Under flera decennier var Erik Lindström den ledande karaktärsskådespelaren vid Svenska teatern i Helsingfors och en av den finlandssvenska scenkonstens förgrundsgestalter. Han blev genom gästspel i de nordiska länderna känd och uppskattad också utanför landets gränser och hörde till Nordens förnämsta skådespelare.
Erik Lindströms far Frithiof Lindström var affärsman. Modern Alexandra hade ryskt påbrå, var grekisk-ortodox och stod sonen mycket nära. Under Erik Lindströms barndom var familjen bosatt i Grankulla där han gick i Grankulla svenska samskola. Med skolgången trivdes han illa. Fritiden ägnade han helst åt biografbesök, och ibland besökte han också teatern. Även under somrarna, som familjen tillbringade i Nådendal, odlade han teaterintresset. Tillsammans med andra ungdomar spelade Lindström amatörteater med framgång. Uppenbarligen var det denna sommarhobby som drev honom att bli skådespelare.
Teaterdrömmarna mötte på motstånd hos föräldrarna som hade utstakat en framtid för honom inom herrekiperingsbranschen. Hösten 1924 sökte Erik Lindström ändå in till Svenska teaterns elevskola. Inträdesprovet var det nära att han hade stupat på: hans röst ansågs av bedömarna vara gäll och skrikig, men han befanns ändå ha talang och godkändes ”på försök”. Under studietiden lade han ner mycket tid på att förbättra sin röst. Han tog sånglektioner, inte för att lära sig sjunga utan för att lära sig tala. Rösten blev med tiden bärande och tydlig men behöll en viss personlig strävhet.
Våren 1926, då Erik Lindström ännu var elev vid Svenska teaterns elevskola, förälskade han sig i skådespelerskan Kerstin Nylander-Lagus, som sedan 1925 var anställd vid Svenska teatern och med tiden blev en av teaterns främsta kvinnliga artister. Paret gifte sig i december 1927, så snart Erik Lindström hade uppnått myndig ålder. Genom äktenskapet fick Erik Lindström inte bara en hustru utan också två styvdöttrar. Privat levde Erik Lindström ett anspråkslöst och tillbakadraget familjeliv, läste mycket och umgicks med ett fåtal nära kolleger och vänner. Sommartid var han och hans hustru flitiga Europaresenärer.
Erik Lindström gjorde redan under tiden i elevskolan succédebut som Philip i Bernard Shaws Man kan aldrig veta (1925), en roll som han fick överta då den ordinarie rollinnehavaren hade insjuknat. I rollen som den nervige och disharmoniske Stanhope i R. C. Sherriffs engelska krigspjäs Männen vid fronten (1929) fick han sitt stora genombrott. Därefter utvecklades han snabbt som skådespelare och gjorde under de närmaste åren ett otal mycket olikartade roller, bl.a. Philinte i Molières Misantropen (1930), Marius i Pagnols pjäs med samma namn (1931) och Jack Dibley i Wolter Ellis lustspel Nästan gifta (1931), men också mer svårgestaltade roller i pjäser av så olika författare som Aischylos, August Strindberg, Hugo von Hofmannsthal, Eugene O’Neill, Ronald Mackenzie och Hjalmar Procopé. Därtill gjorde han titelrollerna i Ludvig Holbergs Erasmus Montanus (1934), Henrik Ibsens Peer Gynt (1936) och Goethes Faust (1938).
Av hälsoskäl blev Erik Lindström inte inkallad till krigstjänst utan fortsatte att stå på scenen. Våren 1940, när teatern var stängd på grund av vinterkriget, turnerade han med den övriga ensemblen i Sverige med J. J. Wecksells Daniel Hjort, där han hade rollen som Olof Klasson.
Erik Lindström hann under sin långa karriär kreera de flesta stora roller inom världsdramatiken. Sin mest lyskraftiga roll, Shakespeares Hamlet, gjorde han först 1940 (med Märta Laurent som Ofelia) och sedan 1947 (med May Pihlgren som Ofelia). Det var en intellektuell Hamlettolkning, laddad med energi och rikt facetterad, som med tiden blev legendarisk. Sommaren 1947 gavs uppsättningen även vid festspelen på Kronborgs slott i Danmark. Detta blev Erik Lindströms nordiska genombrott; för sin rolltolkning mottog han festspelens Hamletmedalj i guld. Efter hemkomsten framfördes samma uppsättning ytterligare ett trettiotal gånger i Helsingfors. De sista bejublade föreställningarna gavs vid ett gästspel på Dramaten i Stockholm i mars 1948.
