Skriv ut          Tillbaka

SCHRÖDER, Christian Friedrich


(1722–1789)


Stadsarkitekt, murmästare


Den tyskbördige murmästaren Christian Friedrich Schröder var stadsarkitekt i Åbo i mer än tre decennier under 1700-talet. Han slutförde arbetet på Åbo domkyrkas tornspira och gjorde ritningarna för återuppbyggnaden av Åbo efter branden 1775. Schröder uppförde flera av seklets märkligaste herrgårdar, bl.a. dem på Fagervik och Svartå. 


 

Handlanden Christian Trapp företrädde Åbo vid riksdagen 1755–1756. Ett av hans uppdrag var att leta reda på kunniga murmästare som kunde lockas till Åbo. I januari 1756 skrev Trapp hem och meddelade, att han i Stockholm hade träffat en skicklig murargesäll, Christian Friedrich Schröder, som var villig att flytta till Åbo om han beviljades sex frihetsår från skatterna. Magistraten lovade för sin del att villkoret skulle uppfyllas, och i september 1756 anlände Schröder till Åbo.


 

Liksom Samuel Berner och en stor del av murmästarna i Stockholm var Schröder bördig från Tyskland. Han var född 1722 och medförde till Åbo ett gesällbrev som var utfärdat i Egersberg 1741. Tolv år hade han varit gesäll i Stockholm, därav fem som verkgesäll hos Per Westrell d.ä. Som sådan anhöll han 1755 om att få göra sitt mästarprov inför Stockholms murmästarämbete. Ämbetet biföll dock inte hans begäran, utan han anmodades att återkomma. Orsaken torde ha varit att man ansåg att det fanns tillräckligt med murmästare i Stockholm. Den 10 augusti 1756 trädde han på nytt inför ämbetet och meddelade, ”att han hade hopp om att bliva till mästare uti Åbo stad antagen”, och därför anhöll han om att han ”om han framdeles ej i berörda stad skulle finna sin utkomst, ämbetet då, på en sådan händelse, ville efterlåta honom, att komma hit tillbaka igen, och till ernående av mästerskap härstädes få göra dess mästerstycke”. Ämbetet biföll, och Schröder reste följande månad till Åbo.


 

Vid Schröders ankomst fanns inget större uppdrag i staden, men magistraten lovade att han framdeles skulle få utföra alla publika byggnader. Dessutom skulle han utnämnas till murmästarämbetets ålderman. Schröder var nöjd med detta. Det visade sig emellertid vara mycket svårt att få Schröder insatt i åldermansvärdigheten. De inhemska mästarna betraktade Schröder med stort ogillande, och en månad efter hans ankomst anmälde politieborgmästaren Roos att han tre gånger hade sammankallat murmästarämbetet utan att någon hade infunnit sig. Roos flyttade då skrålådan till rådhuset och sammankallade mästarna. De vågade då inte längre motsätta sig stadens vilja, och vid mötet utsågs Schröder till ålderman med Anders Åhlberg och Jöran Rajalin som bisittare.


 

År 1757 inledde Schröder sin verksamhet i Åbo med att göra ritningar till ett nytt landshövdingeresidens. Denna byggnad uppfördes dock aldrig. Samma år fick Schröder emellertid ett annat stort uppdrag. År 1756 hade ett sockerbruk bildats i Åbo, och för detta lät Schröder vid nuvarande Västra Strandgatan uppföra ”en stor och vacker stenhusbyggnad av 5 etager”. Vid detta bygge var sex mästare, fem gesäller och nio lärpojkar verksamma. År 1758 antogs Schröder att leda det återupptagna arbetet på Åbo domkyrkas tornspira, med timmermannen Anders Piimänen som underbyggmästare. Förre byggherren Samuel Berner hade tackat nej på grund av hög ålder. Schröders ritning underkändes av överintendentsämbetet 1759, och arkitekten C.F. Adelcrantz gjorde en ny, men när denna kom till Åbo hade Schröder redan byggt allt utom den översta spiran. Tornbygget, som hade påbörjats av Berner redan 1739, avslutades 1759.


