FROSTERUS, Sigurd


(1876–1956)


Arkitekt, essäist


Arkitekten Sigurd Frosterus hörde till sin tids intellektuella elit. Till en början var han en förespråkare för modernismen, men hans beundran för tekniska framsteg övergick så småningom i en kritik av det moderna. Frosterus ritade järnvägsstationer, varuhus, banker, vattenkraftverk, våningshus och herrgårdar men formgav också möbler och inredningar. Hans essäer och artiklar lästes över hela Norden. I sin konstkritik betonade Frosterus måleriets egenvärde och färgernas betydelse.

 

Sigurd Frosterus avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket 1896 och blev filosofie magister i konsthistoria vid Helsingfors universitet tre år senare. Därefter gjorde han ett diplomarbete i arkitektur för Gustaf Nyström och utexaminerades från Polytekniska institutet 1902.


 

Frosterus själv värderade sitt värv som kritiker lika högt som sin verksamhet som arkitekt och formgivare. Det var framför allt medlemskapet i gruppen kring tidskriften Euterpe som bidrog till hans intellektuella utveckling. Gruppen präglades av nietzscheanska idéer och dess medlemmar gav sig i kast med högtflygande litterära och konstnärliga projekt. En klart uttalad målsättning var att stärka banden till den västerländska kulturkretsen, något som delvis måste ses som en motreaktion på de finsknationella krafternas strävan att upprätta en nationell enhetskultur. Frosterus skrev resebrev och essäer i Euterpe. För honom var bildningsresor något av en livslång passion, och han företog talrika sådana i Syd- och Västeuropa samt kryssningar till Syd-, Central- och Nordamerika.


 

Studierna och tiden vid Henry van de Veldes arkitektbyrå i Weimar 1903–1904 bidrog i hög grad till Frosterus konstnärliga mognad. Henry van de Velde var en ledande formgivare och teoretiker inom art nouveau-rörelsen. Samarbetet mellan honom och Frosterus visade sig givande för bägge parter: van de Velde föreslog rent av att de skulle grunda en gemensam byrå, vilket Frosterus dock avböjde. I Weimar kom Frosterus även i kontakt med många andra betydande europeiska konstnärer och intellektuella.


 

Åter i Finland grundade Frosterus 1902 en arkitektbyrå tillsammans med kollegan och vännen Gustaf Strengell. Villa Nissen (sedermera Villa Ekudden) i Mejlans i Helsingfors får betecknas som byråns förnämsta skapelse. Planeringsarbetet utförde Frosterus delvis i Weimar. Hans mest betydande prestation från Weimartiden är dock de rationellt utformade tävlingsförslagen i art nouveau-stil för järnvägsstationerna i Helsingfors och Viborg. Trots sina uppenbara förtjänster antogs de emellertid inte; segern gick istället till de national­romantiska förslagen från Eliel Saarinen och hans arbetsgrupp.


 

Frosterus och Strengell protesterade mot domslutet och publicerade en gemensam pamflett, Arkitektur. En stridsskrift, där de ifrågasatte den rådande nationalromantiska stilen inom arkitekturen. Själva ansåg de sig stå för förnuft, vetenskap, maskinide­alet, Västerlandet och internationalismen samt socialismen, i bjärt kontrast till en arkitektur präglad av nationalistiska motiv och ”en arkeologisk syn”. Dessutom gav de unga arkitekterna utan omsvep uttryck för sin tro på en vetenskaplig hållning med betoning på det mänskliga förnuftets herra­välde över naturen.


 

Efter hemkomsten från Weimar verkade Frosterus som inredningsarkitekt och skribent. Hans interiörer och möbler från denna tid vittnar om influenser från van de Velde. År 1906 publicerade Frosterus en essä om science fiction-författaren H. G. Wells, som han beundrade stort. Han skrev även om bildkonst i olika tidskrifter och 1908–1911 var han redaktör för tidskriften Arkitekten. Hans första våningshus byggdes i början av 1910-talet. Bostadshuset vid Tölögatan 7 (1910) och affärs- och bostadshuset Taos vid Bulevarden 3 (1912) i Helsingfors hör till hans viktigare byggnader.


 

I Frosterus essäsamling Olikartade skönhetsvärden (1915) ingår essäer som gestaltar den moderna livssynen. Han skrev om Fried­rich Nietzsche, van de Velde, H. G. Wells, slagskeppet Dreadnought, atlantångare, London och Berlin. Samma år utkom även boken Moderna vapen, som är en sakkunnig och estetiskt kritisk betraktelse över de moderna vapnen – kanonen, örlogsfartyget, luftskeppet och flygmaskinen.


 

Regnbågsfärgernas segertåg, Frosterus konstteoretiska magnum opus, utkom 1917. I boken analyseras de optiska utgångspunkterna för nyimpressionismen och måleriets frigörelseprocess genom en estetik som bestäms av yta och färg. Samma år publicerade Frosterus även samlingen Solljus och slagskugga, som närmast består av recensioner av konstutställningar. Frosterus disputerade 1920 med avhandlingen Färgproblemet i måleriet.


 

Liksom för många andra fick första världskriget Frosterus världsbild att rämna, något som återspeglas både i hans skrifter och arkitektur. Han började nu ifrågasätta den inskränkta rationalism som präglat hans ungdomsår, samt järnarkitekturen och art nouveau-stilens vågrörelse som stilideal. Enligt Frosterus lämpade sig den sistnämnda bättre för rörliga strukturer än för statiska. I sina recensioner började han istället förespråka tegelarkitektur och klassicism. Frosterus första teoretiska essä från 1901 behandlar arkitekten Otto Wagner, vars strukturella och urbana ideal hädanefter i allt högre grad kom att prägla hans egna arbeten.


