Skriv ut
WITTE, Herman
(1666–1728)
Biskop, prokansler
Balttysken Herman Witte, som studerat i Wittenberg och avancerat till superintendent på Ösel, utnämndes efter stora ofreden till biskop i Åbo. Hans utnämning bröt mönstret för biskopstillsättningarna i förhållande till Åbo akademi och dess professorer. Witte återställde med hård hand den kyrkliga ordningen i sitt stift.
Herman Witte, son till tullförvaltaren i Dünamünde, studerade 1682–1688 vid lyceet i Riga för Johann Uppendorff, som snart lade märke till den brådmogne gossens begåvning. Witte inskrevs vid universitetet i Wittenberg 1688. Han bodde hos teologieprofessorn Johannes Deutschmann, en känd motståndare till pietismen, och var informator för dennes söner. Han kom även i gunst hos polyhistorn Conrad Samuel Schurtzfleisch. Witte skrev sin magisteravhandling under Deutschmanns ledning. Han fortsatte sina studier och utnämndes i september 1691 till adjunkt i den filosofiska fakulteten. Han fick också tillstånd att privat föreläsa i teologi. Från Wittenberg företog Witte en studieresa till Leipzig, Jena och några andra tyska universitet och hade för avsikt att fortsätta till Nederländerna, Frankrike och England, men fick lov att avbryta resan på grund av sjukdom.
Hans snabbt stigande akademiska bana avbröts plötsligt då han 1692 förvisades från lutherdomens högborg. I förvisningsbeslutet, som fanns bevarat ännu under Porthans tid men förstördes vid Åbo brand, uppgavs orsaken ha varit hans grälsjuka. Det självsäkra och ärelystna unga snillet hade uppenbart retat de akademiska fäderna i Wittenberg. Den 14 mars 1694 inskrevs han vid universitetet i Greifswald för att fortsätta sina teologiska studier, och i januari 1696 blev han licentiat efter att ha framlagt en antikatolsk avhandling under överseende av ortodoxins kände stöttepelare Conrad Tiburtius Rango. Han promoverades till doktor i Greifswald 1702 av Johann Friedrich Mayer, känd motståndare till pietismen.
Witte kallades redan under sin studietid till tjänst i det svenska riket, vars undersåte han var, först som professor vid universitetet i Dorpat, som flyttat till Pernau. Detta ämbete hann han emellertid inte tillträda innan kung Karl XI i juni 1695 utnämnde honom till kyrkoherde i Maria församling i Stettin. Tjänsteinnehavaren verkade som förman för stadens prästerskap och prost i det omgivande prosteriet. Samtidigt utnämndes Witte till förste professor i teologi vid Kungliga gymnasiet i Stettin.
Under sin tid i Stettin ingick Witte äktenskap med Catharina, dotter till Claes Wittmach, direktör i Tjärukompaniet. I äktenskapet föddes fyra döttrar och fyra söner, men endast två döttrar nådde vuxen ålder.
Den 11 juli 1707 utnämndes Witte till superintendent på Ösel. Man vet att han höll möten för prästerna och utförde visitationer. I februari 1708 vistades han i Stockholm, där han i egenskap av superintendent på Ösel och ordförande i domkapitlet skrev sitt namn i en tysk students stambok. Han återvände följande sommar till Arensburg. Den svenska eran i Baltikum led dock mot sitt slut. Karl XII:s armé led nederlag vid Poltava i juni 1709, följande höst belägrade ryssarna Riga och i juli 1710 kapitulerade adeln på Ösel. Witte anhöll redan i februari 1710 hos riksrådet om ett ämbete i moderlandet, och rådet beslöt att utnämna honom till den lediga biskopsstolen i Växjö. Beslutet att utnämna den tyskfödde Witte, som hade bristfälliga kunskaper i svenska, väckte emellertid ett så kraftigt motstånd att rådet återtog sitt beslut. Till biskop i Växjö utnämndes David Lund, stadd på flykt från Viborg.
Witte lämnade Ösel senast i början av 1711 och då riksrådet försökte få honom att återvända dit följande vår, vägrade han att återvända till det ohälsosamma havsklimatet på Ösel med hänvisning till ett läkarintyg, som han fått av arkiatern Urban Hiärne.
