YLIKANGAS, Heikki


(1937– )


Professor, dramatiker


Historieprofessor Heikki Ylikangas har pub­licerat självständiga och medryckande undersökningar om vändpunkter och sociala konflikter i Finlands politiska historia. Utifrån internationella impulser har han presenterat nya infallsvinklar på den nationellt betonade historieforskningen. Ylikangas har också uppnått framgång som dramatiker och författare av historiska synteser.

 

Den finländska historieforskningens front breddades betydligt på 1960- och 1970­talet i takt med att landet fick nya universitet och nya universitetslärartjänster. Helsingfors universitet behöll dock länge sin centrala ställning på området och fortsatte att frambringa betydande forskare, såsom Tuomo Polvinen, Päiviö Tommila, Matti Klinge, Heikki Ylikangas och Osmo Jussila.


 

Heikki Ylikangas blev känd för sina djärva och språkligt medryckande diskussioner av politiska vändpunkter och sociala konflikter i Finlands historia. Ylikangas, som växt upp i en jordbrukarfamilj i Sydösterbotten, innehade tre professurer under sin karriär. År 1976 utsågs han till professor i rättshistoria och romersk rätt vid Helsingfors universitet, år 1992 till innehavare av lärostolen i Finlands och Skandinaviens historia i Helsingfors och slutligen 1996–2001 till forskarprofessor vid Finlands Akademi.


 

Intresset för historia i Ylikangas barndomshem i Ylihärma bottnade med största sannolikhet i det att traktens män och även medlemmar av familjekretsen tagit del i många drabbningar som präglat Finlands historia. Mika Waltaris historiska romaner inspirerade föräldrarna att redan i ett tidigt skede satsa på att ge den näst äldsta sonen Heikki en gedigen utbildning. Detta gav Heikki impulsen till att börja studera historia vid Helsingfors universitet, och han siktade länge på att bli läroverkslärare.


 

Efter att 1962 ha utexaminerats som filosofie kandidat började Ylikangas, med stöd av sin lärare professor Pentti Renvall, arbeta på en doktorsavhandling. Snart utsågs han också till redaktionssekreterare för facktidskriften Historiallinen Aikakauskirja, ett förtroendeuppdrag som visade sig vara arbetskrävande men lärorikt. Åren 1966–1969 tjänstgjorde Ylikangas som Renvalls assistent vid Helsingfors universitet. Under denna period slutförde han också 1967 arbetet på sin doktorsavhandling om Sven Leijonmarcks bidrag till giftermålsbalken i 1734 års lag.


 

Renvall hade haft ett stort inflytande över valet av avhandlingens ämne. Efter avhandlingen koncentrerade sig Ylikangas på våldsbrottslighetens historia, som erbjöd honom möjligheter att belysa samhälle­liga strukturer, konflikter och förändringar även på ett mer allmänt plan. Som forskare vid statens humanistiska kommission från 1970 publicerade han tillsammans med kollegan Antero Heikkinen ett inlägg som efterlyste mer tonvikt på kvantitativa forskningsmetoder som skulle göra det möjligt att skifta fokus inom historievetenskapen från unika händelser till strukturella krafter och förklaringsmodeller. Inlägget väckte en omfattande debatt.


 

De två forskarnas debattinlägg var klart inspirerat av den nya mellaneuropeiska och angloamerikanska socialhistoriska forskningen. Liknande impulser för sitt sökande efter nya perspektiv fick Ylikangas även som Humboldtstipendiat i Västtyskland 1972. Han bekantade sig med de kraftigt varierande forskningstraditionerna och konflikterna mellan skolbildningarna i Tyskland. Detta fick honom att inse hur enkelspårig och nationellt inriktad den finländska historieforskningen fortfarande var i början av 1970-talet.


 

Denna insikt blev en slags röd tråd i Ylikangas forskning. På 1970-talet skrev han fyra uppmärksammade kriminalhistoriska böcker, som även sålde bra. Kändast blev Härmän häjyt ja Kauhavan herra (1974, Knivjunkarna i Härmä och länsman i Kauhava) och Nuijasota (1977, Klubbekriget). I den förra boken skildrade Ylikangas hur den våg av våld som sköljde över Sydösterbotten på 1800-talet var kopplad till förändringar i landskapets ekonomiska strukturer. Skildringen livades upp med skönlitterära grepp, men Ylikangas byggde sin framställning på vetenskapliga metoder. I boken förklarar han att när utnyttjandet av naturresurserna i landskapet nått sin maximala nivå och befolkningen fortsatte att växa, uppstod det ohjälpligt social nedgång och frustration, vilket i sin tur födde våldskulturen.


