NIUKKANEN, Juho


(1888–1954)


Minister, riksdagsman, jordbrukare


Juho Niukkanen från Kirvus var en av Agrar­förbundets främsta ledare före andra världskriget. Han var en inflytelserik politiker med makt att både tillsätta och fälla regeringar. Han gjorde en betydande insats för att Lauri Kristian Relander, P. E. Svinhufvud och Kyösti Kallio valdes till presidenter. Niukkanen hann vara minister i tio regeringar samt lantdags- och riksdagsman 1916–1954, med undantag för tre år. Han var en stamhövding och ledargestalt för karelarna och i synnerhet för agrarerna i södra Karelen.


 

Släkten Niukkanen var en gammal karelsk bondesläkt. Fadern Kustaa Niukkanen var en robust jordbrukare, som brukade sitt medelstora hemman med hjälp av en dräng och två söner, av vilka Juho var den äldre. Även modern, Maria Apunen, kom från en bondesläkt i Kirvus. Juho Niukkanens skolgång begränsade sig enligt faderns vilja till slöjdskola, trots att lärarna ansåg att pojken hade läshuvud. Senare utbildade han sig i folkhögskola, som så många framåtsträvande ungdomar från landsbygden. Ett annat forum där han inhämtade kunskaper och övade sina färdigheter var ungdomsföreningen i Kirvus.


 

Från ungdomsföreningsrörelsen som präglades av Santeri Alkios inflytande var det inte lång väg till Agrarförbundet, som inledde sin verksamhet i Karelen 1906–1908. Här och senare inom hela partiet gjorde sig den unge Juho Niukkanen känd som en handlingskraftig organisatör och föreningsmänniska. Hans betydande insats bidrog till att Agrarförbundets organisationsverksamhet kom att bli livaktigare i södra Karelen än någon annanstans i landet. Niukkanen var länge ordförande för distriktskommittén i sin region, och han satt med i ledningen för tidningen Maakansa. Ett viktigt avancemang var medlemskapet i Agrarförbundets centralstyrelse 1914, en position som han innehade fram till sin död. I centralstyrelsen var han redan på 1920-talet den mest inflytelserika representanten för karelarna.


 

År 1915 började Niukkanen värva jägare. I början av december 1916 blev han tvungen att fly hemifrån undan gendarmerna till J. A. Heikkinen i Hyrynsalmi. Heikkinen var den legendariske lantdagsmannen ”Hallan Ukko” som var känd för att gömma jägare på deras väg till Tyskland. Tidigare samma år hade Agrarerna valt in honom i lantdagen för första gången. Niukkanens flykt tog slut genom den ryska revolutionen i mars 1917.


 

Inom Agrarförbundets lantdagsgrupp hörde Niukkanen till de mest målmedvetna självständighetsförespråkarna 1917. Självständighetssträvandena och republikanismen ledde till Agrarförbundets genombrott som största borgerliga parti 1917–1919. Detta gav en plats i regeringen även för den energiske Niukkanen, som blev biträdande lantbruksminister 1921.


 

Niukkanen talade en aning klumpigt och rentav hackigt, men var ändå alltid kyligt rationell och seriös. Lättsamt småprat var inte hans stil. I mogen ålder litade han mer på enträgen övertalning i kabinetten än brandtal i riksdagens talarstol.


 

För Juho Niukkanen handlade politik främst om förnuft och vilja samt om lantbrukarbefolkningens förmåner och behov. Han var en övertygad demokrat och anhängare av parlamentarismen. Niukkanens politiska grundsyn och verksamhet präglades av Agrarförbundet. Han var en viktig opinionsbildare snarare än en ledargestalt. Trots att Niukkanen hann vara med i tio regeringar blev han aldrig statsminister. Den kanske viktigaste orsaken var att han inte sågs som tillräckligt enande och moderat.


 

För att nå sina mål kunde Niukkanen vara både listig och hänsynslös. Dessa egenskaper visade sig kanske främst när det gällde att fälla en regering. Genom dylika hävstångsmanövrar antog Niukkanens rykte redan under senare delen av 1920-talet sådana proportioner att ingen klok statsminister lämnade honom i opposition. Det var framför allt två omständigheter som gav honom spelrum: Agrarförbundet var landets största borgerliga parti och befann sig i mitten; samtidigt hade Niukkanen länge en vågmästarroll i sitt eget parti som galjonsfigur för den starka karelska falangen mellan kotterierna kring Kyösti Kallio och J. E. Sunila.


