LINSÉN, Gabriel


(1838–1914)


Kompositör, musiker, pedagog


Gabriel Linsén är något av en riddare av den sorgliga skepnaden inom den finländska tonkonsten. Hans sång ”Jag gungar i högsta grenen” eller ”En sommardag i Kangasala”, som den också heter, hör till de mest kända finländska melodierna, och är som sådan förknippad med sommarens ankomst. Linséns egen levnad var dock kantad av motigheter med såväl ekonomin som hälsan.


 

Gabriel Linséns liv fick en sorgkant redan i barndomen. Han föddes 1838 i Helsingfors, son till professorn i vältalighet och skaldekonst Johan Gabriel Linsén och Wilhelmina Petronella Hoeckert. Det var det andra äktenskapet för fadern, som vid den stora branden i Åbo 1827 hade förlorat sin första hustru, parets fyra barn och hela sin egendom. Då universitetet flyttade till Helsingfors 1828 flyttade också J. G. Linsén till den nya huvudstaden, och han gifte om sig 1829. Han var dock länge sjuklig och dog 1848. Sonen blev alltså faderlös vid tio års ålder. Modern levde till 1870.


 

De som känner till äldre finsk film har kanske en viss uppfattning om Gabriel Linséns ungdom genom Mä oksalla ylimmällä (Jag gungar i högsta grenen), som skildrar hans studieår och en romantisk kärlekshistoria. Filmen är till viss del trogen verkligheten. Linsén studerade musik vid konservatoriet i Leipzig 1856–1860. Han blev en mycket skicklig violinist och, efter att han återvänt till hemlandet, anställd som musiker vid Helsingfors Nya teater. Kärlekshistorien i filmen, en sommarromans mellan den finländske musikern och en centraleuropeisk sångerska, kan mycket väl ha verklighetsbakgrund. Filmens musikaliska ledmotiv, ”Jag gungar i högsta grenen”, är ett fröjdefullt och friskt uttryck både för insjönaturen och den första kärleken. I filmen återvänder sångerskan till sin impressario i Tyskland, men besöker senare på 1860-talet Linsén i hans nya hemstad Borgå.


 

Linsén flyttade 1865 till Borgå, där han blev sånglärare vid Borgå gymnasium (sedermera lyceum). Från hösten 1865 till sommaren 1868 var han också kapellmästare vid Nylands skarpskyttebataljon, som var förlagd till Borgå. Undervisningen tryggade Linséns ekonomi. Borgå­borna lade genast märke till den nye lärarens entusiasm, hans scenbegåvning och mångsidiga musikalitet. I februari 1866 höll Linsén sin första konsert med egna kompositioner, bl.a. ”Helsning åt Borgå”. Publiken tyckte om den, liksom också den ovannämnda ”En sommardag i Kangasala”, till ord av Zacharias Topelius. Samma år ledde Linsén de ståtliga festligheterna till tronarvingens ära i lyceets festsal. På programmet stod både ryska folksånger och ”Vårt land”. Dessa fester och konserter följdes av otaliga andra; Linsén konserterade och komponerade under hela sitt liv, och uruppförde ofta sina egna verk.


 

År 1871 förlovade han sig med Maria Natalia (Nattu) Borenius, dotter till lektor Alexander Ferdinand Borenius. De gifte sig året därpå och bosatte sig i Gamla stan i Borgå. Huset var dock i mycket dåligt skick och familjen flyttade till det Boreniuska huset i den nya empirestadsdelen i Borgå. Natalia Linsén var begåvad och energisk: hon slog Borgåborna med häpnad då hon i november 1888 öppnade en foto­ateljé, den första i staden. Hon kunde snart demonstrera sin talang som fotograf och hennes rykte spred sig på några månader utanför hemstaden. År 1891 gjorde hon ett minnesalbum över de platser på vilka lantdagen hållits i Borgå 1809, då Finlands auto­noma ställning inom det ryska riket garanterades. Natalia Linsén var aktiv också på andra håll: hon ledde liksom sin man en kör, var ordförande i fruntimmersföreningen (som ansvarade för det mesta av socialvården i staden) och medlem i skolrådet. De egna barnens sjuklighet kastade dock en skugga över familjens liv.


