MILTOPAEUS, Martin 

(1631–1679) 

Professor i vältalighet 

Som professor i vältalighet 1660–1679 var Martin Miltopaeus ansvarig för det latinska språket vid Åbo akademi. Genom att ge ut en omfattande grundkurs i lärdomsspråket lade han en solid grund för latinstudierna. Genom hans flit växte antalet avhandlingar liksom intresset för klassiskt latin i Åbo.

Martin Miltopaeus efternamn är enligt akademisk tradition en latiniserad form av hans fars namn Ruskiapää. Miltopaeus skrev in sig vid akademin i Åbo 1647 och blev magister 1653. År 1655 började han läsa korrektur vid akademitryckeriet. Sin egentliga akademiska bana inledde han 1658, då han blev sekreterare och filosofie adjunkt vid akademin. Nästan hela tiden dessförinnan hade Miltopaeus åtnjutit ett kungligt stipendium. 

Miltopaeus avancerade till professor i vältalighet (eloquentie professor) 1660, då Enevaldus Svenonius, som innehade tjänsten före honom, flyttade över till teologiska fakulteten. Miltopaeus skötte tjänsten ända till sin död, även om han allt emellanåt försökte bli befordrad till professor i teologi. Med professuren följde andra akademiska uppdrag: från 1665 var Miltopaeus inspektor för aboensiska nationen och från 1668 hade han motsvarande befattning vid den australiska, d.v.s. sydfinländska, nationen. Rektor hann han vara endast en gång, läsåret 1671–1672. År 1671 fick Miltopaeus Pikis som prebendepastorat och samtidigt blev han ledamot av Åbo domkapitel. 

Som professor var Miltopaeus uppenbart omtyckt och samvetsgrann. Då var latinet ännu det självskrivna lärdomsspråket, och ansvaret för undervisningen i ämnet vilade till stor del på professorn i vältalighet. Föga förvånande alltså att man under Miltopaeus ledning publicerade sammanlagt 42 avhandlingar. Häri ingår även de 22 avhandlingar som tillsammans utgör Miltopaeus huvudarbete, Institutiones oratoriae. Det var brukligt att avhandlingarna först trycktes som en serie disputationshäften innan de samlades till hela verk. På det sättet fick studenterna möjlighet att visa sin förmåga att disputera samtidigt som tryckningskostnaderna fördelades på flera. Detta samlingsverk, en ”grundkurs i vältalighet” sammanställd 1669, var avsett som lärobok för Åbostudenterna och var därför inte speciellt originellt. Åren 1678–1679 utkom under Miltopaeus handledning ytterligare fyra avhandlingar som behandlade retorik. Det var uppenbarligen också meningen att de skulle samlas till en bok. Miltopaeus skrev även en kort latinsk grammatik, men den torde inte ha bevarats i ett enda exemplar. 

I sitt arbete betonade Miltopaeus den klassiska antikens språkliga och kulturella ideal. Det klassiska betonades även av den anledningen att Miltopaeus föregångare Svenonius hade uppfattat läroämnet snarast som undervisning i predikokonst. Redan underrubriken till Institutiones oratoriae visar att arbetet i huvudsak stödde sig på Ciceros och Quintilianus handböcker i retorik. Miltopaeus belyste dessutom sina resonemang med exempel ur skrifter av Caesar, Livius, Tacitus, Seneca och många andra klassiska auktorer. Även under sina föreläsningar lyfte Miltopaeus fram den antika litteraturens breda mångfald. 

Utöver latin och vältalighet behandlade Miltopaeus även teman som hörde samman med politik och historia; det ansågs nämligen att dessa ämnen tjänade varandra. Även här framhävde han de klassiska idealen, och han behandlade t.ex. ungdomens uppfostran utgående från klassisk-humanistiska synpunkter. Av Miltopaeus produktion framgår också hans stora intresse för allmän naturlära. Miltopaeus efterträdare, Daniel Achrelius, nämner i sitt griftetal att den avlidne alltid älskat de matematiska vetenskaperna. Miltopaeus ämnen var vanliga inom den tidens fysik och han behandlade till exempel stjärnor, människans ”förnuftssjäl”, atomer och jordklotets sammansättning. På Miltopaeus tid var det ingalunda ovanligt att en professor i latin i sina skrifter behandlade naturläran. Professorerna kunde ofta undervisa över ämnesgränserna, antingen för att situationen krävde det eller av purt intresse. 

