WILKAMA, Karl Fredrik 

(1876–1947) 

Kommendör för försvarsmakten, kavallerigeneral 

K. F. Wilkama utmärkte sig i första världskriget som chef för ett ryskt kavalleriregemente och en kavalleribrigad samt som stabschef för en kavalleriarmékår. Mannerheim anförtrodde Wilkama viktiga befäl vid operationerna mot Tammerfors och Viborg under inbördeskriget. År 1919 utnämndes Wilkama till kommendör för försvarsmakten i Finland. 

Karl Fredrik Wilkman, från 1919 Wilkama, växte upp i en förmögen finskspråkig borgerlig familj i Helsingfors. Hans far, byggmästaren Karl Wilkman, var en framgångsrik byggnadsentreprenör, som bl.a. uppförde byggnader för Hotell Kämp och boktryckeriet K. G. Göös. År 1886 flyttade familjen till den av fadern inköpta Åminne gård i Esbo, där han grundade ett stort tegelbruk. Familjen Wilkman var första generationens stadsbor, men hemmet präglades av traditioner och normer med rötter i familjens tavastländska bondebakgrund och i synnerhet en from religiositet. 

Familjen gick in för att barnen skulle få den bästa möjliga lärda utbildningen. Karl eller Kalle gick till en början i Elli Hertz förberedande skola och fortsatte sedan i Finska flickskolan, där det i första klassen också fanns några pojkar som sökte inträde till vad som ännu kallades Suomalainen alkeisopisto, men som vid denna tid omvandlades till Finska normallyceet, varför Kalle blev ”nors”. Han var intresserad av historia och matematik, men framför allt ägnade han sig åt idrott och gymnastik. Till detta inspirerades han av skolans gymnastiklärare Ivar Wilskman. Som fjärdeklassist hade Kalle övervägt olika yrkesval och valt den militära banan. Det kan delvis ha berott på att hans far i sin ungdom tjänstgjort över sju år i Finska sjöekipaget. 

Kadettskolan i Fredrikshamn var en svenskspråkig internatskola som av finskspråkiga sökande krävde att de förbättrade sina kunskaper i svenska. Efter ett misslyckat försök klarade Wilkman inträdesprovet i juni 1891. För den finskspråkige kadetten var det tämligen krävande att följa med undervisningen på svenska. Han blev också oftare än de andra utsatt för kadetternas traditionella pennalism. Segheten och fliten fick dock sin belöning. Han utexaminerades som en av de tre kadetter som skolan hade rätt att föreslå till gardestrupperna. 

Utnämnd till kornett tillträdde Karl Wilkman sommaren 1899 en tjänst vid dragonregementet vid Hans Kejserliga Majestäts livgarde. Livet bland gardesofficerarna i S:t Petersburg var extravagant, och en kornettlön räckte inte till för de utgifter som umgänget krävde. Wilkmans far var dock på det klara med situationen och såg diskret till att hans son hade råd att tjänstgöra som gardesofficer. 

Under sin tjänstgöring i S:t Petersburg studerade Wilkman 1901–1902 juridik i två terminer vid Kejserliga Alexanders-universitetet i Helsingfors. Studierna avbröts emellertid, då han började förbereda sig för inträdesförhöret till generalstabsakademin i S:t Petersburg, vilket framför allt förutsatte en fördjupning av hans kunskaper i ryska. Hösten 1904 klarade löjtnant Wilkman det krävande inträdesprovet, medan nästan två tredjedelar av de sökande underkändes. De följande tre åren var arbetsfyllda. Under den tiden gallrades ännu ca hälften av de antagna. Wilkman hörde till de framgångsrika som våren 1907 presenterades för kejsaren som utexaminerade från krigshögskolan. 

Hösten 1907 företog Wilkman som tf. militärattaché en intressant tjänsteresa till Norge för att följa med en första stor militärmanöver i ett land som nyligen blivit självständigt. Änkekejsarinnan Maria Fjodorovna (född Dagmar, prinsessa av Danmark) besökte Norge samtidigt. Hon inviterade den ryske ministern i Kristiania med fru och Wilkman till en lunch på den kejserliga lustjakten. Sedan hon efter sällskapets ankomst hört att militärattachén var finländare inledde hon samtalet på svenska och var synnerligen vänlig och förekommande mot sin gäst. När löjtnant Wilkman under manövern presenterades för kung Haakon under en frukost för militärattachéerna sade denne: ”Min tant har redan berättat om eder.” 

Efter besöket i Norge befordrades Wilkman till stabsryttmästare och förflyttades 1908 till Tredje novorossijska dragonregementet i Kovno (Kaunas) i Litauen och befordrades samtidigt till ryttmästare. Han åtnjöt gardesofficerarnas privilegium att få närmast högre grad vid tjänstgöring vid ett linjeregemente. Wilkman tjänstgjorde vid sitt nya truppförband som stabsofficer och som regementschefens adjutant. År 1911 befordrades han till överstelöjtnant. Kovno var en vital kulturstad, men på grund av närheten till den tyska gränsen också en viktig garnisonsstad. Under sina år i Litauen upprätthöll Wilkman täta kontakter med Finland och tillbringade bland annat sina julledigheter hos föräldrarna på Åminne i Esbo. 