 

Med boken om klubbekriget vann Ylikangas inträde i den finländska forskarkårens inre kretsar. Samtidigt säkerställdes hans utnämning till professor i rättshistoria vid Helsingfors universitet. Klubbekriget, som ägde rum 1595–1597, var Finlands blodigaste bondeuppror. Även G. Z. Yrjö-­Koskinen och Pentti Renvall hade skrivit om detta krig med olika nationella betoningar. Ylikangas övergripande förklaring gick ut på att kriget var ett uppror mot landets överklass snarare än en nationalistisk yttring. Tolkningen mötte till en början motstånd, men under debattens gång godtogs Ylikangas uppfattning så småningom, särskilt inom den yngre delen av forskarkåren.


 

Under de följande decennierna uppnådde Ylikangas också framgång som dramatiker och författare till historiska synteser. Hans pjäs Kolmekymmentä hopearahaa (Trettio silverpenningar) uruppfördes vid Nationalteatern 1982. Pjäsen handlade om väckelserörelsens vändpunkt på 1850-talet och om prästen Nils Gustaf Malmberg, som var en drivande kraft i händelsernas centrum. Den blev en publiksuccé som sattes upp också på andra håll i Finland och gav även upphov till en opera.


 

Även Ylikangas två följande pjäser, Tie talvisotaan (1989, Vägen till vinterkriget) och Kun Summa petti (2000, När Summa föll), lockade en talrik publik och fick mycket uppmärksamhet. Detta berodde inte bara på pjäsernas motiv eller intensiva dramaturgi. Ylikangas försvarade nämligen de djärva tolkningarna i sina pjäser med vetenskapliga argument, vilket även väckte debatt bland historiker av facket. Enligt Ylikangas mest omdebatterade tolkning var den främsta orsaken till att Finlands regering accepterade Sovjetunionens tunga krav i Moskvafreden att Tysklands ledning antytt att Finland i ett senare skede skulle återfå de avträdda områdena, med ränta. År 1996 publicerade Ylikangas romanen Ilkkaisen sota (Ilkkas krig), där han skildrade händelserna under klubbekriget med rent skönlitterära medel.


 

I Käännekohdat Suomen historiassa (1986, Vändpunkterna i Finlands historia) och Suomen historian solmukohdat (2007, Korsvägar i Finlands historia), presenterade Ylikangas ett antal skarpa teser om de historiska krafterna bakom vissa enskilda händelser. Den främsta förklaringen blev strukturförändringarna i samhället och de konkurrerande eliternas ofta omedvetna ekonomiska och maktpolitiska motiv. Man gav ofta upphöjda och ideella motiveringar till krav och reformförslag som låg i den egna referensgruppens intresse, trots att de grundläggande motiven kunde vara mycket krassare.


 

I sin historiska forskning har Ylikangas ofta återkommit till sitt eget landskap, såsom i boken Tie Tampereelle 1918 (1993, Vägen till Tammerfors). I boken skildrar han inbördeskriget 1918 bl.a. ur de sydösterbottniska frihetskrigarnas syn­vinkel. Enligt Ylikangas drog en stor del av landskapets män ut i kriget i tron att de i huvudsak skulle strida mot ryska soldater. Ett annat centralt forskningsrön var att den vita terrorn skördade betydligt fler offer än man tidigare angett. Bägge forskningsresultaten väckte mothugg. Boken fick ett entusiastiskt mottagande och en omfattande läsekrets, och sålde i enorma upplagor. Den belönades slutligen med Fack-Finlandia-priset och översattes även till svenska och tyska.


 

Nya och kontroversiella tolkningar blev i ett tidigt skede karakteristiska för Ylikangas framträdanden. I slutet av 1990-talet var detta fortfarande mycket sällsynt i den lilla akademiska gemenskapen i Finland, medan särskilt de yngre forskarna satte värde på detta. I en undersökning 1990 som föreningen Historiallinen Yhdistys låtit göra svarade drygt en tredjedel av de unga forskare som svarat på enkäten att deras viktigaste impulsgivare var Heikki Ylikangas och Väinö Linna.


 

Mot slutet av sin akademiska bana utnämndes Ylikangas 1996 till akademiprofessor med uppdrag att leda ett femårigt kriminalhistoriskt projekt som finansierades av Finlands Akademi. Projektets viktigaste forskningsresultat publicerades i två engelskspråkiga antologier som uppmärksammades i både Sverige och Tyskland. Dessutom verkade han 1998–2003 som ordförande för det uppmärksammade projektet Krigsdöda i Finland 1914–1922.