Bland hans övriga seriösa roller kan man nämna Orfeus i Anouilhs Eurydike (1947) och Jago i Shakespeares Othello (1951). Sitt 25-åriga konstnärsjubileum valde Erik Lindström att fira som den despotiske Herodes i Kaj Munks En idealist (1952). Många ansåg att hans tolkning av den egocentriske och försupne skådespelaren Frank Elgin i Clifford Odets Mannen du gav mig (1952) hörde till hans främsta. Några år senare dedicerade dramatikern Walentin Chorell pjäsen Guldkust till Erik Lindström som vid uruppförandet gjorde rollen som Heinz Breuermann (1957). Juryman 8 i Reginald Roses Tolv edsvurna män (1960) med Ralf Långbacka som regissör blev en annan succé. Inom den finlandssvenska dramatiken gjorde han övertygande insatser som överste Toll i Runar Schildts Galgmannen (1962) och som den tragikomiska gestalten Armas Fager i Den stora rollen (1966) av samme författare. Den mästerliga tolkningen av ryttmästaren i August Strindbergs Fadren i regi av Carl-Axel Heiknert renderade honom en utmärkelse vid Tammerfors teatersommar 1971.
Även i de många komedierna fann sig Erik Lindström väl tillrätta. Virtuost spelade han ut den charm och lekfullhet som var hans kännemärke i den lättare repertoaren, exempelvis i Noel Cowards Sådan är jag (1948), en av de pjäser där han hade sin hustru Kerstin Nylander som motspelare, i Marc-Gilbert Sauvajons Edvards barn (1949) eller i Jack Popplewells En verkligt trevlig karl (1962). Rollen som den oemotståndlige hjärtekrossaren Eliot i Noel Cowards Jag älskar dig – markatta gjorde han i två omgångar, 1942 och 1958, vid bägge tillfällena med Birgit Kronström i den kvinnliga huvudrollen. Erik Lindström hade en speciell förkärlek för engelska pjäser: de passade hans temperament väl. I sitt komedispelande hemföll han aldrig åt lättköpta poänger utan gjorde rollerna med elegans, humor och avväpnande självironi.
Näst Hamletframförandet på Kronborg var det rollen som kungen i August Strindbergs Gustaf III – med premiär i Helsingfors våren 1959 samt turné till Oslo, Stockholm och Göteborg 1960 – som befäste hans ställning som en av de stora scenkonstnärerna hos den nordiska publiken. Vid övriga utlandsgästspel med Svenska teatern gjorde han Petruchio i Shakespeares Så tuktas en argbigga i Stockholm (1950), Sir Peter Teazle i R. B. Sheridans Skandalskolan i Stockholm (1965) och slutligen Vielgeschrey i Ludvig Holbergs Den rastlöse i Uppsala (1968). Erik Lindström förekom också i radio och tv, som uppläsare och skådespelare. Hans enda framträdande på film skedde 1946 i en svenskspråkig parallellversion av den finska filmen Synnin jäljet i regi av Hannu Leminen.
Erik Lindströms karriär varade i närmare femtio år och omfattade över 200 stora roller. Under 1940- och 1950-talen var han den kanske främste stöttepelaren i Svenska teaterns repertoar. Många lovord fälldes över Erik Lindströms skådespelarkonst: den präglades av vitalitet, intellektuell skärpa, raffinerad replikkonst, temperament, charm. Han var både en expressiv konstnär och en känslig analytiker. Hans scendisciplin var föredömlig. Om hans förhållande till sina regissörer sades det att han alltid var beredd att pröva förslag som han fann befogade, men att han i motsatt fall låtsades som om han inte hade hört dem, och att han för det mesta fick sin vilja igenom. Med regissörerna Mia Backman och Gerda Wrede samarbetade han gärna. Hans kolleger uppskattade honom för hans generositet mot sina motspelare. Hans förmåga att ”lyfta” de mer oerfarna skådespelarna till sin egen nivå är omvittnad. Erik Lindström var även en mycket skicklig maskör.
Den sista roll han hade krafter att genomföra var Mofa i Allan Edwalls Välkommen med premiär i november 1972. Vid Erik Lindströms bortgång 1974 upplevde många att en epok i finlandssvensk teater gick i graven.
Birgitta Karlsson
Erik (”Kirre”) Frithiof Lindström, född i Helsingfors 9.11.1906, död i Helsingfors 27.9.1974. Föräldrar affärsmannen Fritiof Lindström och Alexandra Åkerman. Gift med skådespelerskan Kerstin Signe Nylander-Lagus 1927.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Svenska teaterns arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland; Finlands filmarkiv. L. Hamberg, Erik Lindström, scenartisten. Historiska och litteraturhistoriska studier 61 (1986); M. Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors. Repertoar 1860–1975 (1977); Nils Lüchou, Rollerna talar (1951); Ruter-dam (R. Dahl), Teaterfolk (1953).
BILDKÄLLA. Lindström, Erik. Foto: Ateljé Rembrandt, 1955. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.