ALLARDT, Anders


(1855–1942)


Skolman, socialhistoriker, 
folklivsskildrare


Anders Allardt gjorde sig känd som skolman, historiker, folklivsforskare och skönlitterär författare. Kännetecknande för hela hans livsverk är socialkritiken och engagemanget för de svaga i samhället. Han var också inspirerad av A.O. Freudenthals svenskhetsrörelse.

 

I skolhistorikerna över Borgå lyceum och Borgå fruntimmersskola, sedermera Strömborgska läroverket, beskrivs Anders Allardt som en oväldig och samvetsgrann pedagog. I Borgå lyceums historik 1873–1923 skriver Allardts efterträdare som ­lyceets rektor, A. K. Ottelin: ”Med särskilt intresse har han omfattat begåvade elever från stadens omnejd, vilka besökt lyceet; föreningen för deras bispringande var till en god del hans verk. Med sitt varma svenskhetsintresse, sin demokratiska läggning och personliga redbarhet var han alltid en kraft att räkna med, då det gällde. Vid mötena av forna borgålyceister har han varit en bland de ledande.”


 

Ottelins karakteristik är också träffande för de verksamheter som har gjort Anders Allardt känd utanför skolväsendet i Borgå, hans insats som socialt inriktad lokalhistoriker och hans skönlitterära författarskap som folklivsskildrare. De utmärktes både av svenskhetsintresse och av en demokratisk läggning med en inriktning på de socialt lägre ställda i samhället.


 

Anders Allardt var född i Lappträsk, där hans far var dräng på Pockars gård. Under sin studietid vid Helsingfors universitet under slutet av 1870-talet blev han starkt anknuten till och engagerad av Axel Olof Freudenthals tankar om den svenska nationalitetsrörelsen, om de högre skiktens bristande känsla för den svenskspråkiga nyländska allmogen och om risken för dess assimilation med den finskspråkiga befolkningen. Freudenthalismen var dock icke det enda elementet i Anders Allardts föreställningsvärld och ideologi. Han var samtidigt fosterländsk i en runebergsk anda, en hållning som förstärktes av att hans svärfar var Runebergs biograf Johan Elias­ Strömborg. Allardts älskade hustru Lisa hade vuxit upp i Runebergs närhet, i den byggnad som är Runebergs hem. Även om freudenthalismen och arvet från Runeberg var centrala element i Allardts åskådning fanns det också andra inflytelser som han då och då kunde framhålla. Enligt familjetraditionen var släkten ­Allardt vallonsk, och den första finländska representanten för släkten, Johan Allardt, hade kommit till Finland från Sverige som vicekorpral i änkedrottningens regemente under 1788–1790 års krig. Under sina sista levnadsår drog sig Anders Allardt gärna till minnes att han före sin lärarbana i Borgå hade varit lärare vid kadettkåren i Fredrikshamn och då haft bl.a. Carl Gustaf Mannerheim som elev.


 

Allardts verksamhet både som histo­riker och folklivsskildrare var förankrad i hans hembygd, östra Nyland. Hans första omfattande historiska arbete var doktorsavhandlingen Borgå läns sociala och ekonomiska förhållanden åren 1539–1571. Borgå län omfattade på 1500-talet främst Helsinge, Sibbo, Borgå, Pernå och Pyttis socknar. Avhandlingen framlades till granskning vid universitetet den 21 december 1898. Allardts lärare hade varit professor E. G. Palmén, som särskilt hade stimulerat och lett undersökningar av sociala och ekonomiska förhållanden. Allardts doktorsavhandling består av en noggrann redogörelse för administrativa gränser, beskattning och förmögenhetsförhållanden, förvaltning, gårdsindelningar och hemmansklyvningar, samt näringar, främst jordbruksproduktionen men också fiske och seglation. Materialet hade han under somrarna samlat in vid Statsarkivet i Helsingfors och till en del i Riks- och Kammararkiven i Stockholm och vid Uppsala universitets bibliotek. Mellan raderna kan man spåra en omsorg om ”utfattiga och mindre bemedlade” men de sociala skillnaderna behandlas inte systematiskt.


 

Inspirerad främst av Freudenthal var Anders Allardt en insamlare av etnografiskt material om den nyländska landsbygdsbefolkningen. Detta kan observeras inte minst i bokrapporter utgivna av Nyländska avdelningen. År 1889 utkom Allardts Nyländska folkseder och bruk, vidskepelse m.m. och den följdes senare av Nyländska folksagor och -sägner, sammanställda tillsammans med S. Perklén. I Svenska litteratursällskapets samlingsverk Finlands svenska folkdiktning utgav Allardt 1917 och 1920 två omfattande samlingar finlandssvenska folksagor.


 

Anders Allardts största insats som historiker utgjordes dock av de sockenhistoriker han skrev efter sin pensionering 1915. Från 1920 till 1935 publicerade han omfattande volymer om Lappträsk, Strömfors, Borgå och Liljendals socknars historia. De blev i allmänhet föremål för enhälligt beröm och karakteriserades ofta som monumentala verk. Ett undantag utgjorde Anders Allardts historiebok om sin egen födelsesocken Lappträsk, om vilken olika omdömen förekom i den finlandssvenska tidningspressen. Särskilt kritiska tongångar förelades i en recension skriven av agronomen, magister A. A. Norrgård i Svenska Tidningen i maj 1920. Recensenten skrev bl.a.: ”Få äro de hem i vilka Allardts bok spritt glädje, många däremot de hem, i vilka den skapat den djupaste förstämning”. Beröm fick boken däremot av andra recensenter såsom Axel F. af Forselles i Finsk Tidskrift och Henrik Kullberg, sedermera riksdagsman, i tidskriften Nyländsk ungdom.


