HASTFEHR, Berndt Johan 

(1737–1809) 

Överste, brukspatron, storgodsägare 

Berndt Johan Hastfehr bröt sig en framgångsrik krigarbana och var därtill en företagsam godsägare och brukspatron. Han försattes dock i konkurs, ur vilken han klarade sig med kungligt bistånd. Hastfehr blev chef för Savolaxbrigaden och stödde Gustav III vid riksdagen 1786. Sedan kriget mot Ryssland brutit ut hörsammade han kungens hemliga order, men stod också i förbindelse med Anjalaförbundets män och med ryssarna. För detta svek dömdes Hastfehr till döden, men han benådades och flyttade utomlands.

Officeren, friherre Berndt Johan Hastfehr, som tillhörde rikets högadel, är en av dem som blivit föremål för såväl sin samtids som historiens dom. I fråga om hans karriär minns man i allmänhet endast hans militära prestationer, men glömmer hans förtjänster som brukspatron. 

Översten, friherre Johan Hastfehrs och friherrinnan Margareta Elisabet Stackelbergs son Berndt Johan Hastfehr föddes 1737. Hans far var född i Estland, men upptogs några år innan sonens födelse på Sveriges riddarhus. Även hans mor tillhörde den baltiska högadeln, för krigsmarskalk Berndt Otto Stackelbergs maka var friherrinnan Margareta Elisabet Maijdell. Fram till 1771 ägde familjen Sonnäs (Sunniemi) gård i Ulfsby. 

Berndt Johan Hastfehr skrevs in som student vid Åbo akademi 1748, vid elva års ålder. Fyra år senare fortsatte han sina studier i Uppsala, men i enlighet med släkttraditionen sökte han sig redan följande år till den militära banan. Efter att ha tjänstgjort en tid vid Jämtlands dragonregemente flyttade han enligt tidens sed 1757 för tre år till Frankrike för att bli kapten vid regementet Royal Deux-Ponts. 

Efter återkomsten till hemlandet tjänstgjorde Hastfehr turvis vid svenska och finska regementen och avancerade till överste-löjtnant vid Åbo läns infanteriregemente 1774. Hans karriär gynnades säkert av de militära traditionerna inom moderns släkt liksom av det äktenskap han 1765 ingick med Fredrika Birgitta Bonde, dotter till riksrådet greve Gustaf Bonde och Fredrika Viveka Trolle. Den unga bruden tillhörde Sveriges högsta adel och svärmodern var en av rikets förmögnaste kvinnor. 

Efter att ha bildat familj började Hastfehr bedriva ett storskaligt lantbruk. År 1768 förvärvade han det gamla godset Anola i Ulfsby, som tidigare varit ätten Kurcks arvegods. Han utvidgade sina ägor, bl.a. med faderns gård Sonnäs, och anskaffade nya hemman ända borta i Ruovesi och Kumo. På Sonnäs förnyade han dikningen, som herre till Anola drev han på inrättandet av ett sockenmagasin och lät röja åker och förnya kreatursskötseln på sina egna gårdar. Hastfehrs driftighet omfattade även vattendragen, för han insåg vilka möjligheter sågindustrin innebar. 

Efter sina utlandsresor och efter att ha stiftat bekantskap med sin hustrus släkts domäner insåg Hastfehr vilka möjligheter hans finska gods erbjöd. Ett av sina mest betydande företag startade han 1770, då han anhöll om tillstånd att anlägga ett järnbruk på sitt frälsegods Leineberg. Veden ämnade han ta från egna marker, för han ägde drygt 11000 tunnland, alltså mer än 5500 hektar präktig grovvuxen skog. Tillståndet att grunda ett bruk beviljades 1771, och förnyades i utvidgad form 1774, 1777 och 1781. Hastfehr satte i gång omfattande byggnadsföretag, men beräknade sina resurser fel. Han skuldsatte sig och blev hösten 1781 tvungen att avstå från både Anola och sina bruk. 

Även om Hastfehr bildade familj och var företagsam innebar det inte att han enbart var industriföretagare eller jordägare. Han var fortsättningsvis officer. Då konjunkturerna vände lämnade han snabbt landet 1775 för att undgå bysättning på grund av omfattande skulder. Kung Gustav III gynnade av en eller annan orsak Hastfehr och befordrade honom 1776 till överste vid Åbo läns infanteriregemente. Hastfehrs bana som kunglig favorit fortsatte och han utnämndes 1781 till t.f. chef för Savolaxbrigaden, vilket gav honom befälet över en elittrupp samt ansvar för övervakningen av gränstrakten. 

