LINSÉN, Johan Gabriel 

(1785–1848) 

Professor, publicist 

Johan Gabriel Linsén undervisade i latinska språket och romersk litteratur i trettiofem års tid. Han var före universitetets flyttning aktiv i litterära sammanslutningar och publikationer i Åbo och hörde i Helsingfors till grundarna av Finska Litteratursällskapet och var i nästan ett årtionde ordförande i sällskapet. Han hade en konservativt romantisk uppfattning om folket och folkdiktningen och hamnade därigenom i konflikt med Snellman.

Johan Gabriel Linséns far var sjökapten från Helsingfors. Fadern tjänstgjorde som fänrik vid skärgårdsflottan och stupade 1790 i Gustav III:s krig mot Ryssland. Efter att modern gift om sig med kyrkoherden i Tyrvis, Johan Magnus Limón, åtnjöt Johan Gabriel hemundervisning av sin styvfar, tills han 17 år gammal inledde sina studier vid Åbo akademi. Hans lärare vid universitetet, och stora förebild, var Frans Michael Franzén, professor i historia och praktisk filosofi, sedermera i egenskap av diktare kallad till ledamot av Svenska Akademien. Linsén verkade i Åbo först som docent och assistent i romersk litteratur. Han skötte professuren i vältalighet och skaldekonst (latin) och blev ordinarie innehavare av denna tjänst efter universitetets flyttning till Helsingfors 1828. 

I Åbo var Linsén en viktig gestalt vid grundandet av litterära föreningar och även i egenskap av redaktör för litterära publikationer och en ledargestalt bland studenterna. I Helsingfors grundade han tillsammans med yngre likasinnade universitetsmän Finska Litteratursällskapet 1831, och han verkade nästan i ett årtionde som sällskapets ordförande. Linséns kunskaper i finska var knappast särdeles goda, men han försvarade vältaligt allmogens språk. År 1815 tog han initiativ till grundandet av ett sällskap som kallade sig Selma. Sällskapet, som sedermera verkade under namnet Aura, samlade i sin krets unga forskare och författare och publicerade två Aura-kalendrar 1817 och 1818. 

Tillsammans med sina vänner grundade Linsén 1819 Mnemosyne, som av sina redaktörer kallades litterärt dagblad. I dess andra nummer publicerade han en fosterländsk dikt, ”Den finska fosterbygden”, i vilken han klagade över att det finska folket led av historielöshet. I sin artikel ”Om finsk nationalitet” från samma år hyllar Linsén ”detta ordrika, välljudande, högtidliga, i sina böjningar och hela sin byggnad så märkvärdiga språk”, vars litterära odling man försummat. Han trodde även att den gamla runosångstraditionen slutgiltigt dött ut och var även besviken på att det inte fanns några historiska element i de bevarade äldre dikterna. I en artikel från 1821 kallad ”Litterära utsikter” förespråkar han ett fortsatt insamlande av den forna diktningen. Linsén hörde till de fennofiler som utformade en mera konservativ finskhetsideologi och avvek därvidlag från den av revolutionär anda uppfyllda A. I. Arwidsson. 

Som professor vid Helsingfors universitet och ordförande för Finska Litteratursällskapet fick Linsén slutligen möjligheten att vid årsmötet 1836 använda sin vältalighet för att hylla Elias Lönnrots nyligen utkomna Kalevala som tecknet på att litteraturen lämnat vaggan och att Finland kunde anse sig ha en historia. Folksången måste utgöra folkets bästa bildningsmedel, framhöll han, varför de unga tidigt borde lära förfädernas sånger. Linsén svarade även för motivet i sällskapets sigill, i vilket en femsträngad kantele svävar bland molnen under ”hoppets stjärna” innanför orden ”Pysy Suomessa pyhänä” (Förbli helig i Finland). 

