Skriv utBYSTRÖM, Anders
(1724–1802)
Köpman, borgmästare, riksdagsman
Anders Byström gick i lära i Åbo och Stockholm för att bli köpman. Redan som ung prövade han på partihandel i utlandet, men utan större framgång. Byggandet av Sveaborgs fästning lockade Byström till Helsingfors, där han blev borgare. Han var krögare och värdshusvärd, innehade tobaksodlingar och skaffade sig tegelbruk. Byström hade ingen ärvd förmögenhet som grund för sin affärsverksamhet och han blev två gånger tvungen att överlåta all sin egendom till fordringsägarna för att undgå konkurs. Han var framgångsrik inom det politiska livet i staden och blev vald till borgmästare i Helsingfors.
Anders Byström var en 1700-tals köpman, tobaksodlare och krögare som efter många turer hamnat i Helsingfors. Enligt magistratens vittnesbörd var han den första på orten som anlade en tobaksodling, påbörjad 1753 och utvecklad med osparad möda och kostnad. Årligen levererade Byström till stadens tobaksmanufaktur 2000 eller 3000 kilogram tobaksblad, som i fråga om kvalitet sades överträffa de bästa holländska bladen. Att ersätta den dyra utländska råvaran med egen inhemsk produktion ansågs mycket förtjänstfullt.
Eftervärlden har haft svårt att klarlägga Byströms ursprung trots att han själv i sin utredning ”Genealogien till mina Barns underrättelse” hävdar att hans släkt kommit till Antskogs järnbruk i Pojo från Estland och att man inom släkten varit smeder i fyra generationer. Även Anders Byströms bröder var smeder. Dessutom berättar han att den släkting som flyttade över Finska viken antagit namnet Bistroem. Eftersom det i Ekenäs kyrkoarkiv inte finns några födelsedata om Anders Byström har man antagit att han hört till släkten Byström från Helsingfors. På senare tid har man däremot kunnat slå fast att Anders Byströms far var smeden Anders Bythare i Ekenäs. Det förekommer även andra varianter av efternamnet.
Anders Byström föddes 1724 och miste sin far 1733. Pojken torde ha varit mer begåvad än sina bröder eftersom han skrevs in i en pedagogi för att lära sig läsa, skriva och räkna. Från 1737 var Byström bodbetjänt hos Christian Trapp i Åbo och tillägnade sig där praktiska färdigheter. Efter att ha fullgjort de åtta år som lagen föreskev reste Byström till Stockholm för att bli bokhållare hos manufakturkommissarien Erik Salander.
Byström studerade flitigt och målmedvetet. Under ledning av en informator studerade han historia, geografi, tyska och franska. Han gjorde stora framsteg, och innan han fyllt 25 år fick han tillfälle att bege sig utomlands för att bedriva handel i större skala. Byström började exportera kläde till Europas gamla handelscentra, så långt som till Lissabon. Kronan förde vid denna tid en aktiv understödspolitik för att främja handel och manufaktur och Manufakturkontoret beviljade honom ett stort lån. Därutöver fick han stöd från många privatpersoner.
Företaget misslyckades emellertid. Exportvarorna var av dålig kvalitet och den unge köpmannen hade inte tillräcklig erfarenhet. Han förlorade sin kredit och var nära att hamna i bysättning på grund av sina skulder. Byström flydde till Norge och lyckades där få till stånd en tillfällig förlikning.
Före resan till Norge hade Byström 1750 gift sig med Gustafva Helena Merthen, som var dotter till borgmästaren i Åbo, Carl Merthen. På detta vis fick han en berömd svägerska, nämligen Eva Merthen, kallad hertiginnan av Finland. Deras syster Charlotta Merthen, som var en framgångsrik affärskvinna i Östergötland, hörde fyra år senare till fordringsägarna när Byström lämnade in en ansökan om konkurs.