 

Niukkanen medverkade i hög grad då republikens presidenter skulle tillsättas. Att göra Lauri Kristian Relander till president 1925 var en strålande prestation. Först gällde det att åsidosätta partiets tyngre politiska ledare, Kallio och Sunila, och därefter att skapa ett för presidentval ytterst ovanligt samarbete. Niukkanens mest kända strategiska konststycke var ändå att lyckas driva igenom valet av P. E. Svinhufvud till president 1931. K. J. Ståhlberg hade klart större stöd bland Agrarförbundets elektorer och Svinhufvud kunde endast bli vald om alla ställde sig bakom honom. Men Niukkanens järnhårda beslutsamhet gav resultat. Båda huvudkandidaterna var s.k. laglighetsmän, men enligt Niukkanens bedömning skulle högermannen Svinhufvud med sin auktoritet kunna stävja Lapporörelsen, medan valet av Ståhlberg kunde trappa upp våldsspiralen.


 

Ännu mer betydelsefullt än presidentvalen för den finländska politiken var inledningen av det s.k. rödmyllesamarbetet mellan agrarerna och socialdemokraterna hösten 1936. Även här gjorde Niukkanen en stark insats.


 

Kallblodighet hade Niukkanen gett prov på redan som jägarvärvare under första världskriget. Under Mäntsäläupproret 1932, då upprorsmännen krävde regeringen Sunilas avgång, gav han också prov på stark vilja. För att tillmötesgå kraven avgick två ministrar från Samlingspartiet och högern inledde en intensiv påtryckningskampanj. President Svinhufvud tvekade. Till skillnad från statsministern förefaller påtryckningarna inte ha skrämt Niukkanen, som från början krävde att upproret skulle kuvas, med kraftåtgärder om så skulle behövas.


 

Agrarernas centrala ställning såväl i regeringen som inom skyddskårerna var under dessa förhållanden viktig för att stävja Lappoaktivisternas bråk. Inom partiet var tålamodet på upphällningen. Så sent som sommaren 1930 hade ytterhögern lyckats fälla Kallios regering; en motsvarande framgång ville Agrarerna inte längre bjuda på. Niukkanen hade med sin beslutsamhet en andel i att det uppstod en bred enighet i frågan inom partiledningen. Inom regeringen hörde han till dem som allra kraftigast ville stoppa upproret. Längre fram på 1930-talet arbetade han hårt för en rensning av skyddskårerna.


 

Niukkanens insatser under vinterkriget är däremot mindre kända. Då förhandlingarna i Moskva avbrutits den 13 november 1939 upplevde Finland ett par veckor av skenbar fred. Den rådande uppfattningen, om än osäker, var att krisen i östrelationerna var löst för denna gång. A. K. Cajanders regering trodde inte på ett ryskt anfall, åtminstone inte under vintern. Förhandlingsvägen föreföll möjlig igen efter ett uppehåll. Även Niukkanen utformade sin politik utifrån denna bedömning. Men som försvarsminister och marskalk Gustaf Mannerheims kollega ville han ändå bromsa regeringens strävan att nedmontera försvarsberedskapen. Mannerheims pessimism delade han dock inte.


 

Redan den 15 november 1939 föreslog finansminister Väinö Tanner i regeringen en minskning av såväl trupperna som försvarsanslagen. Fem dagar senare föreslog utrikesminister Eljas Erkko att omkring hälften av trupperna skulle demobiliseras av utrikespolitiska och ekonomiska skäl. Niukkanen motsatte sig kraftigt alla hemförlovningar. Han hotade avgå för att ge åsikten tyngd, vilket hade avsedd effekt för stunden. Regeringen började ändå snart planera en demobilisering och bolla med försvarsanslagen. Slutligen blev måttet rågat för Gustaf Mannerheim, som hotade avgå om regeringen inte skrinlade demobiliserings- och nedskärningsplanerna. President Kallio och regeringen var beredda att låta den ålderstigne marskalken bli civilperson. Endast vinterkrigets utbrott förhindrade att avgångshotet sattes i verket.


