Yrsa Stenius har blivit känd som en stridbar journalist och en kritiskt analyserande författare såväl i Finland som i Sverige. Från det finlandssvenska Arbetarbladet avancerade hon till chefredaktör för Aftonbladet i Sverige. Efter sin utnämning till pressombudsman 2007 har hon genom sina kontroversiella ställningstaganden väckt debatt. Makten, och maktens förblindning har varit ett centralt tema i hennes författarskap. Hon har en klar, genomtänkt samhällssyn och har uppskattats även av politiska motståndare för sin hjärna och sitt hjärta.
Yrsa Carola Stenius föddes den 7 januari 1945 i en medelklassfamilj i Helsingfors. Hennes far var arkitekten Olof Stenius, och hennes mor skådespelerskan Dorle von Wendt. Hemmet var intellektuellt och kulturellt, och gav impulser till skapande arbete. Yrsa Stenius tog studenten 1964 och började studera nordisk litteratur och filologi vid Helsingfors universitet.
Vid denna tidpunkt dominerades universitetsvärlden av sextiotalets studentradikalism, och Stenius drogs snart med i studentvänstern. Under sextiotalet var Socialdemokratiska partiet (SDP) en påverkningskanal för radikala studenter. Stenius anslöt sig 1965 till SDP och förblev socialdemokratin trogen, även om det under nästa decennium var den kommunistiska yttervänstern som samlade den finländska vänsterungdomen. År 1968 utsågs hon till chefredaktör för Studentbladet, på den tiden ett språkrör för radikala åsikter även utanför studentvärlden. Det blåste snålt inom studentpolitiken, och ett knappt år senare satt Stenius inte längre på Studentbladets redaktion: jag fick sparken, konstaterade hon lakoniskt. Samma år blev hon dock anställd som redaktionssekreterare för de finlandssvenska socialdemokraternas organ Svenska Demokraten, som 1971 återtog sitt gamla namn Arbetarbladet. Chefredaktör var riksdagsman Lars Lindeman, som 1970 efterträddes av Kaj Laxen. År 1972 blev Stenius chefredaktör, först som vikarierande och från april 1973 som ordinarie.
Arbetarbladet, som grundats 1919, hade en stolt historia, framför allt under kriget, då tidningen engagerade sig för fredsoppositionen. Tidningen utkom tidvis två, tidvis tre gånger i veckan. Upplagan var låg, resurserna knappa och ekonomin dålig. Som organ för Finlands svenska arbetarförbund (senare Finlands svenska socialdemokrater) förväntades tidningen innehålla bygdebrev och partinotiser samt polemisera mot Svenska folkpartiet.
Stenius skrev intellektuellt och analytiskt. Alla uppskattade det inte utan tyckte att texterna var för långa och svårbegripliga. Hennes inlägg skänkte ändå Arbetarbladet en ställning som debattorgan, något som tidningen inte haft sedan de legendariska chefredaktörerna Axel Åhlström och Atos Wirtanen medverkade. Stenius etablerade sig snabbt som en ledande debattör i Svenskfinland. Hon fick även högklassiga sparringpartner i Jan-Magnus Jansson på Hufvudstadsbladet och Birger Thölix på Vasabladet. Hennes ledare och kolumner uppmärksammades även över språkgränsen, bl.a. av Helsingin Sanomat. År 1974 fick hon statens informationspris med motiveringen att Arbetarbladet trots sin litenhet var ett vitalt och mångsidigt debattorgan.
Stenius ställde upp för de finlandssvenska socialdemokraterna i kommunalvalet i Helsingfors 1976 och fick ett hyggligt röstantal som dock inte räckte till för inval. Hon ägnade sig även åt författarskap och 1975 debuterade hon med essäsamlingen I väntan på vadå, en analys av kapitalismens manipulation av småborgerligheten utgående från vänstersocialdemokratisk synpunkt. Boken bjöd även på kritik av vänsterns dogmatism eller menlöshet, och blev en kritikerframgång, särskilt i Sverige.
