BÅNG, Petrus 

(1633–1696) 

Biskop, professor, superintendent 

Petrus Bång var en av den svenska lärdomens män som stärkte Åbo akademi och Finlands kyrka under stormaktstiden. Som Per Brahes  favorit utnämndes han till professor i teologi vid akademin i Åbo. Han hörde till de mest framstående av biskoparna i Viborg på 1600-talet. Han inrättade ett boktryckeri i staden för att dra försorg om skolorna i sitt stift. Bång hade en tolerant inställning till de ortodoxa trosbekännare som var bosatta i stiftet.

Petrus Bång var född i Hälsingland, gick i skola i Strängnäs och skrevs in vid Uppsala universitet som 16-åring. Han studerade en tid i Greifswald, återvände sedan till Uppsala och blev adjunkt i teologi redan 1662. Tack vare framgång i studierna fick han tillfälle att studera utomlands. Åren 1663–1664 företog han en studieresa genom Danmark, Tyskland och Holland; han lärde känna den höglutherska ortodoxin i Wittenberg, Leipzig och Jena samt fakulteterna i Helmstedt och Altdorf, där lutherska teologer försökte etablera kontakter med såväl kalvinister som katoliker. I Strasbourg träffade Bång Philipp Jakob Spener, en av pietismens grundläggare under det följande decenniet. Bång kunde ytterligare vidga sina vyer i Heidelberg, Ulm, Tübingen och Leiden. Förutom i orientaliska språk fördjupade han sig i kontroversteologi, en disciplin som utforskade stridigheter och skiljelinjer mellan de olika kristna kyrkorna. Sådana studier var högst aktuella vid den här tiden, eftersom den svenska kyrkan som insegel på lutherska ortodoxin antog Konkordieformeln 1663. 

Per Brahe fann det på sin plats att utnyttja den begåvade Bång i Åbo, sedan biskop Johannes Terserus hade avskedats från sitt ämbete på grund av sina synkretistiska åsikter. Sedan akademins äldste teolog Georgius Alanus avlidit, såg Brahe till att Bång utnämndes till tredje professor i teologi trots Åbobornas motstånd. År 1667 avancerade han till andre teologie professor. 

I Åbo befann sig Bång från första stund i en utsatt position. Lönen var ett problem under lång tid. Värre var att hans doktorsavhandling De ecclesia militante (Om den stridande kyrkan) ledde till en akademisk träta 1666. Under disputationen angreps Bång i rättframma ordalag av en extraordinarie opponent, eloquentieprofessorn Martin Miltopaeus, vilket försatte Bång i en pinsam belägenhet. Miltopaeus ifrågasatte syntesen mellan teologi och filosofi; i bakgrunden skymtar den oro som cartesianismen hade väckt i Uppsala i ett något tidigare skede och som med Miltopaeus benägna bistånd såg ut att sprida sig även till Åbo. Tvisten fick omfattande proportioner i och med att studenterna lierade sig med Miltopaeus mot Bång. Hjälp fick Bång av den inflytelserike teologieprofessorn Enevaldus Svenonius som med bistånd av prokansler Johannes Gezelius d.ä. lyckades rentvå honom. Miltopaeus blev tvungen att retirera. Avhandlingen, upphovet till kontroversen, gav trots allt Bång en teologie doktorsgrad. 

Som andre teologie professor skulle Bång även undervisa i kyrkohistoria. Tillsammans med sina studenter tog han itu med en rad dissertationer. De gavs ut som ett sammanhållet arbete, Priscorum Sveo-Gothorum ecclesia (De forna sveo-göternas kyrkohistoria). Bång förlägger här den bibliska historiens händelser till Sverige; i detta anknyter han till myter om Nordens stora och ärorika forntid som framförts på annat håll. Bibelns personer stod i förbindelse med Norden redan före syndafloden. Självaste Adam hade varit här för att undervisa folket, likaså Noa. Förmodligen trodde varken Bång eller de flesta likasinnade historiker på sanningshalten i de halsbrytande konstruktionerna; deras uppgift var att förhärliga fäderneslandet. 

Bång utnämndes till superintendent i Narva 1678 men fick ett års uppskov och anlände dit först följande år. Han stannade i ämbetet endast en kortare tid: år 1681 befordrades han till biskopsämbetet i Viborg. Men Bång verkar ha inhämtat gedigna kunskaper om förhållandena i Narva och Ingermanland – det framgår av en lång och sakkunnig redogörelse som han sände till kung Karl XI. 

Bångs ämbetstid i Viborg präglades av det karolinska enväldet. Ett konkret uttryck fick detta i ett ökat antal regala pastorat. Biskopen försökte hävda domkapitlets utnämningsrätt, men sedan kungen 1693 skickat en egenhändigt korrigerad förteckning till efterrättelse återstod bara nio konsistoriala församlingar. Ivrig förespråkare för fler regala pastorat var landshövdingen i Viborgs och Nyslotts län Anders Lindehielm. Denne vakade nogsamt över tjänstetillsättningar i pastoraten och tillät inte biskopen eller konsistoriet att tillsätta någon på egen hand. Eftersom Bång hade lika hög uppfattning om sitt ämbetes värdighet och rättigheter, gick samarbetet mellan landshövdingen och biskopen ganska trögt. Dock kunde biskopen utnyttja en kunglig förordning från 1693 som krävde att de som sökte tjänsterna skulle avlägga en obligatorisk pastoralexamen. Kandidaterna måste styrka sin lämplighet inför domkapitlet och detta gällde även dem som sökte kyrkoherdetjänst i en kungssocken. 