 

Också Niukkanen var irriterad över dröjs­målen i regeringen, och hans oro smittade av sig på Agrarförbundets riksdags­grupps delegation. Han avslöjade att Mannerheim hotade avgå och meddelade att han själv skulle göra detsamma, om regeringen inte gav efter. Agrarförbundets övriga ministrar försökte lugna Niukkanen och pekade på finansieringssvårigheter. Niukkanens tålamod började dock tryta. Han meddelade att han under november månad föreslagit flera program för att ordna finansieringen. Nu hade försvarsministeriet nödgats köpa bl.a. luftvärnskanoner, luftvärnsprojektiler och flygplan olagligt samt överskridit anslagen för ammunitionsbeställningar och befästningsarbeten. Han framhöll att endast den mängd ammunition och utrustning man besitter spelar någon verklig roll – till skillnad från ammunition som man ”tänker skaffa” först om flera månader. Riksdagsgruppens delega­tion gick med på Niukkanens förslag och godkände för sin del ett program för ­til­läggs­finansiering. Utan försvars­ministerns handlingskraft och egensinnig­het hade det finländska försvarets situation varit ännu bedrövligare än den skulle visa sig vara i början av december.


 

Posten som försvarsminister under vinterkriget var höjdpunkten i Niukkanens politiska karriär. Som karelare motsatte han sig fredsslutet och landavträdelserna in i det sista. I den andra republiken, som följde på fortsättningskriget, fann han sig aldrig riktigt till rätta. Hemtrakterna i Kirvus liksom största delen av Karelen hade gått förlorade, vilket innebar att Niukkanen saknade det starka politiska stödområde som hade garanterat hans inflytande inom partiet. Han hade förlorat ena benet på grund av kallbrand 1943, vilket försvårade hans rörlighet; dessutom hade han haft en hjärtinfarkt och led av struma. Niukkanen var alltjämt viktig som talesman för de evakuerade karelarna och i egenskap av en erfaren, klartänkt parlamentariker, men de största politiska utmaningarna hade han ställts inför i första republiken.


 

Även om Niukkanen satt i riksdagen till 1954, fanns han med i endast en regering efter vinter- och fortsättningskriget. När Urho Kekkonen bildade en minoritets­regering bestående av Agrarerna och några fackministrar 1953, blev Niukkanen finansminister. Detta var överraskande såtillvida att han själv skulle ha föredragit att påverka i bakgrunden.


 

Niukkanen var känd som en övertygad motståndare till växande statsutgifter och en allt större tjänstemannakår, en hållning som han intog även som minister. Resultatet var den berömda Niukkanenska budget­en, där statsutgifterna skars ner med en fjärdedel jämfört med föregående budget. Vid statsutskottets behandling fördes en hård kamp om den. I riksdagen förvandlades budgetförslagets besparingar om 28 miljarder mark slutligen till ett tillägg om 3 miljar­der mark. Men Niukkanens budget stoppade momentant tillväxten inom den statliga byråkratin.


 

Till den kritik som riktades mot budgeten och i synnerhet till pressopinionerna förhöll sig Niukkanen lugnt, nästan roat. Då han sommaren 1953 gjorde upp sina besparingsplaner var han säkert medveten om att budgeten inte skulle gå igenom som sådan, men däremot väcka avsevärd uppståndelse. I vinterns riksdagsval 1954 invaldes Niukkanen för sista gången i riksdagen. Han dog oväntat vid 65 års ålder i en hjärtattack i mitten av maj, endast ett par månader efter valet.


 

Juhani Mylly


 

Juhana (Juho) Niukkanen, född 27.7.1888 i Kirvu, död 17.5.1954 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Kustaa Niukkanen och Maria Apunen. Gift 1918 med Wivi Hupli.


 

PRODUKTION. Talvisodan puolustusministeri kertoo (1951, Försvarsminister under vinterkriget).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Juho Niukkanens privat­arkiv, Riksarkivet; Kirvu sockenmuseum, Mäntsälä.­ K. Hokkanen, Maalaisliitto sodan ja vaaran vuosina 1939−1950. Maalaisliitto–Keskustan historia III (1996); J. Mylly, Maalaisliitto 1918−1939. Maalais­liitto-­Keskustapuolueen historia II (1989); P. Sorvali, Niukkasesta Kekkoseen (1975).


 

BILDKÄLLA. Niukkanen, Juho. Foto: Finlandia-kuva. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4207-1416928956813

 

Upp