Skriv ut          Tillbaka

KRAFTMAN, Johan


(1713–1791)


Rektor, professor


Johan Kraftman var rektor för trivialskolan i Björneborg men är mest känd som en av Finlands tidigaste lärare i lantbrukslära och som författare till böcker om lantbruk. Han var även framstående och framgångsrik när det gällde praktiskt lantbruk. Kraftman var Finlands tidigaste pedagogiska skriftställare, och några av hans idéer var moderna även inom detta område; han betonade speciellt betydelsen av realämnena. Kraftmans samhällsvetenskapliga tänkande var däremot konservativt. 


 

Johan Kraftman var mellersta son till Johan Kraftman, köpman från Borgå, och Margareta Orraeus, dotter till kyrkoherden i Orimattila. Johan Kraftman kom som student till Åbo akademi år 1731. Han studerade en tid vid Uppsala universitet men återvände till Åbo, där han blev promoverad till magister som primus 1741. År 1746 utnämndes han till docent i ekonomi vid akademin, och höstterminen 1746 föreläste han i lantbrukslära och var därmed utan tvivel en av Finlands tidigaste lantbruksteoretiker. Samma år placerades Kraftman i tredje förslagsrummet till professuren i fysik, som sedan tillföll Carl Fredrik Mennander. Kraftman sökte också den nyinrättade professuren i ekonomi och placerades av konsistoriet i andra förslagsrummet, men tjänsten var vikt för Pehr Kalm som utnämndes 1747. Begreppet ekonomi var ännu inte etablerat, och vid detta tillfälle fick en naturalhistoriker tjänsten.


 

Efter att förgäves ha sökt professurer beslöt sig Johan Kraftman för att i stället bli skolman, och från 1748 verkade han som rektor för trivialskolan i Björneborg. Valet av ort berodde på att Kraftman 1744 hade köpt Koivisto rusthåll i Ulvsby och själv ville bedriva odlingar där för att kunna lära sig lantbruket även i praktiken. År 1752 reagerade akademin i Åbo slutligen efter att man kommit till insikt om att man hade försummat att knyta en framstående man till universitetet. I slutet av året beslöt konsistoriet att utnämna Kraftman till extraordinarie professor i matematik, utan att han sökt tjänsten. Man hade uppenbarligen inte hört Kraftman i ärendet och det visade sig att han inte ville ha tjänsten; han tyckte kanske att matematik var ett alltför teoretiskt ämne. Redan 1754 anhöll han om befrielse från tjänsten, men konsistoriet avslog hans ansökan och 1755 tillträdde Kraftman sin professur. År 1757 anhöll han återigen om avsked, med hänvisning till sin svaga hälsa, och 1758 befriades han från professuren. Sålunda kunde han på nytt koncentrera sig på skolarbetet, och han hade uppenbarligen behållit sin rektorstjänst hela tiden.


 

Som rektor för skolan i Björneborg representerade Kraftman den praktiska pedagogiken i nyttans tidevarv. Enligt honom borde skolorna, som främst var avsedda för grundutbildning av präster, bli allmänna läroinrättningar för alla samhällsstånd och levnadsbanor. Därför skulle man också undervisa i realämnen: naturvetenskap, ekonomi och andra läroämnen som behövdes inom olika områden. Realämnena på undervisningsprogrammet förutsatte en undervisning som var naturenlig och som motsvarade elevernas utvecklingsnivå. En sådan undervisning skulle utveckla intellektet och lära eleverna att tillämpa sina skolkunskaper i det verkliga livet.


 

Enligt Kraftman borde skolorna ha åtminstone tre kurser, som han kallade klasser. Från grundkursen skulle eleverna fortsätta till civila tjänster eller förberedande kurser för näringsfång, eller så orientera sig mot den lärda banan. Kraftman undervisade själv i naturalhistoria, fysik och ekonomi, på ett för den tiden föredömligt sätt. Skolan i Björneborg var på 1700-talet den enda trivialskolan i Åbo stift där man undervisade i naturalhistoria. Kraftman fäste uppmärksamhet vid elevernas moraliska fostran och ville därför samla dem i internat, så att de kunde övervakas av lärarna. Som fostrare verkar han ha förlitat sig på tvång och övervakning och samma tänkesätt präglade hans samhällsvetenskapliga läror.