 

I arkitekttävlingen för Stockmanns varuhus 1916 placerade sig Frosterus på andra plats, men man beslöt sig trots allt för att låta uppföra hans förslag. I Stockmann­husets arkitektur förenas rationalism och klassicism; den konstruktiva tegelarkitekturen, som lånat drag av bland annat tyska och svenska förebilder, svarar mot den pluralistiska världssyn Frosterus tillägnat sig i mogen ålder. Samma slags ”tegelkonstruktivism” återkommer i vattenkraftverken i Äetsä och Ingerois, som han ritade i början av 1920-talet.


 

När han tog sig an arbetet med Stockmanns varuhus grundade Frosterus 1918 en arkitektbyrå tillsammans med Ole Gripenberg. Varuhuset stod klart 1930 men samarbetet med Gripenberg fortsatte ända till 1935. Byrån var mycket produktiv: i Helsingfors uppfördes tjugo flervåningshus enligt klassisk modell, därutöver två bankpalats vid Alexandersgatan, Helsingfors sparbanks hus (Alexandersgatan 7) och Nordiska föreningsbankens (senare ­Nordeas) huvudkontor. Vidare planerade arkitekterna skyddskårshusen i Gamlakarleby, Joensuu och Sordavala.


 

Under 1920-talet inspirerades Frosterus av britten Edwin Lutyens och svensken Ragnar Östbergs herrgårds- och villaarkitektur. Frosterus strävanden kulminerade i det praktfulla Vanö gård (Vanajanlinna) strax utanför Tavastehus, ett beställningsverk för doktor Wilhelm Rosenlew. En stor del av verksamheten på Frosterus och Gripenbergs byrå bestod i att rita herrgårdar, ofta i utpräglat imposant stil, samt därtill hörande ladugårdar och ekonomibyggnader.


 

Under sina senare år arbetade Frosterus ensam. På 1940-talet planerade han flera fabriksbyggnader i Kemi samt ett vattenkraftverk för bolaget Kemi Oy. På hans ritbord låg, från 1920-talet fram till hans död, en tänkt tillbyggnad till Stockmanns varuhus, där han bland annat ritat in en skyskrapa vid varuhusets södra gavel.


 

Jorden krymper, jorden växer (1930) är en essäsamling influerad av Oswald Spengler, i vilken Frosterus förutsäger den västerländska civilisationens framtid. Han anlägger ett globalt perspektiv på den snabba teknologiska utvecklingen, kolonialismen och de ekologiska problem som drabbat världen och lägger människosläktets framtid i vågskålen. I Stålålderns janusansikte (1935) ser Frosterus, i likhet med sin förebild H. G. Wells, en världsomfattande statsbildning ägnad att reglera konflikter som sitt ideal. I sin sista essäsamling, Nordiskt i dur och moll (1946), undersöker Frosterus litteraturen och måleriet i Skandinavien med utgångspunkt i vitalism och dekadens. I hans personliga konstsamling, som sedermera fogats till samlingarna i Amos Anderssons konstmuseum i Helsingfors, återfinns verk av bl.a. franska nyimpressionister samt av Magnus Enckell.


 

Kimmo Sarje


 

Sigurd Frosterus, född 4.6.1876 i Asikkala, död 2.3.1956 i Helsingfors. Föräldrar filosofie kandidaten, ingenjören Nils Theodor Frosterus och Ida Johanna Lovisa Carp. Gift 1907 med Emmy Maria Christina Julia von Kraemer.


 

VERK. Stockmanns varuhus, Helsingfors (1916–1930); Äetsä kraftverk i Kumo älv (1921); Ingerois kraftverk i Kymmene älv (1923); Villa Hartwall, Sibbo (1923); Vanö (Vanaja) gård, Harviala (1924); Isohaara kraftverk, Kemi (1947–1949); bostadskvarteret 523 Mannerheimvägen/Savilagatan/Idrottsgatan/Salligatan, Helsingfors (1925–1932); Mellersta Österbottens skyddskårshus, Karleby (1926); Skyddskårshuset, Sordavala (1929); Helsingfors Sparbanks huvudkontor Alexandersgatan 7, Helsingfors (1931–1932); Nordiska föreningsbankens (Nordea) huvudkontor, Helsingfors (1936).


 

PRODUKTION. H. G. Wells (1906); Olikartade skönhetsvärden (1915); Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling (1915); Regnbågsfärgernas segertåg (1917); Solljus och slagskugga (1917); Färgproblemet i måleriet (1920); Skyskrapan hägrar (1922); Jorden krymper, jorden växer (1930); Stålålderns janus­ansikte och andra essäer (1935); Gustaf Strengell. Minnesteckning (1938); Nordiskt i dur och moll (1946); Väri ja valo. Kirjoituksia kuvataiteesta 1903–1950 (2000); Modernin Janus-kasvot. 1902–1935 (2006); Arkkitehtuuri Kirjoituksia 1901–1953. Red. K. Sarje (2010).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite. Maailmankatsomus ja arkkitehtuuri (2000).


 

BILDKÄLLA. Frosterus, Sigurd. Åbo Akademis bildsamlingar.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4738-1416928957344

 

Upp