RUNEBERG, Robert


(1846-1919)


Ingenjör, företagare


Nationalskaldens son Robert (Ivanovitj) Runeberg var en av de framgångsrikaste finländska ingenjörerna i Ryssland, där han utövade en mångsidig verksamhet genom byrån Vega. Han verkade som skeppskonstruktör och var en pionjär i fråga om teori och praktik rörande isbrytande fartyg. Runeberg var en teknologisk utvecklingsoptimist och försökte konstruera såväl ett flygplan som en helikopter.

 

Efter skolgång i Borgå gymnasium inskrevs den sextonårige Robert Runeberg 1862 på avdelningen för maskinbyggnadskonst vid Tekniska realskolan. Sin tekniska begåvning visade han bland annat genom att konstruera en rullstol för sin slagrörde far. Han utexaminerades 1867 efter genomgången fullständig kurs. Senaten beviljade honom samma år understöd för två års vistelse i England för att ”vinna praktisk färdighet i maskinbyggnad”. Runeberg arbetade 1867–1870 på C. M. Palmers varv i Newcastle, där han inledde sitt arbete på verkstadsgolvet och slutade som ritare. Åren 1870–1872 tjänstgjorde han som förste konstruktör vid Wiborgs mekaniska verkstad.


 

År 1870 ansökte och beviljades Runeberg för 1873–1874 ett reseunderstöd som inrättats för att avhjälpa bristen på skeppskonstruktörer. Hans avsikt var att vinna inträde vid Royal Naval College i Greenwich, men där var kurserna 1873 inriktade på ångmaskiner, varför han i stället 1873–1874 studerade i Cherbourg; före och efter studietiden praktiserade han i Marseille och Le Havre.


 

I slutet av 1870-talet etablerade Runeberg sig i S:t Petersburg som teknisk konsult, och 1881 grundade han ”Bureau Vega, teknisk consultation och agentur”. Byrån verkade fram till revolutionen och torde ha haft en personal om 10–20 personer, inklusive flera medlemmar av släkten Runeberg, bl.a. Roberts son maskin­ingenjören Tom Runeberg (1885–1984), som gick i tysk skola i Petersburg, studerade i Helsingfors och arbetade vid Vega och Nobel. Namnet Vega var ett uttryck för Robert Ivanovitj Runebergs livslånga vänskap med polarforskaren A. E. Nordenskiöld. Runeberg hörde till de korrespondenter med vilkas hjälp Nordenskiöld utökade sin berömda kartsamling. År 1883 företog Runeberg en längre forskningsresa på uppdrag av köpmannen Alexander Sibirjakov, som även bidragit till finansieringen av Nordenskiölds resa genom Nordostpassagen. Runeberg utforskade floden Angara över 1 700 verst från Irkutsk till Jenisejsk för att utröna om floden med dess strida men rätt grunda forsar kunde öppnas för ångbåtstrafik. Han ansåg att med hjälp av ångbåtstrafik och den kanal mellan Ob och Jenisej som 1875 projekterades av Björn Aminoff, kunde man öppna en port för handel på mellersta Sibirien och en ända­målsenligare kommunikationsled för handeln på Kina. Han lämnade också in en ritning för en ångbåt som kunde ha gått genom forsarna. Runeberg rapporterade om resan i Deutsche Geographische Blätter (1884) och Ymer (1885) i en reseberättelse, som liksom hans övriga skrifter präglas av en säker stil, formuleringskonst och underfundig humor.


 

Vega hade en mycket mångsidig verksamhet. Runeberg bedrev genom byrån eller i separata bolag ångbåtsdrift på Neva och kanalerna, stenlade och asfalterade gator (enligt en egen metod), sålde ångmaskiner, turbiner, lokomobiler, jordbruksmaskiner, bl.a. en stor mängd harvar från Finland, och hade agenturer för ett flertal finländska bolag. Ingenjör Gabriel Geitlin verkade 1909–1921 som delägare och direktör i Vega.