 

Som den förste i Ulvsby inrättade Kraftman torp på sin gård, för att på det sättet få tillgång på arbetskraft. I trädgården på Koivisto planterades bl.a. hundra äppelträd. Kraftman gjorde sig mycket besvär med att försöka utveckla en ladugård, som skulle vara ändamålsenlig vad gällde både mjölkens renhet och produktionen av gödsel. År 1748 tog han ett viktigt initiativ till att dika ut Lattomeri kärr. Kärret var en våtmark som bara gav dåligt hö och ägdes av Björneborgs stad och 78 hushåll i Ulvsby. Det var svårt att engagera bönderna för frågan, men Kraftman fortsatte idogt med att dika ut sin egen teg, och 1773 pressade landshövdingen de övriga delägarna till att vara med i projektet. Dikningsarbetet var mycket tungt och mödosamt, men underlättades redan på 1780-talet. Till en början fick man bara bättre höängar än tidigare, men senare blev det också utmärkt åkerjord, för vilket man sätter stort värde på Kraftman i Ulvsby idag. Även vid utdikningen av Leistilänjärvi 1787 var han en av de aktiva, fastän han inte hade någon andel i sjön.


 

Kraftmans långvariga författarskap behandlade lantbruk, samhällspolitik och religion. Han ansåg att verkningslöst dikande var den största olägenheten för Finlands lantbruk, men samtidigt rekommenderade han att man skulle dika ut kärr och upphöra med skogsskövling och överdrivet och oförsiktigt svedjebruk samt på allt sätt förbättra kreatursskötseln. Kraftman ansåg att det var viktigt att de jordbruksidkande ståndspersonerna tog till sig de nya idéerna och var goda förebilder för bönderna, medan myndigheterna skulle ge noggranna föreskrifter för hur lantbruket skulle utövas och strängt övervaka att dessa efterföljdes. Detta visar att Kraftman var en uppenbar merkantilist. En svensk merkantilist kunde visst understryka lantbrukets betydelse, något som de flesta ekonomiska skriftställare under frihetstiden också gjorde.


 

Något som Kraftman speciellt tog sig an var tillgången på arbetskraft i lantbruket. Enligt honom måste man säkerställa billig arbetskraft åt de viktiga arrendatorerna. Kraftman tyckte inte att det räckte med legostadgan, enligt vilken tjänstehjonens löner var lågt satta. Därför hittade han, förmodligen själv, på en idé som han hade presenterat redan år 1747 och utvecklade 1761. Enligt den skulle alla tjänstepliktiga och arbetsföra undersåtar från sju till sextio års ålder registreras och lottas ut bland bönderna, sedan ståndspersonerna i länet först hade fått välja sitt eget arbetsfolk.


 

Kraftman erkände att utlottningen av människor vid första anblick kunde verka motbjudande. Men han ansåg att den trots allt gällde en samhällsgrupp vars medlemmar enligt lag och rätt måste träda i tjänst enligt bestämda villkor, även om en del av dem försökte dra sig undan sina plikter och kräva lagstridiga villkor. Enligt sin egen åsikt ville Kraftman således inte begränsa människors frihet utan förhindra olagligheter. Han förbisåg dock det faktum att den dåtida lagstiftningen uttryckligen kraftigt begränsade arbetsfolkets frihet.


 

Kraftman talade även för en ökad användning av barnarbetskraft. Barnen till gårdens eget arbetsfolk skulle arbeta utan lön, och enligt rektorn kunde man ha stor nytta redan av en åttaåring. På det hela taget såg Kraftman lantarbetarna närmast som slavar, vilkas plikt det var att arbeta flitigt och nöja sig med en liten lön och en ofri ställning. Han ansåg att bönderna borde förbjudas att sätta sina barn i skola eller sända dem till staden för att på så sätt säkra tillgången på lantarbetare. En stor del av böndernas barn blev tjänstehjon när de lämnade hemmet, också utan ett direkt förbud, och därför motsatte sig bönderna konsekvent en försämring av tjänstehjonens ställning.


