JUDÉN, Jacob


(1781–1855)


Författare, magistratssekreterare


Jacob Judén var en viktig opinionsbildare vid den tid Finland övergick från svenskt till ryskt styre. Han pläderade för folkets rätt till sitt modersmål i kontakt med myndigheterna och rätt till modersmålet som skolspråk. En av hans böcker blev ett unikt fall i Finlands kulturhistoria. Hans på svenska skrivna Anteckningar af tankar uti varianta ämnen brändes offentligt 1829. Sitt största erkännande fick Judén då den filosofiska fakulteten vid universitetet i Helsingfors promoverade honom till hedersdoktor 1840.


 

Jacob Judén, eller Jaakko Heikinpoika som han ursprungligen hette, härstammade från en tavastländsk släkt som levt under hårda villkor. Han var född på Jutila gård i Hattula socken, och sattes som tolvåring i Tavastehus trivialskola. Det var där han enligt tidens sed fick namnet ändrat till Jacob Judén. Jacob Judén förblev hans officiella namn, och det var det namn han använde för sina svenskspråkiga skrifter, medan han använde Jak. eller Jaakko Juteini i sina finska skrifter. År 1800 flyttade Judén från Tavastehus till katedralskolan i Åbo, och började därefter studera teologi vid akademin i Åbo.


 

Judén började dock snart tvivla på några av kristendomens dogmer, och lämnade teologistudiet till förmån för juridik och humaniora. Under studietiden försörjde han sig som informator och kom på så sätt att vistas på olika håll i landet, vilket ökade hans kännedom om folket, språket och sederna. Judén fortsatte studera fram till 1810, då han lämnade akademin för att söka statlig tjänst. Han hyste förhoppningar om translatorstjänsten i finska språket vid regeringskonseljen, som vid denna tid stod i beråd att inrättas, men kunde inte gå med på att använda bokstäver som enligt hans mening var främmande för finskan (såsom z och x), och fick därför inte tjänsten. Två år senare blev han t.f. magistratssekreterare och notarie i Fredrikshamn, en tjänst som han efter ett års verksamhet kunde byta mot en motsvarande ordinarie tjänst i Viborg. Vid denna tid anslöts det så kallade Gamla Finland, som befunnit sig på den ryska sidan om gränsen, till storfurstendömet Finland.


 

Judén hade vid akademin tagit starka intryck av de upplysningstida idéerna och den spirande nationalromantiken, men i sin nya omgivning stod han ensam med dessa sina ideal. Han började som ämbetsman egenhändigt förkovra det finska språket till ett högspråk. Sin tjänst skötte Judén alltid samvetsgrant, men så snart tillfälle gavs ägnade han sig åt att bedriva upplysning bland det finskspråkiga folket på dess eget modersmål.


 

Judén hade genom sina lärare Henrik Gabriel Porthan och Frans Michael Franzén börjat intressera sig för folkdiktning och skönlitteratur. Judéns första kända dikt var en klagosång över Porthans död, tryckt i Åbo Tidning. I dikten, ”Edesmenneen muistoxi”, lovprisade pseudonymen ”Hämäläinen” (Tavastlänning) sin lärares kunskaper, hjärtegodhet och flit. Till Judéns tidiga alster hör också bland annat några dryckesvisor, som hade den beundrade Carl Michael Bellman som förebild.


 

Jacob Judéns skriftliga arbeten kan indelas i två grupper: före och efter bokbålet 1829. Judén tog gärna upp missförhållanden han iakttagit som ämbetsman. I magistraten och i domstolen framstod de sociala orättvisorna i klar dager. De finskspråkiga, som inte gått i skola, förstod inte ämbetsmännens språk och kunde inte tala för sin sak. Verksamheten till fromma för det finska språket blev också högt prioriterad i Judéns skriftställarskap.


 

Judéns förstlingsverk Kirjoituksia Jak. Juteinilda (1810) innehåller dikter avfattade på runometer om allehanda ämnen, med en ljudenlig ortografi, d.v.s. Judén använder sig av ks och ts istället för x och z, som användes vid denna tid. Judén återkom 1816 till frågan om rättstavning i sitt verk Kritik öfver lån-bokstäfverna uti finska språket. Där gallrade han ut alla de ”lån-bokstäver” som inträngt från svenskan, ”vid hvilkas uttal århundraden varit otillräckliga att vänja den finska tungan”.


 

Judén avfattade sina skönlitterära arbeten på finska, under namnet Juteini, medan han i regel skrev sina essäer på svenska. Han valde språk efter läsekretsen. Till den första skrivperioden hör enskilda dikter, samlingar, ordspråkssamlingar, de första finskspråkiga teaterstyckena, berättelser och essäer. Efter 1827 granskade och förbättrade Judén sina tidigare skrifter och publicerade dem på nytt, i tidningar och som ströskrifter.


