HISINGER, Mikael 

(1758–1829) 

Brukspatron, friherre 

Mikael Hisinger var den kanske mäktigaste brukspatronen under slutet av den svenska och början av den autonoma tiden i Finland. Han lotsade det stora brukskomplexet Fagervik under övergången från det svenska riket till det ryska storfurstendömet. Som ung fortifikationsofficer gjorde han en lång resa till Europa, vilket fick stor betydelse för hans idévärld. Hisinger var också en betydande kulturpåverkare och utvecklade trädgårdsskötseln. På Fagervik anlade han Finlands första filosofisk-romantiska landskapspark.

Mikael Hisinger (till 1770 Hising) föddes 1758 på Fagervik i Ingå i brukspatron Johan Hisings (adlad Hisinger) familj. Fadern hade tillägnat sig de idéer som präglade nyttans tidevarv, där utvecklandet av landets ekonomi intog en central plats. Han förnyade sina industrianläggningar, utvecklade skogs- och lantbruk och utvidgade trädgårdarna på Fagervik. Hans intresse för vetenskap och lärdom avspeglar sig också i sonens Mikael Hisingers uppfostran. År 1770 inskrevs gossen vid akademin i Åbo där han speciellt studerade naturvetenskaper och språk. I Åbo bodde den unge studenten hos professor Henrik Gabriel Porthan i fyra år. I likhet med många andra av akademins lärare skaffade Porthan sig sidoinkomster genom att inkvartera studerande i sitt hem. Samtidigt gav han dem privatundervisning. Under sju studieår hann Hisinger motta en mängd intryck av Porthan, även om han sedermera gick över till den militära banan. 

År 1777 gick Mikael Hisinger som volontär i Fortifikationens tjänst. De kunskaper han förvärvat vid akademin var nu till stor nytta, för tjänstgöringen inom fortifikationstrupperna fordrade goda naturvetenskapliga insikter. Hisingers studier fortsatte inom Fortifikationen. Där fick de unga officerarna sätta sig in i aritmetik, geometri, mekanik, perspektivlära, hydraulik, arkitektur och kartografi, samt naturligtvis i krigstaktik. Följande år avancerade Hisinger till officerskåren sedan han befordrats till konduktör, vilket inom Fortifikationen motsvarade fänriks grad. Hisingers kunskaper i kartering prövades i praktiken då han i början av 1780-talet under Johan Albrecht Ehrenströms ledning deltog i uppgörandet av den rekognoseringskarta över södra Finland som nuförtiden är känd under namnet ”Konungens kartverk”. Detta arbete hade inletts 1776 och avslutades 1805, sedan södra Finland hade kartlagts, från ryska gränsen ända till Åbo. 

Fortifikationens officerare sändes regelbundet på studieresor till kontinenten för att bekanta sig med fortifikationsteknik och arkitektur. År 1783 fick Mikael Hisingers officerskamrat, löjtnant Carl Råbergh (adlad Mannerskantz), ett stipendium för en två år lång resa till Frankrike. Hisinger, som nyss befordrats till löjtnant, sällade sig, uppenbart med medel som han fått av sin far, till Råbergh som reskamrat. Sålunda blev han i tillfälle att göra en grand tour av det slag som ofta avslutade en adelsmans studier. Avsikten var att fördjupa sina kunskaper, vidga sin allmänbildning, studera sin egen tids nyaste vinningar inom vetenskap och konst samt att stifta bekantskap med främmande kulturer och stora världens seder och bruk. 

Både Hisinger och Råbergh förde omfattande resedagböcker. Tack vare dem är det lätt att följa resans gång och de intryck de mottog under färden. Resan, som inleddes i juni 1783 i Stockholm, riktade sig något överraskande först mot bergshanteringstrakterna i Mellansverige. Där bekantade sig Hisinger med bl.a. silvergruvan i Sala, koppargruvorna vid Stora kopparberget och de närbelägna kopparförädlingsverken i Avesta och Falun, järngruvorna vid Norberg och Finspångs bruk. Det korta besöket vid rikets mest betydande gruvor och metallförädlingsverk var ägnade att förkovra den blivande bruksägarens kunskaper. 

Från augusti 1783 och större delen av 1784 uppehöll sig Hisinger och Råbergh i västra Europa. Deras inofficiella uppdrag var att samla in uppgifter om fortifikationsteknik och de viktigaste befästningarna. I Preussen bevistade de också stridsövningar som Fredrik den store ordnade i Potsdam. De hemliga teckningar de gjorde vid detta tillfälle överlät de unga officerarna i Berlin till överståthållaren Carl Sparre och skulptören Johan Tobias Sergel för att överlämnas till kung Gustav III, som var på resa till Italien. Resans militära karaktär framhävdes återigen på gränsen mellan Frankrike och de tyska furstendömena, där Hisinger och Råbergh studerade ett stort antal befästningar, bl.a. i Strasbourg. 

