Nils Cleve inledde sin bana vid Arkeologiska kommissionen och var därefter intendent för Åbo stads historiska museum. Han var landets första akademiskt utbildade museiman utanför Helsingfors. Till kommissionen och Nationalmuseet återvände han 1944 som föreståndare för museets historiska avdelning. Han utnämndes till statsarkeolog 1959. Cleve hade ett levande intresse för byggnadsvård och engagerade sig i restaureringen av Finlands medeltida borgar och kyrkor. Han ägde också ingående kunskaper om historiska interiörer och inventarier. Under Cleves tid som statsarkeolog förnyades fornminneslagstiftningen och Finland fick sin första lag om skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Nils Joachim Otto Cleve var född i en gammal prästfamilj och blev student från Nya svenska läroverket i Helsingfors 1923. Han bedrev studier i arkeologi, etnologi, historia och konsthistoria vid Helsingfors universitet, och avlade filosofie kandidatexamen 1927 och magisterexamen året därpå. Efter detta inledde Cleve sin bana inom museivärlden och den antikvariska forskningens och fornminnesförvaltningens olika sektorer. År 1928 anställdes han vid Arkeologiska kommissionens förhistoriska avdelning, där han verkade tills han 1934 utsågs till intendent för Åbo stads historiska museum, en befattning han innehade i ett drygt decennium tills han sökte och fick tjänsten som föreståndare för Arkeologiska kommissionens historiska avdelning. År 1959 följde utnämningen till statsarkeolog och chef för Finlands nationalmuseum. Cleve avgick med pension 1971 och erhöll i samband därmed professorstitel.
Då Nils Cleve utsågs till intendent vid Åbo stads historiska museum var han den förste vetenskapligt utbildade museimannen utanför Helsingfors. De arbetsuppgifter han ställdes inför var krävande men samtidigt inspirerande. Han tog itu med att katalogisera och ordna upp museets rikhaltiga samlingar och engagerade sig även för konservering och magasinering. Basutställningen förnyades radikalt. Det har berättats, att gamla Åbobor beklagade sig över att det inte längre fanns något att beskåda i museet, sedan Cleve gallrat i de överfyllda utställningsrummen. Under Cleves åbotid inrättades Klosterbackens hantverksmuseum, ett unikt stadskvarter som hade undgått Åbo brand 1827.
Cleves utnämning till föreståndare för Arkeologiska kommissionens historiska avdelning innebar nya uppgifter och utmaningar. Till dessa hörde bland annat ansvaret för och övervakningen av landets historiska minnesmärken såsom borgar, kyrkor, herrgårdar och gammal stadsbebyggelse. Speciell omsorg ägnade han landets kyrkor, vilket uppenbart avspeglar den långa prästtraditionen inom släkten Cleve. Men hans levande intresse för byggnadsvården omfattade inte enbart byggnaderna som arkitekturhistoriska monument, han ägde även djupgående kunskaper om interiörer och inventarier. Under Cleves tid som statsarkeolog öppnades bl.a. Villnäs barockslott, Buckila herrgård och Nordenskiöldarnas Frugård för besökare.
Även det långvariga restaureringsprogrammet för Finlands medeltida borgar inföll delvis under Cleves tid som ledande tjänsteman vid Arkeologiska kommissionen. Arbetena på Åbo slott hade visserligen inletts redan 1939 med Cleve som sekreterare för restaureringskommittén men arbetet slutfördes 1961. Den byggnadshistoriska undersökningen av Åbo slott leddes av C. J. Gardberg, som kom att efterträda Cleve som statsarkeolog. Restaureringen av Olofsborg avslutades i samband med borgens 500-årsjubileum 1975 och restaureringen av Tavastehus slott slutfördes 1988.
Nils Cleve var också engagerad för att ersätta den gamla förordningen av år 1883 om forntida minnesmärkens fredande och bevarande med en ny och modernare fornminneslag, som bättre motsvarade tidens krav och även omfattade fredning av skeppsvrak. Detta skedde 1963.
År 1966 ledde de ökade uppgifterna inom byggnadsvården till att en särskild byggnadshistorisk byrå grundades inom Arkeologiska kommissionen. Efter Arkeologiska kommissionens omorganisation 1972 blev byrån grunden till Museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Även marinarkeologins frammarsch fordrade åtgärder och 1968 inrättades en sjöhistorisk byrå, underställd statsarkeologen, som fyra år senare erhöll permanent status och kompletterades med Finlands sjöfartsmuseum. Cleve hade en central ställning i den kommitté, vars arbete resulterade i att Arkeologiska kommissionen 1972 ersattes av Museiverket.
Nils Cleve inledde sin vetenskapliga verksamhet som arkeolog 1927, då han åtföljde sin berömde lärare Aarne Michaël Tallgren på en vidsträckt resa till Sovjetunionen, där man bl.a. besökte Moskva, Kazan, Perm, Tiflis (Tbilisi), Odessa och Kiev; resan hörde till de sista av de många forskningsresor finländska arkeologer företagit i österled sedan 1800-talets mitt. Cleves tidigaste publikationer behandlar järnåldersfrågor och yngre järnålder blev hans huvudsakliga forskningsområde.