Witte lyckades få anställning som tyskspråkig kaplan hos Karl XII:s syster, prinsessan Ulrika Eleonora d.y. Han förlorade tvisten med den andra hovpredikanten, Gustaf Adolf Humble, om vem av dem som skulle ha den förnämare sittplatsen i slottskapellet. År 1717 lyckades han erhålla adelskap med namnet von Witten för sin maka och sina döttrar och som sätesgård inköpa Görvälns säteri i Järfälla socken vid Mälaren nära Stockholm; huvudbyggnaden i två våningar hade ritats av Nicodemus Tessin d.ä. Här koncentrerade Witte sig på litterär verksamhet, som dock stannade på manuskriptstadiet.
Sedan Johannes Gezelius d.y. avlidit i april 1718 samlades Åbo domkapitel, som sammanträdde i Stockholm, till biskopsval, varvid majoriteten ställde sig bakom de stora Gezeliernas son och sonson Johannes Gezelius Nepos. I andra och tredje förslagsrum placerade sig två Åboprofessorer, i det fjärde Witte. Om honom visste man att han på Ösel lärt sig estniska, ett språk som domkapitlet visste vara nära släkt med finskan. Därtill hade han i såväl akademiernas som församlingarnas förvaltning visat sig med framgång kunnat upprätthålla den rena läran – en hänvisning till Wittes kamp mot pietismen.
Regeringen besatte biskopsämbetet i Åbo först efter fredsslutet; Wittes utnämningsbrev är daterat den 16 september 1721. Riksrådets beslut stödde sig på en rekommendation av Åbo akademis kansler Carl Gyllenstierna. Regeringen beaktade resultatet av biskopsvalet i Åbo då den kort därpå utnämnde Johannes Gezelius Nepos till biskop i Borgå. Ärkebiskop Matthias Steuchius vigde Witte till biskop i Uppsala domkyrka den 8 oktober 1721. En vecka senare utförde den nytillträdde biskopen sin första ordination genom att viga sju präster i Stockholms Storkyrka; han hade redan tidigare vigt fyra präster för Åbo stift. Vid domkapitlets bord hade han lett ordet redan tre dagar efter utnämningen till biskop, och hos Åbo akademis konsistorium, som också sammanträdde i Stockholm, hade den nye vicekanslern avlagt ett besök den 22 september.
Witte tog sig energiskt an ledningen av exildomkapitlet, som inte sammanträtt till en enda session sedan juli 1720. Efter fredsslutet var det återigen möjligt att ingripa i hela stiftets förvaltning och fylla vakanta prästtjänster. Biskopen fick även stifta bekantskap med de finska pietisterna. Han förhörde noggrant och i flera repriser två professorssöner från Åbo, Carl Hasselqvist och Johan Tolpo, som hade influerats av pietismen och önskade få prästtjänst i Finland. Vägen till en predikotjänst öppnade sig senare för Tolpo, men Hasselqvist, systerson till radikalpietisten Peter Schäfer, återtog inte sin åskådning och blev utan prästvigning.
Den sena hösten hindrade Wittes, domkapitlets och det akademiska konsistoriets flyttning till Åbo, och i november 1721 skrev biskopen till domkapitlets temporära ledare Jacob Ritz och bad att denne fortsättningsvis skulle sköta domkapitlet. Witte avseglade till Finland först i juni följande år. Hans första uppgift var att förrätta en prästvigning i domkyrkan, och den 2 juli öppnade han en nytt blad i domkapitlets protokoll där han antecknade att han, doktor Herman Witte, biskop av Åbo, med Guds hjälp anlänt till sin bestämmelseort den 30 juni 1722.
Enligt Andreas Bergius minnestal började Witte att med en Herkules styrka röja upp i Augias stall. Han företog två långa visitationsresor. År 1724 reste han före jul till Österbotten, där han höll prästmöten i Uleåborg den 4 februari 1725 och i Vasa den 1 mars 1725. Under denna resa vigde han tio präster, i huvudsak till skoltjänster vid Österbottens skolor.
Efter den synod som hölls i Åbo vid Henriksmarknaden i januari 1726 reste biskopen till Nyland och visiterade under en månad samtliga församlingar. Vintern var sträng och snön så djup att hästarna sjönk till halsen i den. Spåren av ockupationsarméns härjningar syntes ännu, kyrkor och prästgårdar var förfallna, lösöret och klockorna bortrövade. Däremot ansåg Witte att folkets kristendomskunskap var god och framlade planer för hur läsförhören och klockarskolan kunde effektiveras. Till församlingarna delade han ut närmare trehundra av regeringen donerade katekeser. Till regeringen insände han noggranna rapporter om de religiösa förhållandena i församlingarna och bad om hjälp, bl.a. rätt att uppbära kollekt, för att förbättra dem.