Linséns förhållande till folket var romantiskt och avlägset. Han var det kejserliga universitetet och dess statliga makt trogen och kände sig främmande för all radikal verksamhet. När man 1838 i universitetets konsistorium satte sig till doms över Snellman krävde Linsén att han skulle avsäga sig docenturen. Motviljan var ömsesidig: i sina inlägg i tidningen Saima förhöll sig Snellman senare hånfull gentemot Linsén; 1845 skrev han att Linsén blivit bekymrad över politiska och religiösa läror som kunde störa samhällsordningen, konstaterande att Linsén enbart ”tvår sina händer”. När Lönnrot och flera andra professorer 1847 föreslog att Snellman skulle föräras titeln hedersdoktor motsatte sig Linsén detta med ett satiriskt uttalade om att det för Lönnrot borde resas en bildstod med inskriptionen Unus homo nobis cursando restituit rem (En enda man utförde genom att löpa hela saken för oss; en travesti på den romerske historieskrivaren Ennius karaktäristik av fältherren Fabius Maximus ”Cunctator”, med ordet ”cunctando”, genom att dröja, utbytt mot ”cursando”) och att Snellman som Nordens största filosof måtte ihågkommas med minst ett marmortempel i Stockholm. Linsén lät även sin son göra en skämtteckning med ovannämnda inskription. 

Linsén var den självskrivna talaren och festskalden vid universitets högtidligheter. Som universitetslärare koncentrerade han sig på att till svenska översätta romersk litteratur och på att under sina föreläsningar inviga studenterna i klassisk bildning och talekonst. I Åbo hade Linsén som elev J. L. Runeberg och i Helsingfors Z. Topelius, i vars dagböcker upprepas anteckningen ”På Linséns collegium”. För den tidens studenter var ”Gubben Linsén” såväl hjärtlig och finkänslig som vresig och även skrämmande. August Schauman tecknade i sina levnadsminnen Linsén ”med sin långa och nästan skrämmande magra gestalt liksom en lidandets och olyckans lefvande bild.” 

Hans karaktär och väsen förklaras till dels av hans ohälsa och av återkommande olyckor. I Åbo brand hade han förlorat all sin egendom, och samma år dog hans hustru och samtliga fyra barn, två av pojkarna drunknade. I sitt andra äktenskap hade Linsén sju barn, men även hans hem i Helsingfors ödelades av en brand 1843. Med sviktande hälsa blev han med åren allt mer förbittrad. 

Urpo Vento 

Johan Gabriel Linsén, född 27.12.1785 i Helsingfors, död 16.11.1848 i Helsingfors. Föräldrar kofferdikaptenen, fänriken vid svenska arméns flotta Jakob Johan Linsén och Birgitta Kristina Salovius. Gift med (1) Amalia Karolina Forssell 1814, (2) Wilhelmina Petronella Hoeckert 1829. 

PRODUKTION. Diss. critica de ortu et incrementis linguae latinae I−VI (1811); Ungdoms-Idealen. Skaldestycke. (1815); Om finsk nationalitet (1819); De Roma aeterna I−II (1821); Något om Ossian och hans sånger (1821); De Hortensio oratore. Ciceronis aemulo I−II (1822−1823); Loci Sophoclei a Cicerone conversi. Commentarius I−II. (1838); Phoenix, idyllium Claudiani I−II (1838); Momenta vitae M. Tullii Ciceronis (1839); Claudianus, Theodosius och Honorius. Eklog på latin och svenska (1841). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 II (1925); Finlands författare 1809−1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. A. Gyldén, Minnestal öfver Johan Gabriel Linsén. Societas Scientiarum Fennicae III (1852); H. Knif, Mnemosyne – ett slagfält för debattörer. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); A. Schauman, Från sex årtionden i Finland. Upptecknade lefnadsminnen I (1892); J. V. Snellman, Samlade arbeten I−V (1992−1995); I. Sulkunen, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1831−1892 (2004); W. Söderhjelm, Åboromantiken och dess samband med utländska idéströmningar (1915); Z. Topelius, Dagböcker I−IV (1918−1922). 

BILDKÄLLA. Linsén, Johan Gabriel. Träsnitt efter J. G. Linséns teckning. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4787-1416928957393

Upp