CRUSELL, Bernhard Henrik 

(1775–1838) 

Tonsättare, klarinettist 

Klarinettisten Bernhard Henrik Crusell föddes i Nystad och nådde under sin livstid en ryktbarhet som sträckte sig utöver Sveriges gränser. Dock uppträdde han i huvudsak endast i Stockholm. Hans kompositioner för klarinett trycktes under hans livstid i Leipzig. De har i senare tid upplevt en renässans genom nyutgåvor och internationellt spridda musikupptagningar. Hans solosånger var på sin tid synnerligen populära. Även hans operaöversättningar till svenska har uppskattats som språkligt mästerliga och rika på valörer. Av komponister födda i Finland har endast Sibelius vunnit en större spridning.

Bernhard Henrik Crusells barndomsmiljö i Nystad var i flera avseenden fattig. Föräldrarna hade inte råd att bekosta någon skolgång, och stadens musikliv uppges ha inskränkt sig till en flöjtspelande bodgosse. Om sin första kontakt med undervisning i läsning, skrivning och musik berättade Crusell i en kort levnadsteckning som publicerades på franska 1826: 

”Vid 8 års ålder flyttade han med sina föräldrar till Tavastehus, och därifrån till Nurmijärvi socken i Nyland. I grannskapet bodde, på Numlax herrgård, en avskedad kapten Armfeldt, vars fru spelade klaver. Den unge Berndt var nog lycklig att vinna dessa personers gunst, och erhöll tillstånd att hålla deras barn sällskap. Ehuru blott som åhörare närvarande vid det unga herrskapets läsestunder, uppsnappade han likväl ett och annat av sockenklockarens lärdom, och sedan han fått låna en föreskrift, lärde han sig på egen hand att skriva. I nästa by bodde vid samma tid en klarinettblåsare vid namn Wester, vars son, som var några år äldre än Crusell, nyss av sin far fått lära blåsa några stycken på klarinett. Bägge gossarne gjorde snart bekantskap, och sedan Wester vid deras första sammanträde beklagat sin okunnighet i skrivkonsten, föreslog Crusell att bli hans läromästare, med det villkor att av honom få lära musik. På detta sätt uppstod ett slags växelundervisning: Crusell lärde Wester att skriva, och denne lärde honom att blåsa sina 5 eller 6 stycken; likväl blott efter gehör, emedan han själv icke kände några noter.” 

Som tolvåring antogs Crusell som volontärmusiker vid Änkedrottningens livregemente på Sveaborg. Av stor vikt var de kulturimpulser som förmedlades av Crusells bataljonschef och förmyndare, major Wallenstjerna. Genom mödosamma självstudier lärde sig Crusell både notskrift och franska. 

1791 förflyttades Wallenstjernas bataljon till Stockholm. Där verkade Crusell några år som militärmusiker, från 1792 som ledare för sitt regementes musikkår. Alltjämt i huvudsak autodidakt på sitt instrument engagerades han 1793 som klarinettist i Kungliga hovkapellet (operans orkester, men även stadens ledande konsertorkester), som han därefter tillhörde till sin pensionering 1833. Han fick sålunda på nära håll uppleva Kungliga teaterns (operans) höga nivå efter Gustav III:s insatser, dess nedgångsperiod på Gustav IV Adolfs tid och dess nya uppgångstid efter det att huset Bernadotte hade övertagit kronan. 

Crusells bana som klarinettist sammanföll med instrumentets genombrott och mest dramatiska utveckling i tekniskt avseende. I Nurmijärvi torde klarinettblåsarna Wester ha spelat på instrument med bara två klaffar, medan standardinstrumenten i den svenska armén på 1790-talet redan hade fem. I källorna kan man följa hur Crusell efterhand fick mera utvecklade instrument: upp till 13 klaffar (han favoriserade instrumentbyggaren Heinrich Grenser i Dresden) och så, att han i något skede gick över från den äldre inblåsningstekniken (rörbladet vänt uppåt) till den moderna (rörbladet vänt nedåt). Sin egentliga skolning på instrumentet fick han 1798 hos Franz Tausch i Berlin, en berömd pionjär på detta område. Crusell konserterade i samband härmed i Berlin och Hamburg tillsammans med andra artister; detta förblev hans enda offentliga framträdanden på den europeiska kontinenten. 

