Erik Ekelund var professor i litteraturhistoria med poetik vid Åbo Akademi. Hans litteraturhistoriska författarskap, som kulminerade i en exposé över den svenska litteraturen i 1800-talets Finland, präglas av balans och kringsynthet.
Redan under studieåren framträdde Erik Ekelund i tryck, som lyriker. Debutsamlingen Dagarna (1919) mottogs med en svalka som gjorde att uppföljaren Vandrarna, efter likartat bemötande två år senare, blev den sista. Därför var det som forskningsföremål skönlitteraturen blev det centrala i Ekelunds livsverk. Filosofie kandidat blev han 1920 och filosofie doktor 1930; bägge examina avlades vid Helsingfors universitet, där han också blev docent i svensk litteratur 1945.
Sitt levebröd fann Ekelund dock länge på en helt annan bana. År 1921 fick han sin första anställning vid Statistiska centralbyrån, där han avancerade till aktuarie 1929 och senare till överaktuarie 1934. Han utvecklade på dessa poster ett säkert sinne för hur historien med fördel fälls in i ett säkerställt sammanhang, om icke i hårda data. Detta kom hans litterära monografier till godo, inte som trista siffror men väl som en ambition att se till att även dikt blev läst mot vad som faktiskt förevarit, om detta varit relevant för dikten.
År 1947 installerades Ekelund som professor i litteraturhistoria med poetik vid Åbo Akademi. I ämbetet efterträdde han Olaf Homén; dennes viktigaste verk, Poetik, utgavs 1953 ”genomsedd och utgiven av Erik Ekelund”. Emeritus blev han 1964. Han invaldes 1955 i Finska Vetenskaps-Societeten. Åren 1964–1967 var han medlem av styrelsen i Svenska litteratursällskapet i Finland; 1969 blev han hedersmedlem.
Som ett huvudintresse för Ekelund utkristalliserade sig det sena 1800-talets litteratur, med dess täta förbindelser mellan Finland och Sverige. Doktorsavhandlingen behandlade den skånske åttiotalisten Ola Hanssons ungdomsdiktning. År 1943 kom den digra undersökningen Jac. Ahrenberg och Östra Finland, med underrubriken En litteraturhistorisk studie med politisk bakgrund. Hanssonboken hade av kritikern Hagar Olsson, ofta på kollisionskurs med Ekelund, avfärdats som föråldrad s.k. påverkningsforskning. Boken om Ahrenberg framhärdade i ett genetisk-komparativt synsätt som blev högt uppskattat av bland annat recensenten Arvid Mörne, som ansåg att författarskapet där blev betraktat med ”en genomträngande och god blick”. Ekelunds förmåga att infatta det i det sena 1800-talets skeende ger boken ett bestående värde.
I Tavaststjerna och hans diktning (1950) bygger Ekelund vidare på de studier i författarskapet som med slående jämna tidsavstånd tidigare gjorts (Werner Söderhjelm 1900, Erik Kihlman 1926). Hans nyanserade sammanläsning av liv och verk presenterar Tavaststjerna som rotlös individualist, individualist genom rotlöshet. I denna bok är de tidshistoriska sammanhangen mer sporadiskt antydda.
Synvinklar (1956) samlar tolv studier, huvudsakligast i 1900-talsämnen. Själva titeln är i någon mån polemisk mot den angloamerikanska nykritikens vidräkning med verkextern litteraturforskning. Ekelund närmar sig här sina objekt ur en rik uppsättning infallsvinklar, men också med en återhållsam objektivism som tvekar inför slutgiltiga svar. Även Litteraturforskning. Några metodiska riktlinjer och ledande forskare (1971), av kompendiekaraktär, vittnar om öppenhet för teoretiskt växelbruk.
I Aleksis Kivi (1960) gör Ekelund bland annat den nyare Kiviforskningen tillgänglig för en svensk publik; en finsk översättning utkom 1966.
Åren 1968–1969 utkom Finlands svenska litteratur I–II. Delarna täcker tiden fram till sekelskiftet 1900. Tre fjärdedelar av arbetet, från och med det Porthanska tidevarvet, är signerade Ekelund; den andra delen är det i sin helhet. Verket fyllde ett länge känt behov av att pensionera föregångaren, Ruth Hedvalls litteraturhistoria med samma titel, från 1917. Magistrala drag i den Ekelundska insatsen – varav förarbeten ingått som avsnitt i Suomen Kirjallisuus (1964) – är de omfattande källgenomgångar som ger hans avvägningar en självklar tillförlitlighet. Markant är även bredden och en bristande respekt för hävdvunna värdeskalor. Folklivsskildring och kvinnolitteratur granskas utan förringande förtecken, och den allmänhistoriska bakgrunden ges rikligt med utrymme.
Erik Ekelunds forskargärning belönades 1975 med Svenska Akademiens Finlandspris. Vid sidan av sin forskning var han även en trägen litteraturkritiker. Ett inslag i denna verksamhet var hans årsrevyer över finlandssvensk utgivning i Ord och Bild från 1930. Åren 1939–1948 var han medlem av redaktionen för Nya Argus och större delen av 1950-talet medlem av Finsk Tidskrifts redaktion, 1955–1956 som huvudredaktör. Kritiken var liksom forskningen sober och försynt. Båda kan beskrivas med Ole Torvalds ord om litteraturhistorieverket, som ”en vacker gärd av samvetsgrant avvägande rättvisa”.
Clas Zilliacus
Erik Runar Selim Ekelund, pseudonymer Runar Ek, E. E., E. E-d., född 24.1.1897 i Lovisa, död 21.5.1976 i Ekenäs. Föräldrar stadsläkaren Herman Ernfrid Ekelund och Elin Fleege. Gift med Elma Estrid Mårtenson 1923.
PRODUKTION. Dagarna (1919); Vandrarna (1921); Ola Hanssons ungdomsdiktning (1930); Tutkimus lainvalmistelukunnan verolakiehdotuksen vaikutuksista (tills. med Walter Lindberg, 1935); Jac. Ahrenberg och Östra Finland (1943); Tavaststjerna och hans diktning (1950); O. Homén, Poetik (utg., 1953); Synvinklar (1956); Aleksis Kivi (1960); Finlands svenska litteratur II (1969); Litteraturforskning (1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Grönholm, Erik Runar Selim Ekelund, Årsskrift utgiven av Åbo Akademi 1975–1976; S. Wiitanen, Erik Ekelunds tryckta skrifter 1917–1969. Acta Academiae Aboensis ser. A. Humaniora. Vol.38:4 (1970); C. Zilliacus, Litteraturvetenskap. Åbo Akademi 1918–1933 II (1993).
BILDKÄLLA. Ekelund, Erik. 1956. Åbo Akademis bildsamlingar.