För kungen framlade Witte ett initiativ, enligt vilket det lutherska prästerskapet inom de områden som råkat under ryskt styre, skulle kunna rekryteras i Sverige och i huvudsak också utbildas vid Åbo akademi. Detta ledde till diplomatiska förhandlingar, och resultatet blev att tsaren biföll förslaget.
Akademins konsistorium började sammanträda redan den 8 augusti 1722, men akademin öppnades högtidligen ”efter det moskovitiska tyranneriet” först den 26 november. I sitt öppningstal framhöll prokanslern att teologin hade befriats från papismens natt; dess uppgift var att gagna den renläriga kyrkan genom att bekämpa dess fiender. Dessa var, vid sidan av ateisterna, barbarerna och katolikerna, de pietistiska fanatikerna. Biskopen och prokanslern var mån om sin egen betydelse. Domkapitlets protokoll skulle undertecknas i formen ”jag och domkapitlet”. Biskopen grälade även med Åbo hovrätt om rang- och företrädesfrågor.
Witte deltog aktivt i riksdagarna 1723 och 1726–1727; han var medlem av sekreta utskottet och under de senare riksdagarna av ecklesiastikdeputationen. Då prästeståndet diskuterade kyrkliga frågor i det svenska Pommern förlitade man sig på Wittes sakkunskap. Han upprätthöll kontakter till kontinentens renläriga universitet och lät översätta, och översatte också själv, tyska mot pietismen riktade skrifter till svenska. Han uppgjorde förslag till utlåtanden om pietismen för ständerna och verkade energiskt för att radikalpietisten Johan Conrad Dippel, som besökte Stockholm, skulle landsförvisas.
Under visitationsresan 1726 insjuknade biskopen, och han uteblev till stor del från den följande vinterns riksdag. Sommaren 1727 drog han sig på uppmaning av läkarna undan till landsbygden för att dricka brunn i Bad Pyrmont i Tyskland, och återvände inte till prästeståndets sessioner. Då han på hösten återkom till Åbo hade han redan blivit märkbart blek, och följande år blev han sängliggande. Efter sin död begravdes Witte under stora högtidligheter i Tavastkoret i Åbo domkyrka. Hans maka avled i juli, efter att ha hamnat under en rasande vägg i biskopshuset.
Simo Heininen
Herman Witte, även Hermannus, född 25.11.1666 i Dünaburg, död 24.3.1728 i Åbo. Föräldrar tullförvaltaren Werner Witte och Hedvig de Roloff. Gift 1697 med Catharina Margareta Wittmach, som 1717 tillsammans med sina döttrar adlades och introducerades 1719 på Riddarhuset i Sverige under namnet von Witten.
PRODUKTION. De Elohenu. Wittenberg (1689); De more circumducendi uxores. Wittenberg (1691); De eulogiis veterum. Wittenberg (1691); De jure talionis. Wittenberg; De exemplo non simulatæ religionis in Meinhardo. Wittenberg; De acceptilatione meriti Christi ab erroribus Socini vindicata. Wittenberg; De cursore publico. Wittenberg (1692); De ecclesia lutherana non schismatica. Greifswald (1696); Ad festum restaurationis Academia Aboensis (1722); Oratio solemnis qua Academia Aboensis ... rite restaurabatur (1722).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.R. Cederberg, Piispa Herman Witten vihkimien pappien luettelo. Genealogiska samfundets i Finland årsbok 17 (1933); C.J. Gardberg & S. Heininen & P.-O. Welin, Katedralen. Åbo domkyrka 1300−2000 (2000). S. Heininen, Lehtorikapitulista professorikapituliksi 1604−1721. Turun tuomiokapituli 1276−1976 (1976); A. Isberg, Ösels kyrkoförvaltning 1645−1710. Uppsala (1974); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1987); J. Nuorteva, Ruit hora. Greifswaldilaisen Petrus Heiderichin muistokirja Museoviraston kirjastossa. Mundus librorum. Kirja- ja oppihistoriallisia tutkielmia (1996); H. Pleijel, Der schwedische Pietismus in seinen Beziehungen zu Deutschland. Lund (1935); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet 2 (1901); S. J. Salminen, Vapauden ajan teologinen murros Suomessa. Finska Kyrkohistoriska Samfundets årsskrift 1986; G. Suolahti, Elämää Suomessa 1700-luvulla (1925); B.G. Söderberg, Slott och herresäten i Sverige. Uppland I (1967); J. Vallinkoski, The history of the University Library at Turku II (1975).
BILDKÄLLA. Witte, Herman. Oljemålning: V. Munsterhjelm efter M. Capsia. Foto: E. Laakso, 1930. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4466-1416928957072