År 1801 gav Crusell konserter i Helsingfors och i Åbo; hans enda besök i det forna hemlandet efter det att han hade lämnat Sveaborg. Samma år invaldes han i Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm, ett stort erkännande som gavs med hänvisning till hans musikaliska talang och utmärkt sköna sätt att blåsa klarinett. Crusell synes nu ha varit en fullärd artist: då han två år senare träffade en av Europas ryktbaraste klarinettister, Jean-Xavier Lefèvre i Paris, umgicks de som goda kolleger, inte som lärare-elev. 

Att Crusell nu etablerat sig i högre sociala kretsar belyses av att han blev god vän med en annan av de i Musikaliska akademien år 1801 invalda, Genseric Brandel, sedermera svenskt sändebud i S:t Petersburg och i Berlin. En av Crusells kvartetter (op. 4) är tillägnad Brandel, medan en annan tillägnades greve Gustav Löwenhjelm. Att Crusell träget framträdde i de förnäma salongerna i Stockholm kan man sluta sig till, bl.a. genom samtida anteckningar av dagboks- och memoarkaraktär, men någon detaljerad dokumentation av denna kammarmusikaliska miljö föreligger inte. I varje fall var Beethovens Septett op. 20 ett ofta återkommande nummer fr.o.m. 1805. Efterhand blev kammarmusiken mera offentlig. Crusell medverkade 1818 i Franz Berwalds Septett, urversionen, samt 1828, då verket framfördes i sin slutliga gestalt. 

En mera utåtriktad och briljant sida av sitt musikerskap uppvisade Crusell på konsertestraden tillsammans med Hovkapellet. Redan före Berlinresan 1798 uppträdde han med flera av tidens tekniskt mest krävande klarinettkonserter (Michel Yost, Franz Tausch). Efterhand utökades repertoaren med verk av Peter von Winter, Ludwig August Lebrun, Louis-Emanuel Jadin, Franz Krommer, Wolfgang Amadeus Mozart och andra. På 1810-talet tillkom solistiska verk av bl.a. Philipp Jakob Riotte och Franz Danzi (men man söker förgäves de konsertanta verk som komponerades av Ludwig Spohr och Carl Maria von Weber). Rätt förvånande är att Crusell, då han enligt sin resedagbok den 5 juli 1822 i Dresden personligen sammanträffade med Weber, antecknade att denne skrivit ”6 Operor hvaraf den sista der Freischütz”, medan hans klarinettmusik totalt förbigås. 

Redan 1798 hade en skribent i Tyskland fäst uppmärksamhet vid Crusells vackra ton på klarinetten och på hans smakfulla sätt att utföra ett adagio. I tidningar i Stockholm och i korrespondenser till Allgemeine musikalische Zeitung i Leipzig framhålls särskilt Crusells sköna tonbildning och vackra pianissimo. Ett yttrande av Crusells svärson fagottisten Franz Preumayr går i samma riktning. 

I Hovkapellet spelade Crusell under hovkapellmästare som J.C.F. Haeffner, E. Du Puy och Berwald. Åren 1828–1834 var han musikerkollega med violinisten Fredrik Pacius, som därefter flyttade till Helsingfors. År 1822 diskuterades huruvida Crusell skulle kunna bli hovkapellmästare efter Du Puy; han torde emellertid ha ansetts vara ”alltför beskedlig”. Hans sociala position inom orkesterns gemenskap – där han länge var den bäst betalda musikern – synes ha varit ett slags inofficiellt fackligt ombud. Han arbetade aktivt för en pensionskassa för sina kollegers familjer och tycks ha stått över alla småskurna konflikter. Hans gode vän Bernhard von Beskow antecknar i sina memoarer, att Crusells fina takt och människokännedom förekom varje missförstånd. Liksom mången annan av det dåtida svenska kulturlivets mest bemärkta gestalter var Crusell frimurare, och han tog sålunda del även i den rika musikverksamhet som utövades inom denna krets, såsom välgörenhetskonserter med Pergolesis Stabat mater o.a. på programmet. Som lärare hade Crusell stort inflytande på följande klarinettistgeneration i Sverige. Mest känd av hans elever är Andreas Addner, som 1836 kallades till förste klarinettist vid kejserliga hovkapellet i S:t Petersburg. 