Efter första världskrigets utbrott tjänstgjorde Wilkman i augusti 1914 som skvadronchef under de första striderna i skogarna vid Rominten nära gränsen till Ostpreussen. Tack vare sitt rådiga handlande räddade han med sin skvadron regementet från att omringas och befordrades för tapperhet i fält till överste och erhöll som belöning S:t Georg-svärdet. Året därpå tjänstgjorde Wilkman som chef för ett kavalleriregemente under striderna i Polen. Generalstabsofficeren med erfarenhet från befäl i fält förordnades 1916 till stabschef för en kavalleriarmékår. På denna post fick han övning i att leda större truppstyrkor. Hösten 1916 och följande vinter tjänstgjorde Wilkman på den rumänska fronten som chef för ett kavalleriregemente och senare för en kavalleribrigad. Hans trupper var då underställda VI. kavalleriarmékåren, som leddes av generallöjtnant Gustaf Mannerheim. Med tanke på Wilkmans senare karriär var det betydelsefullt att den blivande överbefälhavaren personligen lärde känna Wilkman och dennes kapacitet. 

Efter oktoberrevolutionen begav Wilkman sig efter mångahanda äventyr först till Helsingfors och i februari via Petrograd till den vita sidan i Metsäpirtti. Han anmälde sig den 23 februari 1918 i Hiitola för general Mannerheim, som då inspekterade fronten i S:t Andrée. Wilkman reste med överbefälhavarens tåg till Seinäjoki och därifrån vidare till sitt kommande uppdrag som befälhavare för Jämsägruppen. Han bidrog på ett avgörande sätt till avvärjningen av den röda högerflankens offensiv i Kuhmois den 10 mars. Medan han själv med sina trupper gick till angrepp mot de rödas front skickade han en bataljon för att utföra ett inringande angrepp i de rödas rygg, vilket avgjorde slaget. De vita höll Kuhmois och kunde fem dagar senare erbjuda flankstöd för operationen vid Tammerfors och för framryckningen via Länkipohja till Lembois (Lempäälä). Wilkmans trupper omringade Tammerfors söderifrån och avvärjde de rödas försök i Lemboistrakten att från söder öppna en väg till staden. Wilkman befordrades till generalmajor för sina förtjänster under dessa strider. Han förflyttades till den karelska fronten och utsågs till chef för Grupp Wilkman vid inledningsskedet av striden om Viborg. Han ledde den största anfallsstyrkan med uppgift att via Heinjoki angripa den fientliga styrkan i ryggen vid S:t Andrée, avskära dess förbindelser till Viborg och genom överrumpling erövra staden. Ett sådant uppdrag ges bara åt en befälhavare som åtnjuter sin chefs fulla förtroende. 

När Mannerheim i slutet av maj 1918 såg sig tvungen att avgå, utnämndes generalmajor Wilkman till överbefälhavare för försvarsmakten i republiken Finland och i augusti till chef för den finska armén. När Mannerheim i december utsågs till riksföreståndare, utnämndes Wilkama (som han nu bytt namn till) i mars till stabschef hos överbefälhavaren. President K. J. Ståhlberg utnämnde honom den 12 september 1919 till chef för krigsmakten, en befattning som i huvudsak motsvarar kommendören för försvarsmakten under senare tid. Han stod inför ett omfattande och krävande uppdrag, uppbyggnaden av Finlands försvarsmakt. De till buds stående materiella resurserna var knappa och personalens utbildningsnivå ojämn. Wilkama satsade på stampersonalens utbildningsnivå och kommenderade unga officerare, framför allt tidigare jägare, till studier vid utländska krigsskolor. Genom att betona betydelsen av utbildning och uppfostran och mana till nykterhet strävade han till att forma inställningen hos befäl och manskap. Militärprästerna tilldelades en viktig roll i detta sammanhang. 

I uppbyggnaden och utvecklingen av försvarsmakten stöddes Wilkama i synnerhet av officerare som erhållit generalstabsutbildning i den ryska armén, såsom generalmajor Oscar Enckell, som verkade som chef för generalstaben 1919–1924. Bland de yngre officerarna, i synnerhet bland jägarna, fanns det emellertid krafter som strävade efter att avlägsna de officerare som tjänstgjort i Ryssland från försvarsmaktens ledning. Wilkamas uppfattning om utvecklingen av försvarsmakten bl.a. beträffande personalpolitiken och skyddskårernas roll avvek från president Lauri K. Relanders och statsrådets och han tvingades 1925 avgå från sin befattning. Han hade dessförinnan 1924–1925 företagit en årslång studieresa till Frankrike, Italien, Belgien och Holland. Under resan erhöll han exakt det slag av grundläggande kunskap om dåtida krigföring som hade varit till nytta vid utvecklingen av försvarsmakten, men som nu förblev outnyttjade på grund av hans avgång. 

Efter sin övergång till reserven kunde Wilkama helhjärtat förverkliga sin religiösa kallelse. Han verkade aktivt som söndagsskollärare inom sin församling och i den kyrkliga organisationsverksamheten. Under vinterkriget och fortsättningskriget stod Wilkama, som 1928 utnämnts till general av kavalleriet, till överbefälhavarens särskilda förfogande vid högkvarteret. 

Urho Myllyniemi 

Karl Fredrik (Kalle) Wilkman, från 1919 Wilkama, född 27.3.1876 i Helsingfors, död 15.7.1947 i Helsingfors. Föräldrar byggmästaren Karl Wilkman och Eva Posti. Gift 1920 med rektorn, filosofie magistern Laina Aili Nikko. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Karl Fredrik Wilkamas samling, Riksarkivet. Finska Kadettkårens elever och tjänstemän 1812−1960. Supplement III (1961); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996 I–II (1997–1998); J. Kronlund , Puolustusvoimien rauhan ajan historia. Suomen puolustuslaitos 1918−1939 (1988); O. Pönniäinen, Miesten mies. Kenraali Wilkama (1945). 

BILDKÄLLA. Wilkama, Kalle. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5253-1416928957859

Upp