 

Runeberg verkade några gånger som utställningskommissarie. Första gången han kom i kontakt med världsutställningar var synbarligen i Wien 1873, vilket han rapporterade om i Helsingfors Dagblad. År 1876 verkade han tillsammans med fabrikören A.W. Wahren som kommissarie vid industriutställningen i Helsingfors och stod tillsammans med Julius af Lindfors i spetsen för det finländska deltagandet i konst- och industriutställningen i Moskva 1882.


 

Runeberg var finländsk kommissarie vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1900. Han såg världsutställningar som ett sätt att göra Finland känt. Även om Finland 1878 inte fick en egen avdelning lyckade han tillsammans med sin assistent Jac. Ahrenberg utverka att föremålen från Finland visades i egna grupper och redovisades i en separat katalog. År 1900 fick Runeberg åter det ömtåliga uppdraget att vid världsutställningen i Paris balansera mellan konstitutionella landsmän och ryska myndigheter. Genom den berömda finländska paviljongen blev utställningen en framgång för storfurstendömet.


 

Politiskt intog Runeberg en svensk ståndpunkt och var moderat konstitutionell. Han stod nära Leo Mechelin och var involverad i försöken att grunda en halvofficiell ryskspråkig veckotidskrift i S:t Petersburg för att föra fram Finlands ståndpunkt. Avsikten var att Runeberg som utgivare skulle ha haft hand om ekonomin, men publikationen fick inte tryckningstillstånd. Även om Runeberg gjorde karriär i Ryssland reste han mycket i Europa och upprätthöll livliga affärs- och andra kontakter med hemlandet. Han hörde till Tekniska föreningens stiftande medlemmar 1880 och skrev flitigt i finländska tidningar. Han var från 1879 delägare i Degerö­ gård utanför Helsingfors men köpte senare Lapinharju gård vid Vuoksen. Som passionerad sportfiskare kunde han där ägna sig åt sin favoritsysselsättning.


 

Runeberg delade ingenjörsskråets tekniska framstegsoptimism. Han rapporterade från världsutställningen i Wien 1873 om Mont Cenis-tunneln, Suezkanalen och Pacificjärnvägen och ansåg att en tunnel under Engelska kanalen stod i tur. Han prisade ångdriften men betraktade luftballonger som otillfredsställande och såg en flygmaskin som en tänkbar lösning på problemet med att tåg och ångbåtar var för långsamma; det var frustrerande att man måste öda månader på en resa runt jorden då den genom luften borde kunna tillryggaläggas på dagar.


 

Runeberg nöjde sig inte med visioner utan konstruerade i Viborg 1877 en flygmaskin, en båt försedd med två par luftvingar och två par hydroplan. Avsikten var att vattnets tryck skulle bidra till att lyfta båten och att varvtalet skulle öka då båten lyfte. Huvudproblemet var att ångmaskinen utvecklade bara 15 hästkrafter, vilket var för lite för att driva farkosten, som vägde ett ton. Runeberg kom alltså inte att föregripa bröderna Wright med två decennier, utan fick utstå löje av viborgarna. Efter brödernas första flygtur kunde han konstatera, att han ”träffat en principiellt riktig lösning” och trösta sig med att ingen annan heller konstruerat en för flygning lämpad ångmaskin. Enligt en uppgift ägnade sig Runeberg under första världskriget åt att teoretiskt och med miniatyrmodeller försöka lösa helikopterns problem.


 

Om Runeberg misslyckades i luften var han desto mer framgångsrik som skeppskonstruktör inom vintersjöfarten i praktik och teori. Finland försökte råda bot på sin isolering under vintermånaderna genom järnvägen till Hangö och regelbunden vintertrafik. Båda startade som privata företag. Innan Finska transito-ångfartygs­aktiebolaget gick i konkurs 1878 hade det i Oskarshamn beställt vinterfartyget Express, som ritades av den då trettioårige Runeberg vid en tid då man i stort sett saknade erfarenhet av konstruktion av fartyg lämpade för isbrytning. Express var 42 meter lång och hade en maskinstyrka om 400 hästkrafter. Den kunde ta drygt tjugo passagerare och gjorde 11 knop i öppet vatten, d.v.s. kunde företa resan till Stockholm på 17 timmar. Express kunde ledigt bryta sig genom 12 cm is. Fartyget blev en framgång och betecknades av Henrik Ramsay som något nytt inte bara i Norden utan i hela världen.