Cleves doktorsavhandling Skelettgravfälten på Kjuloholm i Kjulo. I. Den yngre folkvandringstiden (1943), framlagd vid Åbo Akademi, byggde på omfattande utgrävningar som han företagit 1926–1938. Cleve hade nära anknytning till Kjuloholm. Redan som tioåring kom han till gården, där han i många år tillbringade sina somrar som lekkamrat till Curt Cedercreutz. Ätten Cedercreutz ägde Kjuloholm, som vid mitten av 1100-talet anses ha tillhört storbonden Lalli, biskop Henriks baneman.
Cleves avhandling behandlar de gravfält från merovingertid (550–800 e.Kr.) som kallats gravfälten A och B och de rika fynden där. Bakgrunden till seden att lägga de döda i skelettgravar, en sed med motsvarigheter i grannsocknarna Eura och Yläne, är inte utredd i detalj. Gravskicket utgör ett undantag i den för övrigt av brandgravar karakteriserade järnålderskulturen i Finland. Cleves avhandling är inte enbart en systematiserande monografi utan följer en mera kulturhistorisk linje. Han intresserade sig för människan bakom fynden, hennes vardag och kulturella förbindelser. Cleves avsikt var att avhandlingen omedelbart skulle följas av en andra del, som behandlade platsens fornlämningar från vikingatid och korstågstid, gravfält C, men hans många tjänsteåligganden medförde, att denna del kunde utges först 35 år senare, 1978. Av Cleves övriga arkeologiska fältarbeten kan man nämna undersökningarna på Ristinpelto (Korsåkern) i Lundo med tidigkristna gravar och rester efter en stolpbyggnad, som kan ha utgjort grunden till ett kapell. Korstågstiden och tidig kristendom inspirerade honom även till andra smärre skrifter som behandlade dessa företeelser.
I sin vetenskapliga verksamhet kom Cleve efterhand att intressera sig för betydligt senare perioder. Redan 1932 publicerade han en ofta citerad specialundersökning om ”Predikstolar och predikstolskonst i Finland intill år 1700” och en skarpsinnig artikel ”Kring bielkekåsornas genealogi” (Fataburen 1964) som avspeglar Cleves nedärvda intresse för genealogi. Dryckeskåsorna var ett tema som redan tidigare inspirerat honom till några studier. Med stöd av faderns, häradsskrivaren Otto Zachris Cleves anteckningar fullbordade Cleve under åren som pensionär en omfattande, tyvärr opublicerad släktkrönika, ”En prästsläkts öden antecknade av N. C.”, vars sjätte i huvudsak självbiografiska del ”Epilog” slutfördes 1983. Inom samma genealogiska genre faller också hans sista tryckta arbete ”Niklas Glasmästare och hans ättlingar” (1984).
Under 1960-talet var Cleve främst sysselsatt med konst- och kulturhistoriskt författarskap och skrev 1967–1969 inledning och sakupplysningar om bilderna till de två sista banden i István Rácz Skatter ur Finlands konst och kultur. Sitt huvudsakliga intresse under denna tid ägnade han en stort upplagd bok om Finlands konsthantverk, som beställts av förlaget Otava. När manuskriptet efter tjugo års arbete äntligen var färdigt visade det sig vara för dyrt att tryckas, och boken kom aldrig ut. Cleve betraktade detta som den största motgången i sitt liv.
Nils Cleves kunnande utnyttjades även inom den akademiska undervisningen. Åren 1944–1959 var han docent i nordisk arkeologi vid Åbo Akademi och 1948–1963 i arkeologi och materiell kulturhistoria vid Helsingfors universitet. Cleve var medlem av Konstsamfundets styrelse och sedan 1971 aktiv ordförande i nämnden för Amos Andersons konstmuseum
Tillsammans med C. A. Nordman initierade Cleve 1954 efter svensk förebild skriftserien Finlands kyrkor och gav tillsammans med denne ut volymerna I–VI (1959–1962) i Finska fornminnesföreningens regi. Bokserien övertogs av Museiverket 1973 men lades ned av ekonomiska skäl i slutet av 1990-talet. Cleve var också aktiv medarbetare i det stora samnordiska projektet Kulturhistoriskt lexikon för Nordisk medeltid.
Nils Cleve var en mångkunnig vetenskapsman med omfattande expertis i arkeologi och kulturhistoria. Han bistod beredvilligt yngre kolleger i deras forskning och upprätthöll goda förbindelser till sina nordiska kolleger. Inom fornminnesförvaltningen var han landets högste tjänsteman och han var känd som en god förhandlare. Nils Cleve hade en i grund och botten humanistisk livsåskådning.
Torsten Edgren
Nils Joachim Otto Cleve, född 25.7.1905 i Helsingfors, död 8.4.1988 i Helsingfors. Föräldrar häradsskrivaren Otto Zachris Cleve och Anna Stråhlman. Gift 1931 med lärarinnan Bertha Marianne Albrecht.
PRODUKTION. Skelettgravfälten på Kjuloholm i Kjulo. I. Den yngre folkvandringstiden (1943), II. Vikingatid och korstågstid, gravfält C (1978); Skatter ur Finlands konst och kultur. IV. Renässans och barock (1967, även på fi. och eng.), V. Rokoko och klassicism (1967, även på fi. och eng.); se även T. Edgren, Nils Cleves tryckta skrifter, Finskt Museum 1985.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Edgren, Nils Cleve, Finskt Museum 1988; C. J. Gardberg, Nils Cleve, SPHINX 1989.
BILDKÄLLA. Cleve, Nils. Foto: Ateljé Polyfoto. Museiverket.