En fördel med att vara engagerad inom den finlandssvenska arbetarrörelsen var nämligen att dörrarna till Norden och dess starka socialdemokrati stod öppna. Kontakter kunde knytas och 1978 fick Stenius ett erbjudande att bli kulturchef på Aftonbladet i Stockholm. Anbudet att flytta från en tidning med 3 500 prenumeranter till en annan med 350 000 kunde hon inte säga nej till.
Stenius inledde från början av 1979 som vikarie för den ordinarie kulturchefen Agneta Pleijel. Ett halvår senare blev hon ordinarie. Hon mottogs positivt, även av konkurrerande press, och satte sig omedelbart i respekt med rappa, träffsäkra texter om kultur och kulturpolitik. Men det blev inte bara en dans på rosor. Aftonbladet hade ekonomiska problem och låg på den tiden efter konkurrenten Expressen. Ägaren, den svenska fackcentralen LO, klagade över höga kostnader och överstor, ineffektiv redaktion. Kritiken gällde även kulturredaktionen. Stenius tvingades rationalisera redaktionsarbetet utöver sin egen strävan att vitalisera kulturbevakningen. Detta ledde till konflikter med vissa medarbetare, i en miljö med tuffare debattklimat och större facklig medvetenhet än i Finland.
Stenius hade blivit premierad för sin första bok I väntan på vadå. Hon hade påbörjat sin andra, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer (1980) redan i Finland. Albert Speer var riksarkitekten och rustningsministern i Hitlertyskland, som undgick dödsstraff och tillbringade 20 år i fängelse i Spandau. Stenius vill undersöka hur en intelligent människa så totalt kunde bli maktens fånge. I sin narcissism var han en central del av den nazistiska makteliten utan att vilja reflektera över konsekvenserna av sin verksamhet. Stenius utvidgar resonemanget till 1970-talets Finland och frågade om man kunde se motsvarande syndrom i överklassungdomars omfamnande av stalinismen, eller hur f.d. radikala studentpolitiker förvandlades till maktens instrument. Hon fick finska statens litteraturpris för boken om Speer 1981.
Yrsa Stenius återkom till temat om starka män i senare böcker. I Vår tids hjältar (1986) jämför hon främst socialdemokratiska politiker. Olof Palme var genom sin karismatiska utstrålning som agitator ”den sista av sitt slag”, medan Mauno Koivisto och Ingvar Carlsson i sin grundlighet, försiktighet och samarbetsvilja representerade en ny politikertyp, som lämnat de ideologiska barrikaderna.
Trots problem med sin kulturredaktion blev Stenius ställning allt starkare inom den socialdemokratiska tidningsvärlden i Sverige. Vid sidan av sin journalistiska talang ansågs hon även besitta administrativ förmåga och sinne för ekonomiska realiteter. Sålunda var det inte helt oväntat att hon utsågs till chefredaktör för Aftonbladet senhösten 1982.
Det var en tid av optimism hos socialdemokraterna i Sverige. Partiet hade efter sex år i opposition återtagit regeringsmakten, som man före 1976 innehaft i över fyrtio år. Stenius meddelade dock omedelbart att hennes Aftonblad inte tänkte följa ”husbondens röst”: linjen skulle vara socialdemokratisk, men inte okritisk gentemot partiet och regeringen. Hon stannade som chefredaktör i fem dramatiska år, under vilka bl.a. mordet på Olof Palme inträffade. Stenius steg fram som en av Sveriges främsta debattörer, men arbetet som chefredaktör var slitsamt. Kritiker hävdade att hon trots sina utfästelser varit partiet följsamt. Aftonbladets ekonomi var inte heller god. Hon blev tvungen att genomföra sparprogram, vilket delvis gick ut över kulturredaktionen, där hon fick erfarenhet av ovilja och medarbetare som motarbetade henne.
År 1987 avgick hon som chefredaktör och återvände till kulturredaktionen. Svek i ett personligt förhållande och en familjetragedi förvärrade hennes hälsa. Hon insjuknade och tillbringade några månader på sjukhus.
