VIRTARANTA, Pertti


(1918–1997)


Professor i finska språket, akademiker


Pertti Virtaranta hade en förmåga att få folk att berätta, och var som insamlare av språk och traditioner väl jämförbar med Elias Lönnrot och Samuli Paulaharju. Han organiserade på 1950-talet en bred inspelning av finska dialekter och grundade ett arkiv för inspelningar av finska språket. Virtaranta stod även för förtjänstfulla insatser för att skapa ett effektivt nätverk för finskundervisning vid utländska universitet och för att bygga upp finskundervisningen för utländska studenter i Finland.


 

Pertti Virtaranta härstammade från Satakunda, liksom så många andra tidigare forskare i finska språket. Han tog studenten vid finska samskolan i Tyrvis 1936; universitetsstudierna avbröts av kriget, men trots detta blev han 1943 klar med sin filosofie kandidatexamen med finska språket som huvudämne. Martti Rapola förde in Virtaranta på dialektforskningens område, och samme Rapola efterträdde han senare som professor i finska språket. ”Jag mötte min tidigare student, dåvarande magistern och fänriken Pertti Virtaranta under märkliga omständigheter, bland truppförbanden vid Maaselkä som jag besökte i januari 1944”, skriver Rapola; ”Min överraskning och glädje var stor, när Virtaranta ur sin ryggsäck grävde fram och visade mig anteckningarna han gjort av mina föreläsningar i ljudhistoria 1936–38, renskrivna på maskin.” Ögonblicksbilden visar den intensitet med vilken Virtaranta från första början gjorde sig förtrogen med sitt framtida område. Med tiden blev anteckningarna publicerade, och de var länge den viktigaste kursboken i studier i finska språket.


 

Virtarantas pro gradu-avhandling bestod av en över 500 sidor lång framställning om ljudhistorien i hans hemlandskaps dialekt. Denna kompletterade och omarbetade han efter kriget snabbt till en doktorsavhandling. Avhandlingen och dess fortsättning Länsiyläsatakuntalaisten murteiden äännehistoria I–II (Dialekternas ljudhistoria i västra övre Satakunda) bildar tillsammans den bredaste och mest detaljerade analys som gjorts av regionala varieteter i finskan.


 

Virtaranta började sin universitetskarriär i Sverige, där han var lektor i finska språket vid Lunds universitet 1948–1955. Därifrån kallades han tillbaka till hemlandet för att bli huvudredaktör för den på nytt påbörjade ordboken över karelska språket. Nästa år blev han docent i finska språket, och 1959 utnämndes han till professor i finska språket vid Helsingfors universitet, en tjänst som han innehade fram till pensioneringen 1981. Tack vare sin organisatoriska och administrativa förmåga blev han också prefekt och långvarig dekanus för fakulteten.


 

Virtaranta var framför allt en hängiven fältforskare. Karriären började med mate­rial­insamling för avhandlingen, och under fortsättningskriget blev han förtrogen med de sydkarelska dialekterna när han i flera omgångar fick möjlighet att färdas i de karelska byarna bakom frontlinjen. Därefter kom å ena sidan de tavastländska och av dem speciellt Satakundadialekterna, å andra sidan karelskan och med den de lydiska dialekterna att stå i centrum för hans intresse. Fältinsamlingen fortsatte under arbetet på avhandlingen, och genom Pertti och Helmi Virtarantas äktenskap 1945 förändrades situationen endast så tillvida att de därefter ofta arbetade i par när de gjorde uppteckningar, spelade in tal och fotograferade såväl informanter som kulturmiljöer. Nytt i sammanhanget var att man började ta till vara hela texter och sammanhängande tal. I början tecknade man upp tal med papper och penna; på detta sätt tillkom ur de många språkprovssamlingarna den första Vanha kansa muistelee (1947, Gammalt folk minns).


 

Tiden i Lund fick stor betydelse för Virtaranta. I Sverige fanns flyktingar från Ingermanland och Östkarelen, och genom att intervjua dem kunde Virtaranta fortsätta insamlingen av material om sydkarelska dialekter och utvidga sin forskning till de vitahavskarelska, lydiska och ingriska dialekterna; likaså blev de finska dialekterna i Värmland och Nordsverige föremål för studium. Insamlingstekniken ändrades. Uppteckning efter diktamen ersattes först av magnetofon med trådband och sedan av allt mer avancerade bandspelare. Lyydiläisiä tekstejä (1963–1994, Lydiska texter) i sex delar samt storverket Vienan kansa muistelee (1958, Folket i Vitahavskarelen minns) är till stora delar baserade på insamlingen under tiden i Lund.


 

Som nybliven professor förverkligade Virtaranta sin kungstanke, som tagit form under tiden i Lund: 1959 grundade han Suo­men kielen nauhoitearkisto (Bandarkivet för finska språket). Syftet var att bevara ett representativt material av de finska dialekterna, som hade börjat jämnas ut. Målet var ett trettiotal timmar dialekt från varje socken i Finland och i mån av möjlighet även andra språkprov. Syftet har fullföljts, och i början av 2000-talet fanns i bandarkivet en ofattbart stor mängd, omkring 22 000 timmar inspelningar av finskans och de närbesläktade språkens dialekter samt vid sidan av dem en mångfald inspelningar med kulturhistoriskt innehåll. Särskilt vid starten och utvecklingen av verksamheten vid bandarkivet fick Virtaranta visa prov på sin organisatoriska förmåga. Han skaffade i flera årtionden medel till arkivet från olika håll, utvecklade inspelnings- och intervjutekniken samt skolade personalen och dem som begav sig ut på insamlingsresor. Samtidigt var han den mest aktiva av insamlarna i fält. Han intervjuade över tusen informanter med folklig bakgrund, men även ett stort antal kulturpersoner, alltifrån F. E. Sillanpää till Väinö Linna.