 

Judén krävde att finskan skulle godtas som undervisningsspråk. Hans abc-bok Lasten kirja och den därtill hörande Lyhyt­ neuvo lapsen opettajalle (Ett kort råd åt barnets lärare) publicerades 1816. Boken avvek från tidigare abc-böcker, som närmast erbjöd barnen andlig spis. Judén hade ett mera övergripande mål, att göra finskan tillgänglig för alla samhällsskikt som gemensamt bildningsspråk. För detta behövdes utöver folkupplysning också en förändring av attityderna hos de lärda och överklassen. Flertalet ansåg dock vid denna tid att ett dylikt mål varken var möjligt eller ens önskvärt. År 1818 gav Judén ut Försök till utredande af finska språkets grammatik, som sammanfattade hans syn på finskan.


 

Judén gav på svenska ut en sammanställning av allehanda betraktelser, Anteckningar af tankar uti varianta ämnen (1827). I denna framlade han också sina religiösa betraktelser. Judén hade redan tidigt präglats av 1700-talets deism och blivit ”fri­tänkare”. Han trodde exempelvis på försynen men inte på evigt liv. Judén anklagades efter bokens utgivning för att ha försökt sprida åsikter som stred mot den kristna läran, såsom framgår av en promemoria av prokurator Carl Johan Walleen. Generalguvernör Zakrewskij ville å sin sida tysta samhällsradikalen. Kämnärsrätten i Viborg konstaterade att Judén framlagt åsikter som stred emot trosbekännelsen och den evangeliska läran. Han dömdes att böta 300 silverdaler, och hela upplagan skulle konfiskeras och förstöras. Böckerna brändes på bål på Åbotorget i Viborg i början av 1829. Även boktryckaren Anders Cedervaller blev åtalad.


 

Trots att domsluten både i hovrätten och i senatens justitiedepartement var friande, drog Judén sina egna slutsatser av händelsen och beslöt avsäga sig sitt författarskap. Han brände sina tidigare pamfletter och manuskript. Dock började han småningom publicera sig igen, under signaturen ”W.S.” (Wanha Suomalainen) i viborgstidningen Sanan Saattaja Viipurista 1833–1836. Sina mest uppskattade dikter, dryckesvisor, ordspråk och psalmer publicerade han ännu på 1840-­talet som ströskrifter och häften.


 

År 1826 hade Judén gift sig med sin hushållerska Catharina Margaretha Blank. Hans enda överlevande barn, sonen Joel Jacob, föddes under det olycksaliga rättegångsåret. Judén lyckades dock bevara sin tjänsteställning och på nytt vinna såväl makthavarnas som stadsbornas förtroende. År 1840 gick han i pension och hedrades av Viborgs borgerskap med en stor silverbägare. Samma år promoverades han till hedersdoktor. När Finska litteratursällskapet i Viborg grundades 1845 fick Judén de flesta rösterna som ordförandekandidat. Han avsade sig emellertid uppdraget. Däremot fick han ett annat överraskande förtroendeuppdrag. När censorn A. A. Thesleff avled 1847 anförtrodde guvernör Casimir von Kothen uppgiften som lokal censor åt Judén.


 

Jacob Judén avled i Viborg 1855. Han åtnjöt sina samtidas uppskattning. I minnestalen prisades hans insatser till fromma för det finska språket. Judén betonade alltid själv att hans skriftställarskap var en bisyssla. Hans mångsidiga och omfattande produktion gör det dock rimligt att kalla honom författare. Genom sina folkliga skriverier gav han folket en känsla av självrespekt och satte fart på språkforskarna i skapandet av ett finskt kulturspråk. Han röjde väg för en ny generation av författare och tidningsmän.


 

Kaarina Sala


 

Jaakko Heikinpoika, Jacob Judén, även Jacobi, Jaakko Juteini, född 14.7.1781 i Hattula, död 20.6.1855 i Viborg. Föräldrar hemmansägaren Heikki Mikonpoika och Elisabet Juhontytär. Gift med Catharina Margaretha Blank.


 

PRODUKTION. Kritik öfver lån-bokstäfverna uti finska språket (1816); Lasten kirja (1816); Lyhyt neuvo lapsen opettajalle (1816); Försök till utredande af Finska språkets grammatik (1818); Anteckningar af tankar uti varianta ämnen (1827); Jak. Juteinin kirjoja I−IX (1856−1858); Valikoima Jaakko Juteinin runoja (1907). Se i övrigt Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITETRATUR. P. Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut. Turun ja Helsingin romantiikan runouden patrioottiset ja kansalliset motiivipiirit (1969); J. Juteini, “Voi sun juttujas, Juteini.” Valikoima (1983); I. Kohtamäki, Pietari Hannikaisen “Kanava” (1959); J. Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet (1897); V. Kaukonen, Jaakko Juteini. Suomen kirjallisuus III (1964); J. Niemi, Jaakko Juteini, Suomen kirjallisuushistoria I (1999); K. A. TalviOja, Jaakko Juteini ja hänen kirjallinen toimintansa I (1915); J. Teperi, Arvon mekin ansaitsemme. Jaakko Juteinin aatemaailman eräät päälinjat (1972).


 

BILDKÄLLA. Judén, Jacob. Miniatyr. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4581-1416928957187

 

Upp