Vid sidan av militära mål stiftade Hisinger och Råbergh bekantskap med såväl sin egen tids som antikens romerska arkitektur. Ett starkt intryck på dem gjorde bl.a. den romerska amfiteatern i Nîmes. Speciellt intresserade de sig dock för parker och trädgårdar. Mikael Hisingers far Johan Hisinger hade låtit anlägga en av Finlands ståtligaste trädgårdar på Fagervik, varför sonens intresse för denna motivkrets hade väckts redan i barndomshemmet. Det kanske viktigaste resmålet i Frankrike blev Ermenonville, där de besökte en berömd engelsk park med upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus grav. 

Genast efter sin återkomst till Sverige slog sig Mikael Hisinger ned på Fagervik. År 1787 befordrades han till ryttmästare vid adelsfanan, men han tog avsked från armén och deltog inte i Gustav III:s krig 1788–1790. Däremot sträckte sig kriget och sjödrabbningarna ända till kusterna kring Fagervik. Fadern Johan Hisinger avled under kriget våren 1790. Nu var det Mikael Hisingers tur att ställa sig i ledningen för bruksföretaget. År 1792 inlöste han sin enda systers andel, och hela brukskomplexet övergick i hans ägo. 

Sitt affärsföretag ledde Mikael Hisinger om sommaren från Fagervik och om vintern från Stockholm. I början av 1790-talet fanns det i Fagervik förutom en stångjärnssmedja, en knipphammarsmedja och en masugn även en plåtjärnsmedja och ett förtenneri. I Billnäs fanns stångjärnssmedjor och i Skogby en masugn, som producerade tackjärn för hammarsmedjornas behov både i Billnäs och i Fagervik. I slutet av 1700-talet var Fagervik det enda bruk i det svenska riket som tillverkade bleckplåt. Statsmakten stödde produktionen i Fagervik genom att begränsa importen av utländsk plåt, vilket förorsakade upprepade tvister med plåtslagarämbetet i Stockholm. Trots att man hade monopol på förtennad plåt blev produktionens lönsamhet skral. 

Mikael Hisinger var en kosmopolit, som var intresserad av vetenskap och konst samt främmande kulturer. Redan under faderns tid hade man på Fagervik samlat ett för finländska förhållanden omfattande bibliotek, som utökades genom Mikael Hisingers nyanskaffningar. Även sättet att uppfostra familjens barn visar att man uppskattade lärdom. För dem anställdes en kunnig informator, Carl Jonas Love Almqvist, sedermera känd författare, för vars tidiga produktion somrarna på Fagervik var av stor betydelse. Mikael Hisinger har utpekats som förebild till herr Hugo Löwenstjerna, centralfigur i ramberättelsen till Almqvists Törnrosens bok. 

Under kriget i Finland 1808–1809 led Hisingers bruk inte några större skador, patronen kunde rentav förhandla fram en sällsynt överenskommelse med fienden, som tillät honom att mitt under kriget sommaren 1808 sända en brigg för att transportera brukets produkter till Stockholm. Under återresan fick fartyget ta med sig den malm som masugnarna i Skogby och Fagervik behövde samt tackjärn. Samtidigt fick ett annat fartyg tillstånd att segla till Ryssland efter säd. 

Då Finland förblev ockuperat av ryssarna och kejsaren sammankallade till lantdag i Borgå våren 1809 representerade Mikael Hisinger sin ätt inom adelsståndet. Under lantdagen drev han järnindustrins sak och framlade en önskan, att man i fredsförhandlingarna skulle garantera bruksägarnas i Finland rätt att importera järnmalm och tackjärn från Sverige. För de finska bruken var detta en livsviktig fråga, eftersom de flesta bruken låg vid kusten och använde sig av svensk malm och svenskt tackjärn, som det hade varit förbjudet att exportera redan under ett par årtionden. I fredsfördraget beaktade man detta, och under några år kunde de finska bruken få de råvaror de var i ett så trängande behov av och därtill tullfritt. Småningom växte påtryckningarna att häva denna rätt och osäkerheten om dess fortbestånd tilltog. I de åtgärder vilkas uppgift var att trygga den traditionella järnhanteringens framtid vid kusten var Hisinger kanske den mest energiska bruksägaren. År 1812 försökte han avhjälpa de finska järnbrukens brist på råvaror genom att donera en större summa pengar till regeringskonseljen; av summan skulle hälften användas för malmprospektering, den andra hälften reserverade Hisinger för att utveckla linodlingen. 

