Skriv ut
af KLERCKER, Carl Nathanael
(1734–1817)
General, kartograf, friherre
Carl Nathanael af Klerckers eftermäle baserar sig på vad han uträttade i 1808–1809 års krig, men också på vad han lämnade ogjort. Eftervärlden har dryftat hans avgöranden, i synnerhet sedan J.L. Runeberg fogade honom till de gestalter som porträtteras i Fänrik Ståls sägner. För en senare tid är han främst känd som skaparen av den första fullständiga atlasen över Finland.
Carl Nathanael Klerck, son till den skånske kyrkoherden Peter Klerck, blev student vid Lunds universitet 1748. Han följde i sin fars fotspår och studerade teologi vid Lunds universitet, men redan tre år senare beslöt han att anträda krigarbanan. År 1751 anslöt han sig som volontär till fortifikationstrupperna och vid pommerska krigets utbrott 1757 hade han avancerat till den lägre tjänstemannagraden konduktör. Han tjänade med framgång i kriget och utnämndes 1759 till överbefälhavaren Augustin Ehrensvärds adjutant.
Sedan den unge officeren, som efter krigets slut tjänstgjort vid flottan, hade avancerat till major, förordnades han 1776 till en tjänst vid rekognosceringen i Finland. Kartering var vid denna tid i huvudsak en militär verksamhet som nyttjades i förberedelserna för operationer såväl till lands som till sjöss. Klercks arbete kritiserades tidvis skarpt, i synnerhet som han önskade överlämna rekognosceringskartorna endast till kungen och inte avsåg att låta dem nyttjas i militärt vardagsbruk. Gustav III blev emellertid mycket nöjd och adlade majoren med namnet af Klercker 1780. Samma år blev af Klercker även befälhavare över den finska rekognosceringen. Under hans ledning förbereddes en fullständig militärkarta över Finland, som slutligen blev färdig 1805. Den trycktes först 1989.
Då Gustavs III:s ryska krig bröt ut 1788 verkade af Klercker, som då befordrats till överstelöjtnant, först som ledare för rekognosceringsbrigaden och därefter som generalkvartermästare. Samma år befordrades han ytterligare till överste. af Klercker, som tjänstgjort vid flottan, ansågs kompetent för sjökrig och var som Gustav III:s assistent i det första slaget vid Svensksund, ett nederlag för de svenska vapnen. Efter slaget blev det hans uppgift att återställa skärgårdsflottan i stridsdugligt skick. Han genomförde sin uppgift berömvärt snabbt och grundligt.
Efter krigets slut kvarstod af Klercker i sin gamla befattning som ledare för Finska rekognosceringsverket. År 1791 tillförordnades han som kommendant på Sveaborg, där han tjänstgjorde i två skeden, först 1791–1795 och sedan 1797–1801. Han fortfor att avancera på sin bana; 1795 befordrades han till generalmajor, 1805 till generallöjtnant. Då general Wilhelm Mauritz Klingspor, befälhavare för trupperna i Finland, under långa tider vistades i Sverige, tillförordnades af Klercker flera gånger som överbefälhavarens ställföreträdare. Efter 1801 ansvarade han i praktiken för Finlands försvar.
Då af Klercker vårvintern 1808 fick höra av Sveriges ambassadör i Ryssland att krig var nära förestående, mobiliserade han på eget ansvar de finska rotarna och rusthållen och förlade regementena i närheten av östgränsen, enligt en i förväg uppgjord plan. Detta var verkligen av nöden, för det var ett långsamt företag att mobilisera en trupp rotebönder: de skulle först samlas kompanivis, därefter regementsvis på sina samlingsplatser, varifrån de sedan marscherade till den önskade försvarslinjen. Så långsam var den indelta arméns mobilisering att ryssarna hann gå till anfall innan af Klerckers plan kunde genomföras.
I egenskap av interimistisk överbefälhavare beslöt nu af Klercker att samla huvudarmén i trakten av Tavastehus, dit han trodde att hans styrkor skulle hinna fram i god tid före ryssarna. I slutet av februari 1808 hade huvuddelen av den finska armén anlänt. Man kan i viss mån ifrågasätta huruvida af Klercker verkligen tänkte gå till anfall, såsom bl.a. Runeberg skildrar saken. I efterhand har krigshistorikerna utdömt planerna som oförnuftiga och dumdristiga. Ur försvararnas synpunkt hade Tavastehus varit en olämplig krigsskådeplats; det hade varit lätt att kringgå staden och omringa försvararna.
Det blev hur som helst ingen strid, eftersom den ordinarie överbefälhavaren general Klingspor anlände till platsen och beslöt att trupperna skulle dra sig norrut. Armén retirerade under en och en halv månad, tills finnarna gjorde halt och vann en strid vid Siikajoki. af Klercker följde Klingspor men deltog inte aktivt i krigshandlingarna.
I september 1808 fick Gustav IV Adolf nog av Klingspors sätt att leda armén, avskedade honom och förordnade af Klercker till ny överbefälhavare. Krigslyckan vände dock inte, emedan af Klercker ledde armén på samma sätt som sin föregångare. Armén retirerade och led förluster. Det skall dock konstateras att af Klercker övertog kommandot i en hopplös situation. Hans befordran till general av infanteriet hjälpte inte soldaterna.
Som överbefälhavare ingick af Klercker i november konventionen i Olkijoki, enligt vilket han skulle dra sina trupper norrut. Då han vid årsskiftet enligt överenskommelsen retirerade över Östersjön beviljades han också avsked från överbefälet. Efter detta deltog generalen vid fyllda 74 år inte mer i krigshandlingarna. Sommaren 1809 upphöjdes af Klercker i friherrligt stånd, och 1810–1812 var han ordförande i krigshovrätten i Sverige.
I Fänrik Ståls sägner har Carl Nathanael af Klercker försetts med gloria, men även krigshistorikerna har uppskattat honom. Såväl i pommerska kriget och Gustav III:s ryska krig hade han visat att han kunde sitt yrke. Trots detta kan man ifrågasätta hans handlande i 1808–1809 års krig. Hans plan att i början av kriget förlägga huvudarmén till Tavastehus stod förvisso i samklang med den av krigsbefälet godkända operationsplanen, men det hade kanske varit förnuftigare att försöka hindra fienden från att tränga fram till hjärtat av Finland. Att leverera batalj vid Tavastehus hade inneburit att allt sattes på ett kort, på ett sätt som klart stod i strid med den uppfattning rikets ledning företrädde. Såvida af Klercker verkligen hade för avsikt att ta strid – vilket det i och för sig finns skäl att betvivla – visade han större djärvhet än omdömesförmåga. Hans korta tid som överbefälhavare under slutet av 1808 var på intet sätt framgångsrik. Han hade dock situationen emot sig och var därtill en gammal och sjuklig man som inte mer orkade med några extraordinära ansträngningar.
Veli-Matti Syrjö
Carl Nathanael Klerck, sedan 1780 af Klerker, född 1.11.1734 i Kågeröd, Sverige, död 18.4.1817 i Stockholm. Föräldrar kyrkoherden i Kågeröd Peter Reinhold Klerck och Anna Maria Grund. Gift 1768 med Lovisa Gustava Paqvalin.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Alanen, S. Kepsu, Kungens kartverk från Finland 1776−1805 (1989); H. Schulman, Striden om Finland 1808−1809 (1909); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. af Klercker, Carl Nathanael. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4120-1416928956726