Konkursen behandlades i Helsingfors, där Byström hade slagit sig ned. Byggandet av Sveaborgs fästning såg ut att kunna erbjuda möjligheter till utkomst, och i september 1753 svor Byström borgareden. Det första året i Helsingfors präglades av svårigheter och slutade med att Byström blev tvungen att upplåta all sin egendom, t.o.m. sänglinne och köksredskap, till fordringsägarna. Men han klarade sig ur konkursen genom att bli restauratör på Sveaborgs fästning. Detta var ett lönsamt företag, och Byström införskaffade ett biljardbord; en nyhet som man på orten aldrig tidigare hade skådat. I och med pommerska kriget förlorade Byström sin ställning på Sveaborg, men hade kvar sitt värdshus vid Storgatan i Helsingfors i mer än tio år.
Gustafva Merthen fick dras med en stor del av hushållets bekymmer, för trots att hon födde fjorton barn och hushållet var stort måste hon nöja sig med en piga; stadens rikaste köpman Johan Sederholm hade 15 betjänter. De talrika förlossningarna, bekymren och arbetsbördan torde ha bidragit till att försvaga Gustafva Merthens hälsa, och hon avled 1773.
Eftersom Byström inte hade någon ärvd förmögenhet att stödja sig på växlade hans ekonomiska situation i takt med konjunkturerna. På 1770-talet befann han sig i stora svårigheter och blev än en gång tvungen att lämna ifrån sig sin egendom. Men han gynnades av stadens styrande och lyckades därför 1777 flytta sitt biljardrum från Sveaborg till Helsingfors. Först betalade han en nominell hyra för en tomt som låg ungefär där Alexandersgatan och Fabiansgatan senare skulle komma att mötas. Senare inlöste han tomten genom ett handelsbrev, alltså utan att erlägga en köpesumma till kronan. På denna tomt lät han bygga ett nytt bostadshus i två våningar, ett av Helsingfors finaste.
Den Byströmska familjen var musikalisk. Av snickare Granberg beställdes ett klaver, och stadens organist Gustaf Adolf Lenngren fick i uppdrag att fästa strängarna. Dottern Hedvig Ulrika började ge lektioner i klaverspel, först i Borgå och sedan i sin hemstad Helsingfors. Sonen Thomas Byström blev med tiden en känd pianist och tonsättare.
Anders Byström var ägare till de första teaterlokalerna i Helsingfors; eller närmare bestämt, den gustavianska tidens kringresande teatersällskap lät sig nöja med den lada Byström nyttjade för torkning av tobak. Torkladorna var mycket stora, och Byströms lada vid Kampen nära Esbo tull fick tjäna som teaterscen fram till 1813, långt efter Byströms eget frånfälle.
Den torklada som användes som teater var Byströms andra. Hans första torklada, som hade byggts 1760, brann ned i april 1791. Redan den första ladan hade varit uppseendeväckande med sina stora salar, takfönster och maskiner, men den andra ladan var ännu större. Som tobaksodlare och samtidigt markspekulant var Byström mycket målmedveten och rentav snål: först fick han arrendera sitt tobaksland och till slut 1775 köpa det för endast 500 koppardaler.
Byström framstår som myndigheternas gunstling och en djärv affärsman. Då byggnadsarbetena på Sveaborg återupptogs 1769, skyndade sig Byström att först köpa Sökö tegelbruk och sedan 1775 Tölö tegelbruk med alla dess byggnader och maskiner. Han började rusta upp fabriken genom att reparera ugnarna, tillbyggnaden och taken, och genom att rusta upp själva fabriken. För att förenkla skeppningen av tegel lät Byström bygga en ny brokista vid den dåtida Långa bron. Tegelbruket var verksamt i mer än tio år, d.v.s. så länge som det behövdes byggnadsmaterial till Sveaborg.