 

Gabriel Linséns liv i Borgå kan ses från många håll: han var lärare, konstnär, kompositör, medborgare och familjefar. Skolväsendet förnyades och gymnasiet blev ett lyceum. Dessvärre inrättades aldrig något lektorat i sång vid lyceet, och Linsén blev därför utan pension. Bekymmer med den dagliga utkomsten tvingade honom att fortsätta sitt arbete ända till 1907, då han var nästan 70 år gammal och krafterna svek honom. Han anhöll då förgäves om statlig pension. Eftersom realskolan bekostades av staden vände han sig istället till staden. Stadens representanter vände och vred på ärendet: å ena sidan hade de gärna sett att Linsén fått en skälig pension, å andra sidan var de rädda för att det skulle bli ett prejudikat, om en vanlig lärare gavs pension. Slutligen erhöll Linsén i egenskap av kompositör ett hederspris om 1 000 mark. Linsén hann få detta offentliga erkännande före sin död. Borgåborna planerade 1914 att låta göra en staty av honom, men den tilltänkte skulptören avböjde på ekonomiska grunder.


 

Linséns eftermäle är värdigt en riddare av den sorgliga skepnaden; av hans mångsidiga produktion är det endast tonsättningen av ”En sommardag i Kangasala” som är allmänt känd. Han tonsatte ytterligare ett antal av Topelius Sylvias visor, dikter av Josef Julius Wecksell och av Runeberg, däribland ”Molnets broder” (1904), med den berömda frasen ”Ej med klagan skall ditt minne firas”, vilken borgåborna tillägnade sina stormän. Vid sidan av sånger för solo och kör, och några stycken för piano och violin, komponerade Linsén ett antal marscher.


 

Linsén ledde med stor entusiasm Borgå frivilliga brandkårs orkester och kör, och i spetsen för dem tog han för vana att med sång och musik hälsa Runeberg på dennes födelsedag den 5 februari, framför diktarens hus. I festföremålets fönster brann ljus i vilkas sken den sjuklige Runeberg visade sig och tackade för uppvaktningen. Födelsedagsfirandet fortsatte också efter diktarens död, då man istället vandrade till Näsebackens gravgård. Finland har alltså Linsén att tacka inte bara för ”Jag gungar i högsta grenen”, sången med vilken sommaren sjungs in, utan också för att Runebergsdagen har blivit en nationell högtidsdag. Innan Finland blev självständigt och självständighetsdagen den 6 december blev den dag då nationen firas, hade den 5 februari en liknande ställning. Traditionen med ljus i fönstren flyttades till den 6 december överallt i landet utom i Borgå, där ljusen ännu tänds också den 5 februari.


 

Anneli Mäkelä-Alitalo


 

Selim Gabriel Linsén, född 22.7.1838 i Helsingfors, död 5.4.1914 i Borgå. Föräldrar professorn i väl­talighet och skaldekonst Johan Gabriel Linsén och Wilhelmina Petronella Hoeckert. Gift 1872 med Maria Natalia (Nattu) Borenius.


 

VERK. Vandrarens nattsång/Wanderers Nachtlied (1860); Serenad till Helmi (1860); Torpflickan (1861); Lotta Lennings vaggvisa (1863); Selmas tankar om våren (1863); Dvärgens hämnd (1863); Jag gungar i högsta grenen/En sommardag i Kangasala/Sylvias visa (1864); Vallgossen (1868); Stilla mitt hjärta (1868); Var det en dröm (1868); Vill du komma med mig (1870); Selma och Fanny (1872); Kalevala sånger (1886); Talvilaulu (1895); En liten pilt (1900); Minun kultani kaukana kukkuu (1900); Me laulamme (1902); Blommande sköna dalar (1908); Vem är du fria (1908); Jag har dig kär (1908−1911); Och finns det en tanke (1908−1911).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Mäkelä-Alitalo, Borgå stads historia III: 1−2 (2000, 2004); K. F. Wasenius, Gabriel Linsén. Svenska Folkskolans Vänners kalender 1914.


 

BILDKÄLLA. Linsén, Gabriel. Foto: Ateljé Natalia Linsén. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5265-1416928957871

 

Upp