 

Av Heikki Ylikangas många förtroendeuppdrag kan nämnas ordförandeskapet för Finska Litteratursällskapet 1992–1996. År 2000 utsågs han till hedersdoktor vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet.


 

Henrik Meinander


 

Heikki Eemeli Ylikangas, född 6.11.1937 i Ylihärmä. Föräldrar bonden Eemeli Ylikangas och Aino Marjatta Takala. Gift 1960 med lektor Raija-Maija Taittonen.


 

PRODUKTION. Suomalaisen Sven Leijonmarkin osuus vuoden 1734 lain naimiskaaren laadinnassa. Kaaren tärkeimpien säännöstöjen muokkautuminen, 1689–1694 (1967); Lohjalaisten historia I (tills. med A. Siiriäinen, 1973); Härmän häjyt ja Kauhavan herra (1974); Puukkojunkkareitten esiinmarssi. Väkivaltarikollisuus Etelä-Pohjanmaalla 1790–1825 (1976, Knivjunkarna. Våldskriminaliteten i Syd­österbotten 1790–1825 1985); Nuijasota (1977, 4. uppl. 1997, Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596−97. Stockholm 1999); Oikeus historiallisena ilmiönä (1978); Körttiläiset tuomiolla. Massaoikeudenkäynnit heränneitä vastaan Etelä-Pohjanmaalla 1830- ja 1840-lukujen taitteessa (1979); Näkökulmia historiantutkimukseen (1979); Historiska och rättshistoriska uppsatser (1979); Miksi oikeus muuttuu. Laki ja oikeus historiallisen kehityksen osana (1983, Varför förändras rätten. Lag och rätt såsom en del av den historiska utvecklingen); Murtuva säätyvalta (1984); Käännekohdat Suomen historiassa. Pohdiskeluja kehityslinjoista ja niiden muutoksista uudella ajalla (1986, 6. uppl. 2002); Valta ja väkivalta keski- ja uuden ajan taitteen Suomessa (1988); Tervasta teollisuuteen. Ylihärmän kehitys varhaisista ajoista nykypäiviin (1989); Markat miljooniksi. Puoli vuosisataa suomalaista veikkausta (1990); Mennyt meissä. Suomalaisen kansanvallan historiallinen analyysi (1990); Tie Tampereelle 1918. Dokumentoitu kuvaus Tampereen antautumiseen johtaneista sotatapahtumista Suomen sisällissodassa (1993, 9. uppl. 2004, Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 1995); Vaikea totuus. Vuosi 1918 ja kansallinen tiede (1993); Ilkkaisen sota. Romaani (1996); Wallesmanni. Kuusi vuosisataa kansan ja esivallan välissä (1996); About Violence (1998); Väkivallasta sanan valtaan. Suomalaista menneisyyttä keskiajalta nykypäiviin (1999); Aikansa rikos. Historiallisen kehityksen valaisijana (2000); Tulkintani talvisodasta (2001); Nurmijärven rosvot. Maankuulun rikollissakin nousu ja tuho 1820-luvun Suomessa (2003); Härmän häjyt ja Kauhavan herra. Kuvaus puukkojunkkareitten ja virkavallan välisestä yhteen­otosta 1860-luvun lopulla (2005); Suomen historian solmukohdat (2007); Romahtaako rintama. Suomi puna-armeijan puristuksessa kesällä 1944 (2007); Histan häät (2008).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Ahtiainen & J. Tervonen, Talttumaton tutkija. Heikki Ylikangas 60 vuotta. Tie tulkintaan. Juhlakirja akatemiaprofessori Heikki Ylikankaalle 6. marraskuuta 1997 (1997); A. Heikkinen & H. Ylikangas, Aina kaksi yhden voittaa. Historiallinen aikakauskirja 1971; A. Heikkinen & H. Ylikangas, Kaksi historiaa. Historiallinen aikakauskirja 1971; E. Koivusalo, Johdanto. Tie tulkintaan. Juhlakirja akatemiaprofessori Heikki Ylikankaalle 6. marraskuuta 1997 (1997); H. Meinander, Sharp Trends, Soft Turnings. Remarks on Finnish Historical Research in the Twentieth Century. Nordic Historiography in the 20th Century. Oslo (2000); P. Pulma, Väinö Linnan ja Heikki Ylikankaan lapset. Historia nyt. Näkemyksiä suomalaisesta historiantutkimuksesta (1990); H. Ylikangas, Totuuden selvittäminen oikeudessa ja historiantutkimuksessa. Miten meistä tuli historian tohtoreita (1998).


 

BILDKÄLLA. Ylikangas, Heikki. Foto: Ilpo Lukus, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5461-1416928958067

 

Upp