Crusell inledde möjligen sin komponistbana redan på 1790-talet, då han studerade musikteori för abbé Georg Joseph Vogler, tidvis verksam som hovkapellmästare i Stockholm. Vogler är även i Finland känd för sin hymn Hosianna, och han fungerade i sitt hemland Tyskland som lärare för bl.a. Carl Maria von Weber och Franz Danzi. År 1803 vistades Crusell några månader i Paris för att studera komposition för Henri Montan Berton, operatonsättare på modet, och François Joseph Gossec, en av det franska musiklivets märkesmän. Crusell lärde personligen känna åtskilliga framstående musiker, bland dem Stora operans konsertmästare Rodolphe Kreutzer och François Auber, vid denna tidpunkt ännu inte känd som komponist, men senare en ledande operatonsättare. 

I Paris erbjöds Crusell anställning som klarinettist vid den italienska operan, men han avböjde emedan den erbjudna lönen var lägre än han hade väntat sig. Efter Parisvistelsen framträdde Crusell vid sidan av tjänstgöringen i hovkapellet också som komponist i Stockholm. Huvudsakligen skrev han under 1800-talets två första decennier instrumentalmusik för eget bruk men även verk för några framstående blåsarkolleger i hovkapellet, såsom den synnerligen gouterade Concertante för klarinett, horn och fagott, där hornstämman spelades av den legendariske naturhorns-virtuosen Michael Hirschfeld och fagottstämman först av Johan Conrad Preumayr och därefter mestadels av dennes bror Franz, som blev komponistens svärson. Verket tillägnades baron Gustav Åkerhjelm. 

År 1811 företog Crusell en resa till Leipzig i avsikt att finna en förläggare. Han inledde nu kontakten med Bureau de Musique, som 1800 hade grundats av Ambrosius Kühnel och som 1814 skulle övertas av Carl Friedrich Peters. Här utgavs de kompositioner som gjorde honom europeiskt känd. Leipzig-trycken av Crusells tre klarinettkonserter – måhända de av hans kompositioner som stått sig bäst – vittnar om hans förankring i den svenska hovmiljön. Konserten i Ess-dur är tillägnad greve Gustaf Trolle-Bonde, från 1800 kammarherre hos drottning Fredrika, och 1826 ”en av rikets herrar” med titeln Excellens. Han var en skicklig amatörklarinettist, som umgicks på förtrolig fot med Crusell. Då Crusell dog, sörjdes han av Trolle-Bonde ”som en broder”. Konserten i f-moll tillägnades – efter vederbörlig brevväxling 1817 – kejsar Alexander I i S:t Petersburg; initiativtagare härtill var med största sannolikhet den redan nämnde diplomaten Genseric Brandel. Konserten i B-dur tillägnades slutligen kronprins Oscar, som ärvde den svenska kronan 1844. Oscar utövade musik även aktivt: han komponerade en del av musiken till Bernhard von Beskows skådespel Ryno som i Stockholm framfördes på 1830-talet. I Leipzig trycktes även Crusells tre kvartetter för klarinett och tre stråkinstrument samt slutligen hans Introduction et air suédois varié op. 12, en räcka variationer över Åhlströms populära dryckesvisa ”Goda gosse glaset töm” som hörde till Crusells oftast återkommande bravurnummer i Stockholm. 