 

Oenigheten i recensionerna och bedömningarna hade utan tvivel rötter i den tidens politiska historia. Lappträsk låg mitt på språkgränsen mellan svenskt och finskt. Allardts freudenthalska omsorg om den svenska allmogen hade lett till påpekanden om den särskilda förfinskningen av vissa byar som dominerades av större gårdar. Det är tydligt att kritiken av boken hade en bakgrund i dåtida politiska motsättningar. Allardt förhöll sig dock ganska neutral, åtminstone passiv, till motsättningen mellan borgerlighet och socialism. Hans ledstjärna var svenskheten, hans politiska hemvist Svenska folkpartiet och särskilt dess socialliberala grupp.


 

Sin främsta nationella insats gjorde Anders Allardt inom den skönlitterära bygdeskildringen. Som folklivsskildrare skrev han böcker under praktiskt taget hela sitt vuxna liv. Den första utkom 1885, då han var trettio år gammal, och den sista 1940, då han fyllde åttiofem. Hans böcker innehöll ett tydligt socialt budskap. Han var talesman för de mindre bemedlade och socialt lägre samhällsskikten inom den svenska bygdebefolkningen. Han berättade om livet bland småbrukare, torpare och tjänstefolk av olika kategorier. Skildringarna hade en tydlig verklighetsprägel och byggde otvivelaktigt på erfarenheter av förhållanden han i sin ungdom hade observerat. I ett föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapet 1929 framhöll Arvid Mörne att det var Anders Allardt som i Finlands svenska skönlitteratur förde in jordens arbetare och deras sociala förhållanden. Allardt var avvisande till herrgårdssystemet, men han omfattade inte heller den på hans tid starkt växande socialismen.


 

Allardts mest uppmärksammade skönlitterära arbete var samlingen Byberättelser, som utkom i tre band 1885–1890, det första också i kommission hos Bonniers förlag i Stockholm. Allardts sista verk var by- och släktskildringen Ottesfolket från 1940. Det är, såsom också har betonats i litteraturhistoriska analyser, uppenbart att Anders Allardts både litterärt och socialt övertygar mest när han såsom en mer eller mindre utomstående betraktare, men med en bakgrund i sina barndomsupplevelser, skildrar bygdebefolkningens liv och vedermödor. Så är fallet i Byberättelser. Däremot blir skildringar som beskriver reaktioner i samhällsgrupper han på grund av sin egen karriär och klassresa senare kom att tillhöra, psykologiskt valhänta och ytliga. Sådana brister vidlåder både En framtidsman, ”Lars Biur” och En lifsuppgift. I dem skildras ynglingar som får ståndsmässiga uppgifter men som vaknar både socialt och svensknationellt. Dessa böckers förtjänst är att de återger en problematik som särskilt socialt inriktade finlandssvenskar upplevde och var upptagna av under 1900-talets första decennier.


 

Thomas Warburton har i Åttio år finlandssvensk litteratur gett en mycket träffande karakteristik av Anders Allardt som författare. Warburton skriver att Allardt visar ”sin starka sida i miljöskildring och detaljarbete”. Warburton noterar också, att ”man kan anta Allardt inte hade någon särskilt stark konstnärlig ambition”, till vilket Allardts dotter Karin Allardt Ekelund i det bokexemplar som Warburton dedicerat till henne i marginalen gjort blyertskommentaren ”stämmer”. Warburton skriver vidare om Anders Allardt att ”huvudsaken för honom var att teckna efter naturen och fästa på papperet vad han visste om sin egen ursprungsmiljö. Men när han lyckas som bäst med detta får hans sakliga stil också en effektfull kärvhet, en faktisk resning, som tål jämföras med vilken som helst annan samtida berättare i finlandssvensk litteratur”. Som pärlor med bakgrund i verkligheten har novellerna ”Jordtorparen” i första delen av Byberättelser och ”Utan kontrakt” i den tredje delen brukat nämnas.


 

Anders Allardt hyllas inte av eftervärlden som en skönlitterärt betydelsefull författare. Däremot framstår han som en föregångsman för en finlandssvensk samhällskritisk skönlitteratur och en avslöjare av sociala missförhållanden som uppstått genom samhällsutvecklingen, industrialiseringen och i synnerhet kommersialiseringen.


 

Erik Allardt


 

Anders Allardt, född 26.4.1855 i Lappträsk, död 9.1.1942 i Helsingfors. Föräldrar drängen Henrik Allardt och småbrukardottern Elisabet Mattsdotter Lill-Kolfus. Gift 1886 med Johanna Elisabet Strömborg.


 

PRODUKTION. Byberättelser I–IV (1885–1908); En framtidsman. Teckning ur språkstridernas tidehvarf (1888); En lifsuppgift (1915), Lappträsk socken (1920); Djurhistorier (1921); Strömfors socken (1923); Borgå sockens historia I–III (1925–1930); Liljendals sockens historia (1935); Ottesfolket (1940). Red. för Finlands svenska folkdiktning (I.B.1, 1917 och I.B.2, 1920).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors; Nationalbiblioteket i Helsingfors. K. Allardt Ekelund, Folkliv i finlandssvensk diktning (1951); Borgå Lyceum 1873–1923. En minneskrift (1923); R. Holmström, Att ge röst. Omvärld och identitet i några nyländska folklivsberättelser (2005); J. Pousar, ”Släkten Allardt från Lappträsk”. Genos 1975; Strömborgska läroverket 1863–1963 (1975); T. Warburton, Åttio år finlandssvensk litteratur (1984); J. Wrede, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).


 

BILDKÄLLA. Allardt, Anders. Foto: Ateljé Rembrandt. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5496-1416928958102

 

Upp