Mikael Hisingers första år som brukspatron var inkomstbringande, men framtidsutsikterna osäkra. Napoleonkrigen hade först ökat efterfrågan på järn, men Sveriges utrikeshandel började småningom lida av krigen och seglationsbegränsningarna. Då Finland anslutits till Ryssland förändrades järnets marknadssituation. Den bleckplåt som tillverkades enligt gamla metoder, d.v.s. genom hamring, kunde inte mera tävla med den valsade plåten, vars kvalitet var jämnare och produktionskostnader lägre. I slutet av 1810-talet tvingades Mikael Hisinger avstå från Fagerviks traditionella produktion av takplåt. Även för stång- och knipphammarsmedjorna började produktionsmetoderna sacka efter den internationella utvecklingen. Det slutliga resultatet av handelsförhandlingarna med Sverige var osäkert, och den ryska marknaden behärskades av de gigantiska produktionsanläggningarna i Uralområdet. 

Under alla de femton år som Mikael Hisinger ledde sitt affärsföretag i storfurstendömet Finland var de finska järnbrukens framtidsutsikter mycket svaga. Brukspatronen var obenägen för reformer och nya investeringar. Man påbörjade inte några större byggnadsföretag, utan produktionen fortsatte år efter år i samma banor. År 1824 avstod Mikael Hisinger från sina bruk och sålde dem till den enda av sönerna, Fridolf Hisinger, som fick ta sig an reformerna. Den gamle patronen flyttade till Stockholm, där han tillbringade sina sista år. Han avled där 1829. 

Redan då Mikael Hisinger begav sig på sin europeiska resa hade han konstaterat för sin vän Johan Albrecht Ehrenström att han i huvudsak reste iväg för att utveckla sina språkkunskaper, sin smak och sina tankesätt, på det att han med tiden kunde leva ett angenämt liv. Denna strävan konkretiseras i parken och trädgården på Fagervik, på vilka Mikael Hisinger satsade i stället för på brukets produktionsinrättningar. I fråga om trädgården hade fadern efterlämnat ett gott arv, som även Mikael Hisingers lärare Henrik Gabriel Porthan berömde och skildrade i en artikel i Åbo Tidningar 1782. 

Mikael Hisingers grand tour hade i hög grad inspirerat honom till utvecklandet av parken och trädgården på Fagervik, ett arbete han genast grep sig an då han återvänt från sin resa sommaren 1785. Hisinger förnyade brukets gamla trädgård. I Fagerviks trädgård och orangeri från sekelskiftet fanns vid sidan av för oss bekanta trädgårdsväxter bl.a. fikonträd, citronträd, lagerträd, mullbärsträd, cypress, ceder, vinranka samt en stor mängd prydnadsväxter. På Fagervik anlade Hisinger även en vidsträckt engelsk park, där det bl.a. fanns ett kinesiskt lusthus och andra lusthus samt ett torn i gotisk stil och en eremitgrotta. Tillsammans med slingrande stigar, trädplanteringar och skuggiga öppningar bildade dessa detaljer Finlands första romantisk-filosofiska landskapspark. 

Mikael Hisingers Fagervik var bekant över hela Finland, och många ansåg honom vara den mäktigaste av sin tids brukspatroner. Fagervik utgjorde ett välskött godskomplex, vars ekonomiska grundval garanterades av den traditionella järnproduktionen. Under slutet av den svenska eran och början av den autonoma tiden lockade Fagervik besökare, av vilka många förevigade sina intryck i teckningar och målningar. Genom sitt läge i närheten av havet och stora strandvägen från Åbo till Helsingfors och vidare till S:t Petersburg var Fagervik en sevärdhet av rang för finländska förhållanden. Till och med kejsar Alexander I uppskattade Fagerviks skönhet då han besökte bruket 1819. Efter sin resa upphöjde regenten den 12 september 1819 Mikael Hisinger och hans äldsta son i friherrligt stånd. 

Georg Haggrén 

Mikael (även Michael) Hisinger, till 1770 Hising, född 23.11.1758 på Fagervik i Ingå, död 27.1.1829 i Stockholm. Föräldrar brukspatronen Johan Hisinger och Magdalena Catharina Wittfooth. Gift 1793 med Anna Sofia Wijnbladh. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika (1936); F.L. Hisinger, Historik över friherrliga ätten Hisinger (1925); S. Jägerskiöld, Från jaktslottet till landsflykten. Nytt ljus över Carl Jonas Love Almquists värld och diktning (1970); J. Kuurne & I. Lounatvuori. Huvi ja hyödyn matka. Mikael Hisinger Euroopassa 1783−1784. Matkalla − En route! (1999); E. Laine, Suomen vuoritoimi 1809−1884. I–II (1950, 1948); I. Lounatvuori (red.), Fagervik. Trädgårdskonst i bruksmiljö (2004); G. Lundqvist, Fagerviks jernbruk på 1800-talet (2003); E. Lagerblad (utg.), Protokoll, förda hos höglofliga ridderskapet och adeln vid landt-dagen i Borgå år 1809 (1905); H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949). 

BILDKÄLLA. Hisinger, Mikael. Oljemålning: Wertmüller. Museiverket.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5531-1416928958137

Upp