I likhet med ett par andra hovkapellister engagerade sig Crusell även i militärmusikens utveckling. Från 1818 till sin död ledde han sommartid de i Linköping verksamma regementenas musikkår. Härvid berikade han repertoaren med marscher och allehanda arrangemang för blåsorkester. De program som bevarats från de s.k. Crusell-konserterna vittnar om en ständigt pågående repertoarförnyelse. Han arrangerade för blåsorkester alldeles dagfärska stycken, såsom operaouvertyrer och -melodier av Weber, Spohr, Rossini och andra. Han bidrog med egna stycken, även vokalmusik för regementenas soldatkör. Körsångerna har i flera fall samband med svensk nationalromantik (arrangemang av svenska folkvisor), kungahuset (såsom ”Sång till H.K.H. Hertigen av Östergötland”), och t.o.m. med den gryende skandinavismen (”Hell dig, du höga Nord!” till ord av Köster, 1834). Även utanför regementena togs Crusells förmåga i anspråk i Linköping: t.ex. uppdrogs åt honom 1832 att komponera ett ”deklamatorium med körer” för invigningen av Göta kanal. Denna Linköpingrepertoar – särskilt den instrumentala – är förhållandevis förbisedd, delvis som en följd av att militärmusiken dessa år höll på att omformas. I Crusells partitur möter man nuförtiden helt okända bleckblåsinstrument som kenthorn och serpent, som representerar en övergångsfas i utvecklingen från den klassiska s.k. harmonimusiken till sådana mer moderna, ventilförsedda instrument som Crusell – enligt sin resedagbok – för första gången konfronterades med i Berlin 1822. 

Crusells bästa tid som klarinettsolist synes ha varit förbi i slutet av 1810-talet, kanske även därför att hans hälsa, som sedan barndomen sades ha varit svag, fortgående försvagades. Möjligen som en följd härav sökte han sig in på banor som var fysiskt mindre ansträngande än blåsarsolistens (orkester- och kammarmusikspel fortsatte han med in på 1830-talet). Ett viktigt nytt verksamhetsfält var operaöversättarens. Hans debut skedde 1821 med en svensk version av Mozarts Le nozze di Figaro, som länge kom att användas vid Stockholmsoperan och som alltjämt lever kvar genom ofta citerade nyckelrepliker (”Säg farväl, lilla fjäril till nöjen” m.fl.). Den lyckade översättardebuten anses ha medverkat till att Crusell invaldes i Götiska förbundet, den litterära krets som betraktades som Sveriges ledande, och där medlemmarna i regel antog pseudonymer ur den fornnordiska mytologin (dock ej Crusell). Till förgrundsgestalterna hörde författaren, komponisten m.m. Erik Gustaf Geijer och biskopen, Sveriges nationalskald Esaias Tegnér. Som operaöversättare synes Crusell även i fortsättningen ha undvikit tidens dussinprodukter; han intresserade sig bara för genrens bästa alster. 

Kort efter framgången med Figaros bröllop anträdde Crusell sin sista utrikesresa. Han uppger i ovan refererade levnadsteckning från 1826 att hälsan försämrades utomordentligt våren 1822. Ett anfall av svindel och en svår nervsjukdom gjorde honom för nära två år oförmögen att förrätta sin tjänst i orkestern, eller att ens kunna utan plågor avhöra musik. 

På sommaren företog han, enligt samma källa, i sällskap med en vän, professor J.J. Berzelius en resa till Karlsbad, för att söka återställa sin hälsa; men det starka vattnet tycktes ha motsatt verkan; nervsjukan tilltog i stället för att förminskas, och han återkom till fäderneslandet med föga hopp om tillfrisknande. Genom sträng diet förbättrades hans tillstånd likväl småningom så att han 1824 kunde återuppta sin tjänstgöring. En annan omständighet bidrog även till detta för honom lyckliga resultat, uppdraget att för Kungliga operan skriva musiken till en teaterpjäs, Den lilla slafvinnan. 