Stridigheter av olika slag var synnerligen vanliga vid Åbo akademi på 1600-talet, och även Miltopaeus deltog, som en av centralfigurerna, i en av tidens mest synliga lärostrider. I april 1666 var han opponent vid en disputation där Petrus Bång, som utnämnts till professor i teologi, disputerade för doktorsgraden. Enligt samtida vittnesmål använde Miltopaeus skarpa ord. Miltopaeus klandrade Bång för att denne använde alltför många skolastiska begrepp när han analyserade teologiska frågor. Det blev en häftig strid i frågan, eftersom man ansåg att Miltopaeus riktade sig mot hela teologiska fakulteten – den hade ju beviljat tryckningstillstånd för Bångs avhandling. Tvisten löstes först genom kansler Per Brahes ingripande, efter att ha pågått hela våren. Miltopaeus redogörelse till Brahe innehöll en för tiden sällsynt appell om den akademiska yttrandefriheten: om all kritik som strävar efter sanningen förbjöds, skulle lärdomen förstelna och deklinera. Resultatet av tvisten blev att Brahe förbjöd Miltopaeus att lägga sig i teologernas spörsmål, men han varnade också Bång för att använda metafysiska termer i större utsträckning än nödvändigt. 

Så vitt man vet var Miltopaeus gift två gånger, även om det inte finns några närmare uppgifter om hans första hustru. Liksom Miltopaeus själv härstammade hans andra hustru, Anna Thesleff, från en borgarsläkt: hennes far, Pehr Thesleff, hade flyttat från Viborg till Åbo för att bli assessor vid hovrätten. Man känner inte med säkerhet till Anna Thesleffs levnadsår, men hon levde åtminstone ännu 1722. Efter att ha blivit änka ingick hon ett andra äktenskap med Elias Berg, tidigare kaplan i Pikis och sedermera kyrkoherde i Vånå. Miltopaeus och Anna Thesleff hade tre barn. Av dem förekommer sonen Johannes i konsistoriets protokoll i samband med olika tvistemål. 

Martin Miltopaeus var inte en speciellt synlig gestalt i Åbo akademis historia. Hans tvist med Petrus Bång har dock upprepade gånger fångat historikernas intresse. Ändå hann Miltopaeus, under de nästan två decennier som han verkade som professor, inviga många studentgenerationer i den romerska litteraturen. Under stormaktstiden fanns det i huvudsak två källor till bildning: antikens litteratur och den lutherska tron. Miltopaeus betydelse för Finlands lärdomshistoria ligger i att han genom sin undervisning stärkte den första av dessa två grundpelare. Den strängaste lutherska ortodoxin etablerade sig å andra sidan i det finländska kulturlivet just under Miltopaeus professorsperiod. Miltopaeus lärdom, som betonade antikens kulturella ideal och modeller för språkbruket, utgjorde en motvikt till denna utveckling. 

Maija Kallinen 

Martin Miltopaeus, född 8.11.1631 i Åbo, död 9.6. 1679 i Pikis. Föräldrar borgaren Eskil Ruskiapää och Elina Jakobsdotter. Första hustruns namn obekant, gift 1663 med Anna Thesleff. 

PRODUKTION. Institutiones oratoriae (1669); Oratio Funebris ... G.C. Alani (1665); Oratio Funebris ... Simoni Svenonis Kexlero (1669); Synopsis grammaticae latinae (1677). Ang. dissertationer se J. Vallin-koski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. D. Achrelius, Oratio Funebris ... M. Martini Miltopaei (1679); Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller I−V (1884−1914); C.M. Schybergson, Per Brahes brevväxling rörande Åbo Akademi II:2 (1938); I.A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet (1894); M. Kallinen, Change and Stability (1995); P. Laasonen, Johan Gezelius vanhempi ja suomalainen täysortodoksia (1977); S.J. Salminen, Enevaldus Svenonius 2 (1985); C.M. Schybergson, Per Brahe och Åbo Akademi II (1940). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4549-1416928957155

Upp