Intresset för boklig bildning och för folkundervisning ökade kraftigt i slutet av 1600-talet, inte minst tack vare biskop Gezelius d.ä:s insatser. Bång följde i sin ämbetsbroders fotspår och då det rådde brist på skolböcker såg han till att Viborgs gymnasium utrustades med ett boktryckeri, något som viborgarna redan tidigare hade önskat sig. Nu kunde man med egna krafter producera allt som var till nytta för gymnasiet och de andra skolorna, och man behövde inte resa till Åbo för att få hjälp med tryckning. Bång upprättade sitt boktryckeri med egna medel. Privilegium gavs även för en papperskvarn, men för en sådan förslog inte pengarna. Bång fick inte heller något av kronans medel för sitt boktryckeri. 

Bland det första som trycktes var Bångs reviderade finska översättning av Luthers katekes, som skulle ge upphov till en seglivad tvist med Johannes Gezelius d.y. Denne påstod att Bång avvek för mycket från originalet och att boken skulle framkalla oro i församlingarna. Bång för sin del kritiserade de katekeser som tryckts i Åbo som alltför oenhetliga. På Bångs tid i Viborg utgavs även en psalmbok, likpredikningar, cirkulär från domkapitlet, blad för kommunionsböckerna och andra småskrifter. På samma sätt som biskoparna i Åbo sammanställde Bång förklaringar till bönedagstexter som ett slags stöd till prästerskapets predikningar. ”Chronologia sacra”, skrivet av honom själv, utkom 1694. Boken sammanfattar på traditionellt vis den kyrkliga tideräkningen från världens skapelse. 

Kort efter sin installation gjorde Bång en omfattande visitationsresa som sträckte sig till Kuopio och norra Karelen. I de östliga församlingarna inbjöd han rysk-ortodoxa trosbekännare till visitationsförrättningen. Bångs inställning till de rysk-ortodoxa styrdes av såväl religiösa som politiska hänsyn. Samtidigt som den lutherska befolkningens bildningsnivå målmedvetet höjdes blev det allt angelägnare att se till att den ortodoxa folkgruppen inte hamnade för mycket på efterkälken. Därför måste man kräva att de ortodoxa prästerna förkovrade sina kunskaper i den kristna läran, och för detta måtte de få vägledning av en luthersk präst. En ortodox trosbekännare som ämnade ingå äktenskap måste kunna åtminstone bönen Fader vår. Politiskt betydde dessa krav en maximal strävan efter nationell enhet i de känsliga östra delarna av riket. 

Bång motiverade också sin inställning med att den lutherska och den ortodoxa läran inte uppvisade stora särskilt skillnader olikheter; tvärtom rådde, enligt honom, en långtgående enighet i centrala trosfrågor. Om han under sina studieresor diskuterat den ortodoxa kyrkan med teologer i Helmstedt och särskilt i Altdorf, hade han där mött liknande bedömningar och på så vis kunnat få impulser till sin anmärkningsvärda acceptans av de ortodoxa. Inom det svenska riket var Bång ingalunda ensam om denna hållning. Att överbrygga den dogmatiska klyftan mellan de bägge trosriktningarna kunde underlätta övergått till den lutherska kyrkan. Bång syftade uppenbarligen på just detta när han sade att de ortodoxa ”föreställde sig” onödigt stora skillnader. Politiskt var det skadligt att tillspetsa motsättningarna; för detta fick Gezelius d.y. under sin tid i Narva en svidande näsbränna av statsmakten. Men Bångs teologiska analys torde knappast ha varit uteslutande mekanisk; i så fall hade han inte behövt visa sin sympati så tydligt. 

Petrus Bång dog kort efter hemkomsten från en resa till Sverige sommaren 1696, vid tiden för de stora nödåren, med missväxt, hungersnöd och farsoter. 

Pentti Laasonen 

Petrus Erici Bång, född 18.9.1633 i Norrbro i Hälsingland, död 25.6.1696 i Viborg. Föräldrar komministern Ericus Bång och Katarina Nilsdotter. Gift 1668 med Katarina Leijel, 1681 med Magdalena Eriksdotter. 

PRODUKTION. De ecclesia militante in genere (1666); Commentarius in S. Pauli apost. epistolam (1671); Priscorum Sveo-Gothorum ecclesia (1675); De sacramentis, disputationes decem (1680); Chronologia sacra (1694); Dispositiones homileticæ (1694); likpredikningar. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Laasonen, Stiftsboktryckarna Johannes Gezelius och Petrus Bång. Boken i Finland (1988); P. Laasonen, Johannes Gezelius vanhempi ja suomalainen täysortodoksia (1977); P. Laasonen, Papinvirkojen täyttö Suomessa myöhäiskarolisena aikana 1690−1713 (1983); J. Lang, Daniels hwijla (1696) (likpredikan över Bång); K.G. Leinberg, Handlingar rörande finska kyrkan och presterskapet 4, 7 (1900, 1907); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet I. 1640−1713 (1893); S.J. Salminen, Enevaldus Svenonius 2 (1985); A. Simolin, Wiborgs stifts historia (1909). A. Simolin, Petrus Bång. Biografisk studie (1912). 

BILDKÄLLA. Bång, Petrus. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4083-1416928956689

Upp