Skriv ut          Tillbaka

JYRÄNKI, Antero


(1933–2020)


Professor, kanslichef hos republikens president


Antero Jyränki hör till de ledande forskarna i författningsrätt i Finland. Han är också en av de permanenta sakkunniga som riksdagens grundlagsutskott brukar höra. Jyränki verkade som kanslichef hos republikens president 1970–1973 och som professor i författnings- och internationell rätt vid Åbo universitet 1980–1998.


 

Antero Jyränki har i likhet med sin lärare Paavo Kastari ägnat sig åt att undersöka den historiska bakgrunden och politiska kontexten kring olika företeelser i författningen. Jyränki har inte skyggat för svåra teoretiska spörsmål och han är en god historieforskare. Han har också verkat aktivt utanför den akademiska världen, i synnerhet i olika expertuppdrag inom sitt eget fackområde och som politisk kommentator och aktör.


 

Jyränkis politiska hemvist var ursprungligen Vapauden Akateeminen Liitto (VAL, Frihetens akademiska förbund), ett starkt antikommunistiskt brödraskap som grundades inom Helsingfors universitets studentkår 1950, för att värna om traditionerna efter Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS), som upplösts genom vapenstilleståndsavtalet 1944. Han var ordförande för VAL i början av 1960-talet. Jyränki var också korta perioder skattmästare i studentkåren och kurator för Kymenlaakson osakunta (Kymmenedalens nation).


 

L. A. Puntila, något av en ”gudfader ” i VAL, uppmanade medlemmarna att ansluta sig till partier för att på så vis öka den akademiska organisationens inflytande i politiken. Jyränki valde 1962 socialdemokraterna till sitt parti. Han anslöt sig till Akateeminen sosialidemokraattinen yhdistys (ASY, Akademiska socialdemokratiska föreningen) och valdes 1964 som VAL:s man från socialdemokraternas krets till ordförande för studentkåren. Förändringen torde inte ha varit särskilt stor. Både inom VAL:s och inom socialdemokraternas krets rådde en stark animositet gentemot Kekkonen, till vilken i Jyränkis fall hans avhandlingtema om presidentens starka maktbefogenheter också anslöt sig.


 

Paradoxalt nog blev ändå en av Jyränkis första synliga uppgifter som ordförande för studentkåren, vid årsfesten 1964, att till Urho Kekkonen överlämna kårens högsta hederstecken, presidiets märke på brett purpurband.


 

Under sin tid som ordförande strävade Jyränki – i enlighet med de inom VAL förhärskande uppfattningarna – att främja studenternas anslutning till partier och inspirera de politiska studentorganisationerna till att med egna valförbund delta i valet av studentkårens representantskap. Så småningom orienterade han sig emellertid vänsterut och inställningen till Kekkonen blev mer positiv, i synnerhet efter det att Kekkonen hållit sitt berömda tal som instämde med de radikaliserade studenternas uppfattningar vid kårens 100-årsjubileum 1968 (som flyttats till Konservatoriet sedan Gamla studenthuset ockuperats). Många mindre radikala studenter hade redan långt tidigare gått in för att stödja Kekkonen. Jyränkis positiva inställning till Kekkonen tilltog sedan han i maj 1969 inbjudits till dennes s.k. barnkalas, för bland annat studentungdomen, där han fick plats bredvid värden.


 

Jyränki var då redan juris doktor. Han hade i maj 1967 försvarat sin doktorsavhandling Sotavoimain ylin päällikkyys (Överbefälet över krigsmakten), erhållit det högsta vitsordet och därefter verkat som tf. biträdande professor och professor vid universitetet i Tammerfors. Vid tjänstetillsättningar gick det dock sämre, vilket han själv antog att inte berodde på bristande akademiska meriter utan på hans radikala rykte och försvar för den s.k. ”en man, en röst”-principen i samband med universitetsreformen.


 

Till Jyränkis förvåning erbjöd Kekkonen honom i mars 1970 tjänsten som chef för republikens presidents kansli. Jyränki har senare ansett att Paavo Kastari och Eino S. Repo påverkade utnämningen. Sannolikt ville Kekkonen med Jyränkis bistånd förbättra sina relationer till socialdemokraterna och i allmänhet till vänstern, vilket också lyckades – inom de av Kekkonen strikt fastslagna ramarna. Jyränki hade gått över från ASY till Yhteiskuntapoliittinen sosialidemokraattinen yhdistys (YPSY, Samhällspolitiska socialdemokratiska föreningen) – den partiavdelning som även Mauno Koivisto tillhörde före och efter sin presidentperiod – vars ordförande han var 1969–1970. Jyränkis funktion som brobryggare mellan Kekkonen och socialdemokraterna torde också framgå av att han fick tillstånd att delta som partirepresentant vid Finlands socialdemokratiska partis (SDP) kongress i Tammerfors 1972. Där väckte han uppmärksamhet genom att tala för ett ökat vänstersamarbete.