 

Runeberg utarbetade i mitten på 1880-­talet ritningar för en efterträdare till Express, men staten beslöt att i stället gå in för isbrytare. Runeberg kallades 1889 till ledamot av den kommitté som skulle granska förslag och offerter. Han kritiserade konstruktionen av Murtaja, särskilt dess skedformiga bog och eftervärlden har gett honom rätt. Han kunde i stället förverkliga sina idéer vid konstruktionen av en hamnisbrytare för Libau (Liepaja) i Lettland och ryska kommunikations­ministeriets räkning. Runeberg var ledamot av vintertrafikkommittén 1895–1896 och av den ryska isbrytarkommitté vars arbete ledde till byggandet av jätteisbrytaren Jermak, samt ledamot av en kommitté för att granska möjligheterna att upprätta vintertrafik på S:t Petersburg.


 

Runeberg publicerade sina teoretiska rön i uppsatsen ”On steamers for winter navigation and ice-breaking” i Minutes of the Proceedings of the Institution of Civil Engineers 1889. Den prisbelönta uppsatsen publicerades även på ryska och svenska.


 

Ryska revolutionen tvingade Runeberg att lämna Petersburg efter nästan fyra decenniers framgångsrik verksamhet. Hans ersättningskrav på den nya ryska regimen omfattade aktier i Nobel och ett annat olje­bolag, en tomt nära Finländska bangården, diamanter värderade av guldsmeden Tillander, en tavla av Edelfelt, värdefullt silver och porslin, orientaliska mattor m.m. samt Vegas tillgångar. I början av 1919 protesterade Runeberg i offentligheten mot de kränkande beskyllningarna mot de ryska flyktingarna i Finland, som befann sig i en förtvivlad situation.


 

Robert Runeberg framstår som en nära nog idealtypisk företrädare för den nya tidens hjälte: ingenjören för vilken inget element är främmande och teknikens möjligheter gränslösa. Runeberg var inte bara konstruktör, utan agent, planerare och entreprenör. Utöver produkter sålde han idéer, planer och projekt. När han grundade Vega var ingenjörsbyråer något relativt nytt i ingenjörsskråets professionalisering och höll på att etablera sig som ett smidigt och nödvändigt mellanled mellan beslutsfattare och finansiärer å ena sidan och en enormt växande massa av tekniskt kunnande å den andra. Runeberg befann sig i skärningspunkten mellan ingenjör, uppfinnare och företagare. Även om han gjorde sin livsinsats i Ryssland tjänade han i många egenskaper det fosterland hans far gjort så mycket för att skapa. En nekrolog i Dagens Press sammanfattade kärnfullt: ”han bar med heder det namn som var honom givet”.


 

Max Engman


 

Robert Runeberg, Ivanovitj (i Ryssland), född 7.3.­1846 i Borgå, död 13.10.1919 i Helsingfors. Föräldrar diktaren, professor Johan Ludvig Runeberg och Fredrika Tengström. Gift med (1) Naema Forsström 1882, (2) Tatjana K. Grosdoff 1886, (3) Wilhelmina Elisabet Ploom 1918.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Engman, Robert Ivanovitj Runeberg – ingenjör. Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890. Stockholm (2000); J. Pohjanpalo, 100 vuotta Suomen talvimerenkulkua (1978); H. Ramsay, I kamp med Östersjöns isar (1947); K. Smeds, Helsingfors–Paris. Finlands utveckling till nation på världs­utställningarna 1851–1900 (1996).


 

BILDKÄLLA. Runeberg, Robert. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5526-1416928958132

 

Upp