PALMÉN, Ernst


(1916–1991)


Zoolog, universitetsrektor och kansler


Ernst Palmén var professor i zoologi vid Helsingfors universitet, sedermera rektor och kansler. Till facket var han entomolog och studerade gråsuggor, tusenfotingar och fjädermyggor. Efter att undan för undan ha fått allt mer krävande poster inom universitetets administration kunde han driva många viktiga projekt och försvarade med framgång universitetet mot studenternas maktsträvanden på 1970-talet. Hans hurtiga grepp och pojkaktiga natur gav honom många vänner och var till nytta i svåra situationer.

 

Ernst Philip Palmén föddes i en släkt där det i tidigare generationer funnits många kända universitetsmän, bland dem farfarsfadern, professorn i juridik Johan Philip Palmén, upphöjd till friherrligt stånd och farfadern Ernst Gustaf Palmén, professor i historia, samt dennes bror professorn i zoologi Johan Axel Palmén. Ernst Palmén skrev in sig vid universitetet 1935 och började studera naturvetenskaper, men på grund av kriget utexaminerades han först åtta år senare.


 

Redan 1944 var han filosofie licentiat, följande år doktor, året därpå docent och innan han fyllt 40 professor i zoologi och intendent för Zoologiska museet. Kort därefter valdes han till dekanus för matematisk-naturvetenskapliga sektionen, tio år senare blev han prorektor, sedan rektor och slutligen 1978 kansler för universitetet, en post han hann inneha under en femårsperiod innan han gick i pension.


 

Palméns avhandling, som han arbetade med i Tvärminne på Hangö udd vid den fältstation hans farfars bror J. A. Palmén hade grundat, handlar om insekters spridning med vatten och vind. Efter detta ägnade han sig åt studier av i Finland dåligt kända ryggradslösa grupper, såsom tusenfotingar och gråsuggor. Senare var hans viktigaste forskningsobjekt fjädermyggorna, vars larver har betydelse som detektorer av luftföroreningar. Kring Palmén i Tvärminne uppstod formligen en skola, fastän han knappt hann ägna sig åt aktiv forskning allteftersom de administrativa uppdragen blev fler. Till hans förtjänster kan räknas uppförandet av nya byggnader vid den zoologiska stationen samt en framgångsrik avvärjningsseger mot de planer Neste Ab hade på ett oljeraffinaderi på Hangö udd.


 

Palmén utsågs till dekanus för den matematisk-naturvetenskapliga sektionen under Edwin Linkomies tid som rektor och med dennes stöd. Han var ordförande i ekonomirådet för Helsingfors universitets studentkår och hörde en tid till en krets på den inflytelserika Börsklubben. Han utsågs till förste prorektor och sedan till rektor i början av 1970-talet, under en tid då de radikala svallvågorna efter universitetsvärldens snabba tillväxt nådde sin kulmen. Bättre än andra i universitetets ledning lyckades Palmén vinna de ledande studentrepresentanternas förtroende, trots att man i sak hade helt olika åsikt. I sin person förenade han oräddhet, glädje och öppenhet; han trivdes i unga människors sällskap och uppskattade deras självständighet. Särskilt som ledamot i Kansallis-Osake-Pankkis förvaltningsråd kom han i beröring med näringslivets ledande skikt. Sina förbindelser utnyttjade han aktivt för att få donationer till bl.a. universitetet och vetenskapscentret Heureka. Palmén omhuldade också universitetets traditioner och anseende. Han började i god tid planera inför universitetets 350-årsjubileum (1990), som skulle visa sig vara mycket viktigt för universitetets renommé.


 

Under sin tid som rektor instiftade Palmén Helsingfors universitets årsdag, som firas varje vår. Universitetets förvaltningsbyggnad vid Regeringsgatan (nuvarande Universitetsgatan) blev klar under samma period. Universitetets ledning präglades med Palmén i spetsen av ett spänt förhållande till undervisningsministeriet, som vid denna tid styrde de ökade universitetsanslagen nästan helt och hållet till de nya högskolorna, och som kände sig främmande inför Helsingfors universitets autonomi och ”professorsvälde”. Den prekära situation som uppstod i förhållande till ministeriet och studentorganisationernas högljudda krav på förvaltningsreformer ledde till att Palmén och den övriga universitetsledningen i allt högre grad sökte sig till näringslivets ledande kretsar.


 

Palmén hade varit medlem i den kommitté som under ledning av Jaakko Numminen planerat den akademiska förvaltningsreformen, men han hade skriftligen tagit avstånd från dess förslag, bl.a. principen om ”en man, en röst” vid val av förvaltningsorgan. I den politiska uppståndelsen efter detta var Palmén med om att grunda fackorganisationen Professorsförbundet.


 

Palmén innehade många akademiska och ekonomiska förtroendeuppdrag, där hans kvicka intellekt, munvighet, energi och förmåga att envetet driva frågor kom till sin fulla rätt. Han var under ett tiotal år inspektor för Eteläsuomalainen osakunta (Sydfinska nationen), ännu längre medlem av den finsk-sovjetiska vetenskapligt-tekniska samarbetskommittén och satt på centrala poster i många stiftelser. Den biologiska föreningen Vanamo låg honom varmast om hjärtat, en förening i vilken han blev medlem redan 1937 och som hade tilldelat honom hans första stipendium. Som mångårig bibliotekarie för Vanamo skapade han efter krigen många utbyteskontakter med utlandet och redigerade själv föreningens årsskrift Annales Zoologici Fennici (AZF) fram till perioden som kansler, då han lämnade sitt ordförandeskap. Föreningen belönade honom med Kairamo­medaljen i silver och med hedersmedlemskap samt tilldelade honom slutligen även titeln hedersordförande, något som endast en person hedrats med tidigare, professor Uunio Saalas. Även efter pensioneringen arbetade han aktivt för det planerade vetenskapscentret Heureka; hans prestige och förhandlingsskicklighet var avgörande när finansiering söktes för projektet.


 

I Ernst Palméns natur fanns en god portion pojkaktighet, och han sågs som en ”disciplinerad bohem”. Han berättade gärna anekdoter, även vågade sådana, och kunde delta i glada fester natten igenom och sedan återvända till arbetet i vanlig ordning på morgonen. Vetenskap och sunt förnuft var han alltid beredd att kämpa för, och han gynnade speciellt unga begåvningar, men kunde som redaktör för AZF vara sträng och kräva att texterna koncentrerade sig på väsentligheter.


 

Anto Leikola


 

Ernst Philip Palmén, född 22.4.1916 i Helsingfors, död 1.4.1991 i Helsingfors. Föräldrar juris utriusque kandidaten, friherre Ludvig Ilmari Palmén och Anni Emilia Pelkonen. Gift med (1) odontologie licentiaten Leena Katri Malkki 1943, (2) filosofie doktorn Annikki Saarisalo 1973.


 

PRODUKTION. Die anemohydrochore Ausbreitung der Insekten als zoogeographischer Faktor (1944); Die Landisopoden Finnlands (1946); The Chilopoda of Eastern Fennoscandia (1948); The Diplopoda of Eastern Fennoscandia (1949); Eläinten maailma (1973–1975, huvudredaktör); ett flertal entomologiska undersökningar.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Halkka, Vapaaherra, kansleri Ernst Palmén in memoriam. Luonnon tutkija 95/1991; H. Tarmio & J. Syrjämäki, Ernst Palmén. Kuriton kansleri. Kertomus biologista, taistelijasta ja vapaaherrasta (2002).


 

BILDKÄLLA. Palmén, Ernst. Helsingfors universitetsmuseum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5305-1416928957911

 

Upp