 

Förslaget om utlottning av tjänstehjon vann genklang hos ståndspersonerna i olika delar av Sverige redan på 1750-talet, och man återvände till förslaget på 1770-talet. Länsmötet i Gävleborg beslöt 1777 att man skulle börja lotta ut tjänstehjon till husbönderna. Riksrådet upphävde visserligen beslutet med hänvisning till att det stred mot svensk lag, men bruket av en allt strängare legostadga rekommenderades allmänt. Anders Chydenius, kyrkoherde i Karleby, publicerade en tidningsartikel i frågan 1778, och boken Tankar om Husbönders och Tienstehions Naturliga Rätt, som kraftigt försvarade tjänstehjonens rättigheter, gav upphov till en hetsig tidningspolemik mot honom, en polemik som även Kraftman tog del i. Han undrade var Chydenius hade fått en så dyster uppfattning om tjänstehjonens ställning och betonade att det var deras plikt att arbeta för samhällets bästa med den lön som stadgan föreskrev.


 

Johan Kraftman ogillade bettleri och ville istället utveckla en permanent fattigvård. Han initierade inrättandet av ett frivilligt lånemagasin i Ulvsby och genomförde 1782 också projektet tillsammans med några arrendatorer, men eftersom de inte fick bönderna med sig måste magasinet inom kort upphöra. Som ivrig nykterhetsman förespråkade Kraftman något slag av förbudslag. För sina insatser inom lantbruket dubbades Kraftman 1775 till riddare av Vasaorden och 1778 blev han kallad till medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Kraftman var barnlös och testamenterade sin förmögenhet till sin brorson Gabriel Kraftman.


 

Pentti Virrankoski


 

Johan Kraftman, född 14.2.1713 i Borgå, död 19.8. 1791 i Ulfsby. Föräldrar handlanden Johan Kraftman och Margareta Orraeus. Gift 1752 med Brita Polviander.


 

PRODUKTION. Utdrag af Academiska Föreläsningar Uti Landthushållningen (1747); Tal om Läsnings-Verket (1751); Tankar om Svenska folkbristen (1756); Tankar, Om den Vanmagt Uthi hvilken Finska Landtman sig befinner (1761); Tankar om Svedjande (1765); Tankar om den förfallna Christendomens Upphjälpande (1773); Svar på anmärkningar (1774); Berättelse om Latomeri Kärrs Utdikning (1785); Oförgripeliga Tankar om Finska Skattläggningen (1786); Tankar öfver Spannemåls- och Penninge-Bristen (1786); Om kringstrykande Tiggare (1787); Ang. två av Kraftmans tal angående pedagogik: K.G. Leinberg, Handlingar rörande finska skolväsendets historia (1884−1901). Därtill ett flertal opublicerade skrifter.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Burman, I kyrkans och akademins hägn. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); A. Heikkinen, Yliopisto ja yhteiskunnallinen muutos. Talousopin opetuksen käynnistäminen Uppsalan yliopistossa ja Turun akatemiassa 1735−47 (1976); A. Hultin, Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria (1910); T. Kallio, Palvelijapolitiikasta Suomessa 18. vuosisadalla (1913); M. Klinge, Iisalmen ruhtinaskunta. Moderni projekti sukuverkostojen periferiassa (2006); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); E. Lehtinen, Suur-Ulvilan historia I (1967); J. Niemelä, Lääninlampureista maatalouskeskuksiin (1966); E.G. Palmén, Politiska skrifter av Anders Chydenius (1880); O. Panelius, Släkten Kraftman från Borgå. Genos 1983; P. Virrankoski, Anders Chydenius (1986).


 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4064-1416928956670

 

Upp