 

Kekkonen gav Jyränki möjligheten att under sin tid som kanslichef fortsätta sitt forskningsarbete. Vetenskapliga meriter blev också av nöden, då Jyränki 1973 tvingades avgå från tjänsten som kanslichef, sedan han blivit oense med presidenten om frågor rörande tjänsteärendens offentlighet. Han hade visat Kekkonens s.k. Zavidovomemorandum för Eino S. Repo och dömdes för detta av Helsingfors rådstuvurätt 1974 till böter för brott mot tystnadsplikten. Jyränki återvände till forskarbanan och verkade som äldre forskare vid Finlands Akademi 1973–1977. År 1977 gick han över från socialdemokraterna till Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF).


 

Vid denna tidpunkt blev alla professurerna i författningsrätt vid de tre juridiska fakulteterna lediga. De främsta sökandena vid Helsingfors universitet var Mikael Hidén, Ilkka Saraviita och Jyränki. Saraviita och Jyränki kritiserade hårt varandra i sina besvärsskrifter, men 1976 fick Hidén den efter Kastari ledigblivna tjänsten. Vid Åbo universitet konkurrerade Jyränki och Saraviita, som bägge hade sina anhängare vid universitetet. Efter en infekterad tjänsteförslagsprocess utnämnde president Kekkonen Jyränki till tjänsten 1980. Saraviita utnämndes till professor i författningsrätt vid Lapplands universitet 1981. Trion Hidén, Jyränki och Saraviita hade redan dessförinnan verkat som permanenta sakkunniga för riksdagens grundlagsutskott, när detta i sina betänkanden och uttalanden tog ställning till tolkningen av grundlagen. Sedermera blev professorn i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet Kaarlo Tuori den fjärde permanente medlemmen av denna grupp av sakkunniga.


 

Trots att Jyränki vid sidan av sin professur hade talrika förtroendeuppdrag publicerade han 1989 sitt omfattande arbete om förhållandet mellan grundlagen och folksuveräniteten samt om grundlagens begränsning av lagstiftarens verksamhet, Lakien laki (Lagarnas lag). Arbetets material är omfattande och dryftar ursprunget till den moderna konstitutionella uppfattningen samt gör en jämförande rättshistorisk undersökning av Sverige, Nordamerika, Frankrike, Tyskland, Norge, Belgien och Österrike från 1700- eller 1800-talen till 1930–1940-talen samt Finland från Borgå lantdag 1809 till ryska revolutionen och från denna till andra världskriget. För Finlands del kommer Jyränki till slutsatsen att fasthållandet vid legalismen var en fråga om ändamålsenlighet, en politisk fråga.


 

Trots att Antero Jyränki i efterordet till Lakien laki konstaterar att det kanske inte är möjligt att åstadkomma något väsentligt genom materiella regleringar av grundlagen, deltog han aktivt i beredningen av Finlands nya grundlag som trädde i kraft den första mars 2000, och han har också varit med om att utforma nya lagtolkningar.


 

Markku Tyynilä


 

Veli Orko Antero Jyränki, född 9.8.1933 i Fredrikshamn, död 29.4.2020 i Helsingfors. Föräldrar fastighetsrådet Viljo Einari Jyränki (tidigare Lehto) och barnträdgårdsläraren Eva Elisa Kinnunen. Gift med (1) filosofie kandidaten Anja Marjatta Alanne 1957, (2) Marjatta Annikki Ojala 1969, (3) kandidaten i humanistiska vetenskaper Leena Kristiina Koistinen 1980.


 

PRODUKTION. Sotavoiman ylin päällikkyys (1967); Yleisradio ja sananvapaus (1969); Miten professoria tehdään. Kiistakirjoitus akateemisesta nimitysjärjestelmästä (1971); Valta ja vallan siirto (1971); Valta, valtio ja kansalainen. Julkisoikeuden peruskurssi (tills. med J. Perttunen & E. Vilkkonen, 1972; 8 rev. uppl. 1989); Perustuslaki ja yhteiskunnan muutos. Tutkimus varallisuusoikeuksien ja taloudellisen toiminnan vapauden perustuslainsuojan kehittymisestä tulkinnan avulla v. 1863−1919 (1973); Perustuslakiuudistus (1974); Presidentti. Tutkimus valtionpäämiehen asemasta Suomessa v. 1919−1976 (1978); Lakien laki. Perustuslaki ja sen sitovuus eurooppalaisessa ja pohjoisamerikkalaisessa oikeusajattelussa suurten vallankumousten kaudelta toiseen maailmansotaan (1989); Kolme vuotta linnassa. Muistiinpanoja ja jälkiviisautta (1990); Valta ja vapaus (1994); Uusi perustuslakimme (2000); Keskusteluja Hopealahdessa 1998−2000 (2002); Eduskunnan muuttuva asema (2006).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Hidén, Antero Jyränki 60 vuotta. Lakimies 91/1993; L. Kolbe, Eliitti, traditio, murros. Helsingin yliopiston ylioppilaskunta 1960−1990 (1996).


 

BILDKÄLLA. Jyränki, Antero. Foto: Heikki Tyynysniemi. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
17.1.2024
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5426-1416928958032

 

Upp