KERENSKIJ, Aleksandr Fjodorovitj 

(1881–1970) 

Rysk regeringschef 

Aleksandr Kerenskij var chef för den provisoriska ryska regering som störtades av bolsjevikerna i november 1917. I Finland är han känd som motståndare till landets självständighet. I själva verket hade han ganska stor förståelse för finländarnas strävanden.

Aleksandr Kerenskij tillbringade en del av sin barndom i sin födelsestad Simbirsk och en del i Tasjkent, där hans far var lärare och skolinspektör. Kerenskij studerade historia och juridik vid universitetet i S:t Petersburg och utexaminerades 1904, en kort tid före de revolutionära händelserna. Inledningsvis arbetade han för en organisation som erbjöd juridisk hjälp åt fattiga, men han kom snart i kontakt med revolutionära kretsar och arresterades i slutet av 1905. Efter frigivningen ett år senare övergick Kerenskij till att arbeta som advokat vid politiska rättegångar. Under de följande sex åren reste han omkring i Ryssland och blev känd för sin vältalighet och sin förmåga att få de åtalade frikända. 

I valet till duman 1912 anslöt sig Kerenskij till trudovikerna, ett litet radikalt parti av både bönder och intellektuella. Han blev snabbt en frontfigur för hela den radikala oppositionen i duman. Efter världskrigets utbrott hörde Kerenskij till en radikal grupp som bildats inom duman 1915. Denna grupp fungerade som kärnan i det s.k. progressiva blocket, som förenade företrädare för oppositionen oberoende av partigränser. Gruppen planerade att avsätta kejsaren och bilda en ny regering, men hade inte som syfte att genomföra en revolution. 

Kerenskijs hälsa började emellertid vackla, då han i juni 1915 insjuknade i njurtuberkulos. I mitten av mars 1916 avlägsnades den sjuka njuren vid Helsingfors kirurgiska sjukhus av professor Frans Krogius. Den friska njuren kunde räddas och Kerenskij fick leva ett långt och normalt liv. På grund av operationen var han sjukskriven i sju månader. En stor del av tiden vistades han på sanatoriet Bad Grankulla, som förestods av doktor Einar Runeberg. Han återvände även senare flera gånger till sanatoriet. 

Då revolutionen i Ryssland brutit ut i mars 1917 spelade medlemmarna av det progressiva blocket i duman en central roll i bildandet av den provisoriska regeringen. Kerenskij, som samtidigt blivit invald i Petersburgssovjetens verkställande kommitté, blev mot sovjetens vilja justitieminister i den nya regeringen och den enda minister som företrädde vänstern. 

I slutet av mars 1917 gjorde Kerenskij i egenskap av representant för den provisoriska regeringen ett besök i Helsingfors för att försäkra sig om solidariteten hos matroserna i Östersjöflottan och befolkningen i Finland. Han mottog då en promemoria av Edvard Gylling, O. W. Kuusinen och K. H. Wiik, av vilken det framgick att man strävade efter en fullkomlig intern självständighet för Finland. Dessutom borde det i Finland finnas en innehavare av den högsta makten som skulle vara oberoende av Ryssland. Kerenskij förklarade i förtroende att han förstod finländarnas ståndpunkt, men ansåg sig vara kringskuren av de rådande omständigheterna. Han såg inte heller några möjligheter att förverkliga förslaget i praktiken. Han gav uttryck för samma ståndpunkt för de finländska studenter och de finländska aktivister som han stiftat bekantskap med vid tiden för revolutionen 1905, när han 1917 träffade dem på Bad Grankulla. 

Efter regeringskrisen i maj blev Kerenskij krigsminister i den koalitionsregering som bildats av liberaler och företrädare för vänstern. Hans politiska utgångspunkt var att det var nödvändigt att besegra Tyskland för att kunna garantera freden, och därför inledde han förberedelserna för ett nytt anfall. ”Kerenskijoffensiven” igångsattes i slutet av juli 1917 men avtog i styrka efter bara några dagar. Som en följd av de oroligheter som vid samma tid brutit ut i Petrograd avgick den av furst Lvov ledda regeringen. Kerenskij bildade en ny regering och blev själv regeringschef. 

Vid tiden för oroligheterna i Petrograd hade lantdagen i Finland antagit den s.k. maktlagen. Enligt den fick lantdagen den högsta makten inom inrikespolitiken, medan de utrikes- och militärpolitiska ärendena även i fortsättningen skulle behandlas av den provisoriska regeringen i Petrograd. Regeringen svarade med att upplösa lantdagen. Initiativet till upplösningen kom emellertid från borgerliga kretsar i Finland, som såg en chans att bli av med en lantdag där socialdemokraterna innehade majoriteten. I själva verket var Kerenskij inte alls villig att verkställa upplösningen av lantdagen, utan undertecknade motvilligt det manifest som uppgjorts av den finska ministerstatssekreteraren. 

Förhandlingarna om de fortsatta relationerna mellan Finland och Ryssland var ännu oavslutade när oktoberrevolutionen tvingade Kerenskij att lämna politiken. Han emigrerade till Västeuropa och bosatte sig efter andra världskriget i Förenta staterna. 

Kerenskij fick rykte om sig att vara en ”Finlandsätare”, men hans ståndpunkt i frågan om Finlands självständighet överensstämde med den linje som den provisoriska regeringen följde fr.o.m. mars och som den även gav uttryck för i sitt upplösningsmanifest. Enligt manifestet övergick kejsarens makt, och därmed även de befogenheter som innehafts av storfursten av Finland, till regeringen, och denna kunde inte lämna ifrån sig makten innan den konstituerande församlingen hade fattat beslut i frågan. 

Hannu Immonen 

Aleksandr Fjodorovitj Kerenskij, född 22.4.1881 i Simbirsk, död 11.6.1970 i New York (begravd i England). Föräldrar Fjodor Michailovitj Kerenskij och Nadezda Adler. Gift med (1) Olga Baranovskaja 1904, (2) Lydia Ellen Nadezjdin (tidigare Tritton) 1939. 

PRODUKTION. The prelude to Bolshevism. The Kornilov rebellion. London (1919; New York 1972); The Catastrophe. New York (1927); La Révolution russe 1917. Paris (1928); The crucifixion of Liberty. London (1934); L’experience Kerensky. Paris (1936); La vérité sur le massacre des Romanov. Paris (1936); The Kerensky memoirs. Russia and history´s turning point. New York (1965; London 1966; Paris 1967). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Abraham, Alexander Kerensky. The first love of the revolution. London (1987); J. Bunyan & H. H. Fisher, The Bolshevik Revolution 1917−1918. Documents and materials. Palo Alto, Ca. (1934); Finland 1917–1920. I. Red O. Manninen (1993); T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920. I (1967). 

BILDKÄLLA. Kerenskij, Aleksandr Fjodorovitj. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4931-1416928957537

Upp