådana dyrbara intressen som odlandet av exotiska växter. Satsningen på trädgårdsodling och jordbruk var noga genomtänkt, för Hisinger trodde av allt att döma att de kunde vara ett ekonomiskt lönande alternativ till järnproduktionen.


 

Fridolf Hisinger besvärades under sina sista år av en allvarlig sjukdom, som band honom vid bruket. Han avled i slutet av 1883, varefter den stora bruksegendomen skiftades. Den helhet som omfattade tre bruk och därtill anslutna jordegendomar och som existerat i två århundraden, skingrades. Den äldste av sönerna, Eduard Hisinger, ärvde Fagervik, där produktionen allt mera inriktas på lanthushållning. Av de yngre bröderna ärvde Mauritz Skogby masugn medan Fridolf Leopold, som i stor utsträckning var insatt i järnmanufaktur, erhöll Billnäs. Även de tre döttrarna begåvades med vidsträckta jordegendomar, bl.a. gårdarna Grabbacka och Stor-Ramsjö.


 

Georg Haggrén


 

Johan Fridolf Hisinger, född 2.7.1803 i Stockholm, död 5.12.1883 på Fagervik i Ingå. Föräldrar brukspatronen Mikael Hisinger och Anna Sofia Wijnbladh. Gift 1831 med Alexandrine Elisabet von Bodisco.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Fagerviks gårdsarkiv, Ingå; Svartå gårdsarkiv, Riksarkivet. A. Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika II (1936); F. L. Hisinger, Historik över friherrliga ätten Hisinger (1925); Fagervik. Trädgårdskonst i bruksmiljö. Red. I. Lounatvuori (2004); E. Laine, Suomen vuoritoimi 1809–1884 I–II (1950, 1948); G. Lundqvist, Skogby bruks historia (2001); G. Lundqvist, Fagerviks jernbruk på 1800-talet (2003); H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949).


 

BILDKÄLLA. Hisinger, Fridolf. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.