Resan 1822 blev dock resultatrik såtillvida, att Crusell under denna sammanträffade med en rad kulturpersonligheter: i Berlin med den unge Felix Mendelssohn, i Dresden med komponisterna Carl Maria von Weber och Giacomo Meyerbeer samt i Leipzig med notförläggaren Carl Friedrich Peters. Den lilla slafvinnan – ett sångspel starkt influerat av maneren i Paris – blev en stor framgång i Stockholm. Övergången till vokalmusik var likväl inte plötslig eller oförberedd. Långt dessförinnan hade Crusell komponerat smärre kupletter till olika skådespel, och 1822 publicerades Crusells första sångsamling, Sångstycken, förmodligen komponerade långt dessförinnan. Ytterligare två samlingar med denna titel trycktes 1824 respektive 1838. Genom dessa sånger framstår Crusell som en viktig länk i den svenska liedkonstens utveckling: en etapp på vägen från sällskapsvisan (Bellman, Åhlström) till den fullt utvecklade svenska lieden (Geijer och senare t.ex. Söderman). Framför allt torde det dock ha varit tonsättningen 1826–1827 av några sånger ur Frithiofs saga av Esaias Tegnér som ledde till Crusells starka position i det svenska medvetandet: 1828 kallades han ”Sveriges populäraste tonsättare”. Crusell fortsatte på den inslagna banan bl.a. genom att 1838 publicera tre Runeberg-tonsättningar (”Vid en väns död”, ”Över ett sovande barn”, ”Svanen”). 

Crusell var begåvad och vetgirig och han umgicks, trots sin anspråkslösa start i livet, med en naturlig självklarhet med det svenska samhällslivets ledande kretsar, men han eftersträvade inte orkesterhövdingens roll. De tre resedagböckerna fördjupar denna bild av hans personlighet. I Paris 1803 slöt han sig till några svenska artister som vistades där, och besökte allt vad staden hade ett erbjuda i form av museer och undervisningsanstalter. Allt skildras i form av lakoniska men träffande anmärkningar, blandade med aktuella anekdoter; dessa förmedlar även ett utvecklat sinne för humor och en lyhördhet för franskans ordlekar. Dagboken 1822 vittnar även om andra känslolägen: efter att i Berlin ha åhört Carl Maria von Webers Friskytten, med dess melodramatiska inslag, blev han så upprörd att han förlorade nattsömnen. De tre dagböckerna antyder även intressen som jakt, åtminstone på hare och på fågel; i Leipzig inköpte han 1811 ”en dubbelbössa” som omedelbart avprovades, dels genom skjutning till måls, dels vid en jaktresa. Dessutom var Crusell intresserad av sömnad. I Paris 1803 sydde han handskar även för försäljning, och i Berlin 1822 mottog han ”symönster” av en musikerkollega. 

År 1838 mottog Crusell Svenska Akademiens stora pris (guldmedalj), och samma år utnämndes han till riddare av Vasaorden. Hans starka position inom det svenska musiklivet markerades av att sångare från operan och musiker ur Kungliga hovkapellet vid hans begravning utförde satser ur Mozarts Requiem. Hans grav är belägen på Solna kyrkogård, där även andra märkesmän på den svenska kulturens område funnit sin viloplats. Gravstenen är utsmyckad med en orm som biter sig själv i svansen, en frimurarsymbol. 

Den musikaliska stilriktning komponisten Crusell företrädde – klassicism som ibland kryddats med gryende svensk nationalromantik – började redan 1838 kännas passé. Strax efter hans död skrev Sveriges uppåtgående men länge förbisedda nya komponistgeni Franz Berwald att det gustavianska tidevarvets brokiga och huvudsakligen franska kultur inte tillåtit honom att uppnå ”en betydligare konsthöjd”. Detta omdöme hindrade inte att Crusell har uppskattats till sitt fulla värde i Sverige, bl.a. så att Kungliga Musikaliska akademien i samband med 200-årsfirandet 1975 beslöt om utgivande av en särskild Crusell-volym i sin skriftserie. Även i musikutgivning ägnad att dokumentera svensk musikhistoria har Crusells verk uppmärksammats. 