 

När domkyrkans tornbygge var färdigt planerade Schröder att återvända till Stockholm, eftersom han saknade arbete. Vid samma tid, i juli 1759, ansattes han av magistraten i Åbo, då han hade bott i staden flera år och t.o.m. var ålderman i murmästarämbetet utan att ha avlagt borgareden. Magistraten gav honom fjorton dagars betänketid. Schröder nonchalerade dock magistratens påbud och lät saken anstå i ytterligare drygt två år. Tydligen drog han sig för att betala burskapsavgiften eftersom han inte var säker på om han skulle få tillräckligt med arbete i Åbo. Den 18 juli 1761 beslöt magistraten att Schröder skulle böta 40 daler silvermynt om han inte avlade eden och ”betalade till kassorna” inom två dagar. Inför detta hot kom Schröder till magistratens sammanträde två dagar senare, den 20 juli, där han avlade borgareden. Samtidigt beslöt magistraten dock att ge honom ytterligare ett anstånd om tre månader med betalningen. Uppskovet torde senare ha förlängts, för ännu i november 1762 antecknade man i protokollet, att Schröders burskapsavgift var obetalad.


 

Schröder behövde emellertid inte gå sysslolös i Åbo, och efter 1759 var det inte längre tal om att han skulle återvända till Stockholm. Åren 1760–1761 byggde han ett tvåvåningshus i Åbo för landskamrer Daniel Gadolin på den tomt vid nuvarande Tavastgatan som tillhör Finska hushållningssällskapet. Kort därefter började han intressera sig för herrgårdsbygge. År 1762 påbörjade han den stora anläggningen på Fagervik, och elva år senare stod gården som den ståtligaste i landet, allt byggt enligt Schröders ritningar. År 1763 byggde han corps-de-logiet på Ekstensholm i Nådendals landskommun, och därefter följde huvudbyggnaderna på Lemsjöholm (1767), Tykö och Viksberg (början av 1770-talet), alla i sten, samt två stora trähus, det ena på Viksberg (1767), en pendang till stenhuset, det andra på överstebostället Saaris i Mietois (1777). Förteckningen kan troligen utökas med mangårdsbyggnaden av trä på Paddais i Sagu (1760-talet), möjligen även med stenhuset på Haarois i Loimijoki.


 

Schröder ritade också rådhuset i Raumo, som fortfarande står kvar. Murmästaren Johan Schytt ledde arbetet på platsen då byggnaden uppfördes. Rådhuset stod klart 1776. Sitt största arbetsfält torde Schröder dock ha haft i Åbo, inte minst sedan staden hade härjats av en svår brand 1775. I sin egenskap av ålderman och stadsarkitekt kom han dock upprepade gånger i konflikt med stadens övriga murmästare, som givetvis inte kunde mäta sig med den i Tyskland och Stockholm skolade Schröder. Redan 1761 beklagade sig fem inhemska mästare, Simon Solander, Anders Ahlberg, Anders Collenius, Anders Laitlin och Gustav Rosenberg hos magistraten att Schröder nyttjade alla tillgängliga gesäller och lärpojkar. Schröder svarade, att han ingenting kunde göra åt saken, eftersom alla självmant sökte sig till honom.


 

Situationen förvärrades ytterligare efter branden 1775. Schröder var i egenskap av ålderman och stadsarkitekt rätt egenmäktig i förhållande till ämbetets övriga mästare. Som en följd därav inlämnade sex inhemska murmästare – Johan Ahlström, Johan Lindberg, Johan Schytt, Michel Laitlin, Erik Uskelin och Matts Arelin – den 3 februari 1776 en skrivelse till magistraten, i vilken de anhöll om att denna måtte tillsätta en extraordinarie ämbetsrätt för att behandla de brott mot 1720 års kungliga skråordning som åldermannen Schröder hade gjort sig skyldig till. Murmästarna varnade för att Schröder ”genom sin tilltagsen- och egenmäktighet samt förakt mot ämbetet … skall förorsaka ämbetets totala ruin och undergång”. Schröder fick tillfälle att förklara sig, varefter magistraten beslöt att inte vidta några åtgärder. Tydligt var att Schröder åtnjöt magistratens fulla förtroende, vilket även tydligt framgår av dess beslut en knapp månad senare. Inför återuppbyggnaden efter branden meddelade landshövdingen C.J. Rappe den 14 mars i ett till magistraten riktat brev, att endast de som för honom uppvisade ritningar i angiven skala fick tillstånd att bygga i staden. Samtidigt meddelade Rappe, att han hade förordnat Schröder att uppgöra ritningarna. Med anledning därav beslöt magistraten ”att förständiga inbyggarna, att inga andra ritningar hädanefter mottagas till granskning än dem Schröder författat”. Ytterligare beslöt man att en publikation om saken skulle uppläsas i kyrkan följande söndag. Konsekvensen av detta var att de inhemska murmästarna kunde bygga självständigt endast om Schröder hade gjort ritningarna.