Efter detta ansågs Hastfehr vara kungens man. Som sådan uppträdde han åtminstone vid 1786 års riksdag, då han kraftigt försvarade kungens ståndpunkt mot en majoritet av sina ståndsbröder. I tanken att försöka återvinna något av folkets tillgivenhet började Gustav III smida planer på ett krig, varför han var tvungen att på ett eller annat sätt provocera fram fientligheter. Enligt regeringsformen hade kungen inte rätt att inleda anfallskrig utan ständernas samtycke, ett samtycke som föreföll helt utsiktslöst. 

Enligt en icke bekräftad tradition fick Hastfehr, som nu var chef för Savolaxbrigaden, en hemlig order om att vid gränsen organisera ett skenöverfall, vilket skulle ge kungen anledning att försvara sitt rike. Finska trupper iklädda ryska uniformer som erhållits från Kungliga teatern i Stockholm, skulle ha avlossat några skott över gränsen i Puumala, och överste Hastfehr skrivit en officiell rapport om incidenten för att konstatera att anfallet ägt rum. 

Då kriget utbrutit förde Hastfehr enligt planerna sina trupper till Nyslott, där han inledde belägringen av den ryska gränsfästningen. Några av Anjalaförbundets upproriska officerare anlände till Nyslott för att tala med Hastfehr och fick honom snabbt att tro att kungens sak var förlorad. Hastfehr upphävde belägringen och drog tillbaka sina trupper över gränsen. Han inledde också underhandlingar med Göran Magnus Sprengtporten och lovade att stödja officerarnas självständighetssträvanden. 

Sedan Anjalaförbundet misslyckats och Gustav III blivit herre över situationen försökte överste Hastfehr förgäves rentvå sig från allt ansvar. Han förklarade, att han inlett förhandlingar med ryssarna endast för att bli på det klara med deras avsikter, och han angav många av de konspirerande officerarna. Förklaringen hjälpte honom inte, han ställdes under åtal och dömdes till döden 1790. I likhet med de flesta andra anklagade benådades han dock av regenten, och han beviljades rätt att slå sig ned på sin hustrus egendomar i Skåne. Inom kort anhöll Hastfehr dock om tillstånd att lämna landet och vistades sedan en tid i London och i närheten av Hamburg, för att sedan flytta till Ryssland. I den ryska armén blev han snart brigadgeneral. Hastfehr avled i Vitryssland 1809. 

Berndt Johan Hastfehr hade förmågan att behaga människor. Han hade ett gott uppträdande och var förmodligen mycket intelligent, men han var å andra sidan ständigt inställd på egen vinning. Fastän han stod i stor tacksamhetsskuld till Gustav III, var han beredd att svika sin konung då han trodde att regentens ställning var svag. Någon Anjalaman var han inte, och han hyllade knappast några politiska principer, vilket åtminstone en del av Anjalamännen gjorde. 

Under sin mans omväxlande karriär fick Hastfehrs maka Fredrika Birgitta Bonde sköta ett omfattande godskomplex och stödja sig på sin egen släkts, i synnerhet sin mors hjälp. Hon avled i Sverige 1814. Vid denna tidpunkt hade hon förlorat, förutom sin make, största delen av sin familj, då flera av barnen dog unga. 

Veli-Matti Syrjö och Anneli Mäkelä-Alitalo 

Berndt Johan Hastfehr, även Hastfer, född 3.5.1737 i Tövsala, död 1809 i Vitryssland. Föräldrar översten, friherre Johan Hastfehr och friherrinnan Margareta Elisabet Stackelberg. Gift 1765 med grevinnan Fredrika Birgitta Bonde. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Ramel, Göran Magnus Sprengtporten. Förrädaren och patrioten. Malmö (2003); K. Virkkala & A. Kopisto & E. Lehtinen, Suur-Ulvilan historia I (1967). 

BILDKÄLLA. Hastfehr, Berndt Johan. Silhuett. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4116-1416928956722

Upp