I Finland har Crusells minne uppmärksammats på många sätt. En tidig markering var H. Reinholms artikel 1853 i Finlands minnesvärde män. Det veterligen första Crusell-nottrycket i Finland tillkom 1869: ”Hell dig, du höga Nord!” som solosång med piano; som körsats med finsk text följde samma sång 1890 (”Oi terve, Pohjola”). Solosånger av Crusell trycktes med finsk översättning på 1930-talet, och 1960 utnämndes han av Finlands Rundradio till ”årets komponist”, vilket betydde att största delen av hans produktion då framfördes. Hans verk har befäst sin position på klarinettisternas standardrepertoar. På ett institutionellt plan har Crusells namn hos oss vårdats först av Helsingfors stadsorkesters blåskvintett, som 1935 antog namnet ”Crusell-kvintetten”. Sedan 1982 anordnas årligen i hans födelsestad Nystad en ”Crusell-vecka”, som har utvecklats till ett viktigt forum för träblåsarkonsten i Finland. Den lilla slafvinnan har framförts i finsk radio ett par gånger och 1996 som scenisk instudering på finska på Stadsteatern i Åbo, en produktion som lades till grund för en skivinspelning på svenska 1997. 

Fabian Dahlström 

Bernhard Henrik Crusell, född 15.10.1775 i Nystad, död 28.7.1838 i Stockholm. Föräldrar bokbindaren Jacob Crusell och Margareta Elisabet Messman. Gift 1799 med Ann Sophia Klemming. 

VERK. Opera: Den lilla slafvinnan (1824); Orkestermusik: klarinettkonserter Ess-dur op. 1 (ca 1810); f-moll op. 5 (1815); B-dur op. 11 (ca 1807); Concertante för klarinett, fagott, valthorn och orkester B-dur op. 3 (1808); Concertino för fagott och orkester (1829); Introduction et air suédois varié för klarinett och orkester op. 12 (1804/1829); Kammarmusik: kvartetter för klarinett och stråktrio: Ess-dur op. 2 (ca 1811); c-moll op. 4 (ca 1814); D-dur op. 7 (1821); Concert- trio för klarinett, fagott och valthorn (ca 1814); Trois duos för två klarinetter op. 6 (1821); Divertimento för oboe och stråkkvartett op. 9 (ca 1822); Körverk: Hell dig, du höga Nord! (1835); Flyttfåglarna (för blandad kör och piano) (1822) ; För sångstämma och piano: Sångstycken 1−3 (1822, 1824, 1838); Tolv sånger ur Fritjofs saga (1827) (Tio sånger) (1826); Tre sånger av J. L. Runeberg (1838). Översättning av operatexter: W. A. Mozart, Figaros bröllop (1821); G. Rossini, Barberaren i Sevilla (1825); A. Boieldieu, Vita frun på Avenel (1827); L. Spohr, Zemir och Azor (1828); L. van Beethoven, Fidelio (1832); F. Auber, Fra Diavolo (1833); F. Auber, Den stumma från Portici (1836); A. Adam, Alphyddan (1837); G. Meyerbeer, Robert av Normandie (1838). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Andersson, Studier i musik och folklore 1 (1964); Bernhard Crusell, tonsättare, klarinettvirtuos. Hans dagböcker, studier i hans konst, verkförteckning. Stockholm (1977); F. Dahlström, Bernhard Henrik Crusell. Klarinettisten och hans största instrumentalverk (1976); M. d’Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suède. Stockholm (1826); I. Kallio, Bernhard Henrik Crusell. (1775−1838). Säveltäjä ja klarinettitaituri (1994); J.P. Spicknall, The Solo Clarinet Works of Bernhard Henrik Crusell. Ann Arbor (1974). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Crusell, Bernhard Henrik. Foto: M. Laine. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4496-1416928957102

Upp