I Makten och kvinnligheten (1993) behandlar Stenius sin tid som chefredaktör och sin egen maktposition. Hon var känd och hade nästan blivit ”en av grabbarna” före sammanbrottet kom. Hon hade själv varit instrumentell i mediernas jakt på den skatteplanerande justitieministern Ove Rainer, och råkade själv ut för ett liknade ”drev” då hon förföljdes av kulturetablissemanget. Efter förlorad makt kom tomhet, svek, sorg, sjukdom och sjukhusvistelse. “Du liknar ju Yrsa Stenius”, lär en annan patient ha sagt till henne på sjukhuset. Boken fick ett strålande mottagande, och följdes av ett beslut som Stenius länge övervägt. I januari 1995 lämnade hon Aftonbladet för frilansarbete.
Den första tiden efter de aktiva tidningsåren upptogs Yrsa Stenius liv av kolumner, föredrag och böcker. Hon fortsatte att medarbeta i Aftonbladet, som under 1990-talet passerade Expressen i upplaga och inflytande. År 1995 gav hon ut Best in show. Om hopp, förtvivlan, fåfänglighet, en samling kolumner och kåserier från Aftonbladet 1988–1995. Rubriken hänvisar till hennes älskade hundar, men boken innehåller även reflektioner över män, våld och mord, som de uppmärksammade Åmsele-, Falun- och Karlaplansmorden: ”Det var vilseledda pojkar som blev män utan gränser”, sammanfattar Stenius. Tre år senare återgick hon inspirerad av Gitta Seranys bok Albert Speer och sanningen till Albert Speer i Mannen i mitt liv (1998).
Stenius nästa verk gav igen rubriker. Det var boken om Sveriges stora operastjärna Jussi Björling, Tills vingen brister (2002). Arbetet utgör en genomträngande studie av mästersångarens liv, icke bara triumferna utan även konstnärskapets mörka sidor: ångest, depression, missbruk. Stenius rosades för boken, och hon konstaterade att boken om Jussi Björling engagerat henne känslomässigt i högre grad än något hon tidigare skrivit.
År 2004 utgav Stenius en debattbok på finska som ett år senare utkom på svenska med titeln Lögnens olidliga lätthet. Hon granskar fenomenen sanning och lögn utgående från en finländsk skidtränare, en amerikansk president, en ministermördare och en riksarkitekt (Albert Speer igen). Alla dessa använde lögnen ohämmat och medvetet för att försvara sina aktioner, samtidigt som de offentligt tog avstånd från osanning.
Efter att ha utnämnts till Allmänhetens pressombudsman i september 2007, hamnade Yrsa Stenius själv i tidningsrubrikerna på ett sätt som aldrig tidigare. Hennes ställningstaganden uppfattades på flera håll som kontroversiella. Att hon karakteriserat publiceringen av de s.k. Muhammedkarikatyrerna, först i danska Jyllands-Posten 2006, som ”grov omdömeslöshet” och sett den som ett missbruk av pressfriheten, skaffade henne många meningsmotståndare. Senare har särskilt Expressen uttalat sitt missnöje med pressombudsmannens sätt att hantera sitt uppdrag. Stenius har å sin sida rakryggat försvarat sina ställningstaganden genom att flitigt framträda i svensk media.
Yrsa Stenius har bott i Stockholm i ett drygt kvartssekel. I Finland har hon familj och släkt och även sommarstuga, på Emsalö i Borgå skärgård. Känslomässigt är det fortfarande Finland som är ”hemma” för Yrsa Stenius.
Rolf Johansson
Yrsa Carola Stenius, född 7.1.1945 i Helsingfors, död 18.5.2018 i Stockholm. Föräldrar arkitekten Olof Stenius och skådespelerskan Dorle von Wendt.
PRODUKTION. I väntan på vadå (1976); Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer (1980); Vår tids hjältar (1986); Makten och kvinnligheten (1993); Ruotsi, tuntematon naapurimme (1995); Best in show. Om hopp, förtvivlan och förfänglighet (1995); Mannen i mitt liv (1998); Tills vingen brister. En bok om Jussi Björling (2002), Lögnens olidliga lättnad (2005); Taxar, kärlek och sorg (2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arbetarbladet 16.9.1999; K.-A. Fagerholm, Talmannens röst (1977).
BILDKÄLLA. Stenius, Yrsa. Foto: Lena Kellert. Söderströms förlag.