Bredvid Tölö tegelbruk fanns ett några tunnland stort område som fabrikens förre ägare Niclas Myhr hade använt för höbärgning. Byström lät inhägna området och anlägga en park där. Efter riklig gödsling växte där upp en trädgård med hundratals lönnar och lindar och tiotals äppel- och päronträd. Byström planerade även en fiskdamm och av allt att döma också en utomhusrestaurang. Byström hade således redan på sin tid visioner om ett parklandskap i Tölö, något som först följande århundrade skulle förverkligas, då av Henrik Borgström. I Kampen anlade dock Byström en allmän park som han döpte till Sorgfri; hans tobaksplanteringar gavs franska namn som Fatigue, Pénible och Inquiétude.
För sin samtid var Byström känd, förutom för sina parker och lador, som delaktig i kommunalpolitiken. Han var ryttmästare i stadens borgargarde och valdes redan 1758 till stadens äldste. Att han fick detta förtroendeuppdrag berodde troligtvis på att han föreslagit att man skulle grunda en brand- och försäkringsfond i Helsingfors, något som för övrigt då inte fanns i det svenska riket. Initiativet ledde inte till resultat denna gång. Tanken på en försäkringsfond visar att Byström lärt sig mycket av sina affärskontakter i utlandet. Det var denna erfarenhet, inte framgången med det egna handelshuset, som gjorde att han blev stadens revisor och planerare av ett nytt system för räkenskaperna.
Genom sin påfallande driftighet och skicklighet avancerade Byström som förtroendeman och blev politiborgmästare. Till utnämningen bidrog att han gick med på att ta emot uppdragen utan ersättning. På så vis fick han landshövdingen på sin sida och utnämndes av kungen 6 maj 1788. Senare krävde Byström lön och lyckades med hjälp av Gustav III tillförsäkra sig samma förmåner som hans företrädare hade åtnjutit. Byström hade arbetat för kronan samma sommar under Gustavs krig mot Ryssland. Krigstiden var dramatisk för invånarna i Helsingfors, särskilt vintern 1789–1790, då epidemier härjade i staden. Byström erbjöd borgargardets bistånd vid bevakningen av depåerna och insamlingen av sänglinne för ett krigssjukhus. År 1789 var han sysselsatt med att mäta upp en kyrkogård runt den nuvarande Gamla kyrkan.
Byström deltog i riksdagen såväl 1786 som 1800, trots att han vid det senare tillfället var nästan 76 år gammal. En annan sida av Byströms liv var hans verksamhet som frimurare. Vid sidan av adelsmän och höga ämbetsmän intogs han i S:t Johannes-logen S:t Augustin som grundats på Sveaborg 1756. Också på stadssidan fungerade hans kontakter väl, och på 1780-talet hyrde Byström ut den övre våningen i sitt hus som samlingslokal för frimurarna.
Byström avled 1802 i Helsingfors. Hans begravning engagerade hela staden och genomfördes med hedersbevisningar som brukade tillkomma adelsmän och officerare. Den andra sidan av Anders Byströms liv, de ständiga ekonomiska problemen, kom fram i bouppteckningen. Även det lån som frimurarna beviljat honom 1786 var oamorterat, och dödsboet försattes i konkurs.
Anneli Mäkelä-Alitalo
Anders Byström, född 15.9.1724 i Ekenäs, död 28.1.1802 i Helsingfors. Föräldrar smeden Anders Thomasson Bythare och Maria Claesdotter Nyman. Gift 1750 med Gustafva Helena Merthen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. von Knorring, Släkten Byströms äldre led i ny belysning. Genos 46 (1975); I. Lundén Cronström, Släkten Byströms äldre led. Genos 40 (1969); I. Lundén Cronström, Helsingfors borgmästare Anders Byström och hans son Thomas Byström. Historiska och litteraturhistoriska studier 93 (1970); S. Möller, Anders Byström, fullblodsgustavian och barn av sin tid. Narinkka 1981.
BILDKÄLLA. Byström, Anders. Foto: E. Laakso, 1939. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5468-1416928958074