 

Virtaranta nöjde sig inte enbart med att spela in tal, utan bearbetade målmedvetet materialet för utgivning. I flera artiklar har han behandlat finska dialekter och karelska språket, särskilt ordförråd, morfologi och ortnamn. När han sökte professuren publicerade han en till forskningsuppläggningen ny form av monografi, där målet var att med hjälp av namn i gamla dokument och dialektmaterial kartlägga historien om den tavastländska användningen av l-ljudet som motsvarighet till riksspråkets d.


 

Virtaranta ville flytta tyngdpunkten i forskningen i finska språket från ordförrådet till dialekterna. Men paradoxalt nog är det mest monumentala arbetet bland hans publikationer Karjalan kielen sanakirja (Ordbok över karelska språket). Huvudredaktör för ordboken var han från 1955 i närmare trettio år. Först var det en huvudsyssla och sedan, vid sidan av professorstjänsten, en bisyssla; under hans tid utkom de tre första delarna av ordboken (den sjätte och sista delen utkom 2006). Vid sidan av arbetet med denna fortsatte Virtaranta att samla in språkprov. År 1957 kom den första möjligheten till fältarbete i Tverkarelen, och efter det hann han göra tiotals inspelningsresor till Tver och Östkarelen. Resultatet av resorna var, förutom vetenskapliga publikationer, talrika böcker om den karelska kulturen.


 

För Virtaranta var erfarenheterna i Lund inte enbart en extra impuls för fältarbetet, utan de inspirerade också till att utveckla undervisningen i finska språket utomlands. Under hans ledning etablerades ett vidsträckt och fungerande nätverk för finskundervisning vid utländska universitet, och det skapades ett system med sommarkurser. På hans initiativ började även Helsingfors universitet på allvar undervisa utlänningar i finska språket. Den här verksamheten förde Virtaranta till bl.a. Nordamerika, och på samma gång fick även inspelningsresorna en ny inriktning: han gjorde tre längre resor till Förenta staterna och Kanada. Resorna resulterade i flera publikationer, bl.a. Amerikansuomen sanakirja (1992, Amerikafinsk ordbok).


 

En sida av Virtanens omfångsrika bokproduktion är en rad beskrivningar av lokala förhållanden och kulturer som bygger på hans egna erfarenheter och intryck samt böcker baserade på intervjuer med kulturhistoriskt värde, såsom F. E. Sillanpään puhetta (F. E. Sillanpääs talspråk), Keskusteluja Valev Uibopuun kanssa (Samtal med Valev Uibopuu) och Suomeen suostuneita (Ja till Finland); den sistnämnda porträtterar åtta framstående utlänningar som förenas av ett intresse för den finska kulturen. Virtarantas publikationer är närmare femtio till antalet.


 

Pertti Virtarantas inflytande sträckte sig långt utanför forskningen och forskargemenskapen. Han var en framträdande företrädare för flera föreningar som främjade det karelska och den karelska kulturen. Han var obestridligen en av de främsta experterna på finskt folkliv och karelska förhållanden. Detta kom också till uttryck i de många radio- och tv-program där Virtaranta i sin makliga och lättsamma stil presenterade den karelska och ingermanländska kulturen utgående från egna erfarenheter. Den betydelse Virtaranta har utövat för att höja självkänslan hos den karelska befolkningen vid Vita havet, i Olonets och i Tver har heller inte varit ringa.


 

Pentti Leino


 

Erkki Pertti Ilmari Virtaranta, född 20.5.1918 i Karkku, död 9.7.1997 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Vihtori Arvid Virtaranta och Siiri Josefiina Hietaranta. Gift 1945 med Helmi Sofia Linna.


 

PRODUKTION. Länsiyläsatakuntalaisten murteiden äännehistoria I–II (1946, 1957); Vanha kansa muistelee (1947); Hämeen kansa muistelee (1950); Sana ei sammaloidu (1953); Elettiinpä ennenkin (1953); Pääpainollisen tavun jälkeisen soinnillisen dentaalispirantin edustus suomen murteissa (1958); Vienan kansa muistelee (1958); Juho Kujola karjalan ja lyydin tutkija (1960); Tverin karjalaisten entistä elämää (1961); Lyydiläisiä tekstejä I‒VI (1963, 1964, 1976, 1984, 1994); Suomen kansa muistelee (1964); Lähisukukielten lukemisto (1967); F. E. Sillanpään puhetta (1967); Kultarengas korvaan (1971); Polku sammui (1972); Vienalaisia lastenlauluja (1973); Someron murrekirja (1973); Karjalaisia sananlaskuja ja arvoituksia (1976); Tyrvään murrekirja (1976); Inkeriläisiä sananlaskuja ja arvoituksia (1978); Vienan kyliä kiertämässä (1978); Karjalaisia kulttuurikuvia (1981); Länsi-Kannaksen murrekirja (1982); Viljakkalan murrekirja (1983); Kauas läksit karjalainen (tills. med H. Virtaranta, 1986); Karkun murrekirja (1986); Haljärven lyydiläismurteen muoto-oppia (1986); Tampereen murrekirja (1987); Suru virret suuhun tuopi (1989); Karjalan kieltä ja kansankulttuuria I (tills. med H. Virtaranta, 1990); Keskusteluja Valev Uibopuun kanssa (1991); Amerikansuomen sanakirja (1992); Tverinkarjalaisista nimistä (1992); Amerikansuomi (1993); Kynällä kylmällä ‒ kädellä lämpimällä (1993); Suomeen suostuneita (1995); Hauska tutustua (1996); Suomalaismetsissä (1997, I Finnskogarna 2008).


 

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5298-1416928957904

 

Upp