 

Magistratens protokoll vittnar om att beslutet även efterlevdes. År 1780 hade murmästaren Matts Arelin ritat ett hus vid Stora Brahegatan för handlanden Starckou. Ritningen befanns emellertid vara bristfällig, varför magistraten beslöt, att Starckou skulle beställa en ny ritning av Schröder. Samme Arelin ritade även ett hus för sin bror, kaplanen Arelius, men även den returnerades av magistraten med en tillsägelse om att Arelius skulle anmoda ”arkitekt” Schröder att uppgöra ”en ny och tjänligare dessein”.


 

Konflikterna mellan Schröder och de övriga murmästarna är intressanta, eftersom de belyser den situation i vilken de inhemska murmästarna befann sig när de första arkitekterna trädde upp på arenan. Det råder intet tvivel om, att murmästarnas klagomål mot Schröder var berättigade, utifrån förutsättningen att man betraktade Schröder som en mästare bland många andra. Om frågan hade gällt ett annat hantverk hade ett monopol sådant som Schröders knappast kunnat komma i fråga. Nu gällde det emellertid en arkitekt, som förutsattes äga betydligt större kunskaper och en större förmåga än de vanliga hantverkarna. I enlighet med skråordningen måste han tillhöra ämbetet och klassificeras som en hantverkare, men man måste samtidigt ge honom större friheter än vad som tidigare hade varit brukligt. Förr hade varje murmästare varit en självständigt skapande hantverkare, han hade varit både arkitekt, byggmästare och murare. Från och med nu måste hantverkarna finna sig i att planeringsarbetet gavs åt särskilda arkitekter. Eftersom detta innebar en avsevärd beskärning av den personliga insatsen – på lång sikt dessutom med sänkt inkomstnivå och social deklassering som följd – låg det i sakens natur, att utvecklingen måste leda till upprepade konflikter.


 

I estetiskt hänseende företrädde Schröder rokokon och franskklassicismen. Utmärkande för hans byggnader var mansardtaket, fasadernas reguljära fördelning och deras ockrafärg. Utgångspunkterna återfinns i Carl Wijnblads kända mönsterböcker från 1756 och 1757. I Stockholm fick denna franska stil dock ge vika efter Gustav III:s besök i Italien 1783–1784. Detta fick Schröder erfara då bergmästaren Magnus Linder, ägare till Svartå bruk, år 1783 beställde ritningar för den nya mangårdsbyggnaden. Schröder ritade en tidstypisk fransk herrgårdsbyggnad i två våningar. Måhända anade Linder att Schröders plan inte längre var helt tidsenlig, för han sände den till den stockholmske arkitekten Erik Palmstedt, som fick arbeta om den. När byggnaden stod färdig 1792 var den i det stora hela uppförd enligt Schröders ritningar, men alla detaljer var utförda enligt Palmstedts anvisningar.


 

Christian Friedrich Schröder var mycket sjuklig under sina sista levnadsår. Hans sista ritningar godkändes i magistraten 1786. Han avled i Åbo 1789, efter att i trettiotre års tid ha verkat som ålderman för murmästarämbetet i staden.


 

Carl Jacob Gardberg


 

Christian Friedrich Schröder, född 1722 i Tyskland, död 12.7.1789 i Åbo. Gift med Anna Catharina Soltendig.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C.J. Gardberg, Murmästarna i Åbo och deras mästarstycken 1721−1859. Åbo stads historiska museums årsskrift (1962−1963); E. Härö, Kartanoarkkitehtuuri, Ars. Suomen taide 2 (1988); G. Nikander, De äldsta stadsarkitekterna i Åbo II. Christian Friedrich Schröder. Åbo Underrättelser 1.11.1925.


 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4531-1416928957137

 

Upp