Skriv ut          Tillbaka

KLOCKARS, Birgit


(1912–1996)


Missionär, historiker, författare


I sina memoarer gestaltade Birgit Klockars själv sitt vuxna liv i två delar. Det första inleddes i fjortonårsåldern med ett besök i Frälsningsarméns lokal i Vasa och avslutades i och med hemkomsten från Kina 1950, där hon verkat som missionär först inom Frälsningsarmén och senare på uppdrag av Lutherska världsförbundet. Det andra inleddes i fyrtioårsåldern med konversionen till katolicismen och studier i nordisk historia, vilka ledde till att hon blev medeltidsforskare och en av de största auktoriteterna på den heliga Birgitta. Den gemensamma nämnaren för de båda liven var återkommande upplevelser av Guds ledning.

 

Birgit Klockars föddes 1912 i Kronoby som det äldsta barnet i Johannes Klockars andra äktenskap. Johannes Klockars var folkbildare och riksdagsman, och vid tiden för Birgits födelse var han föreståndare för Kronoby folkhögskola, där Birgits mor Karin Wahlbäck var lärare. Johannes Klockars blev änkling 1910, med sju barn från sitt första äktenskap av vilka sex levde då han gifte om sig med den sexton år yngre Karin. Med henne fick han fem barn. De tidiga barndomsåren och sommarstället ute i Norrbyskären präglade Klockars så att hon menade att Kronoby var hennes egentliga hembygd trots att hon bara var sex år när familjen flyttade till Vasa. Där gick hon ut mellanskolan och var 15 när hemmet etablerades i Grankulla och hon inledde sina gymnasiestudier.


 

I Vasa hade familjen en ung tjänarinna som hörde till Frälsningsarmén och som tog med sig Klockars till rörelsens lokal. Upplevelsen fick en avgörande betydelse för kommande livsval. Birgit Klockars inledde småningom ett regelbundet böneliv och läste Bibeln ”som en hungrande”. Hon invigdes som frälsningssoldat i Arméns första kår i Helsingfors när hon efter studentexamen inlett språkstudier vid Helsingfors universitet 1930.


 

Klockars bar på ett inre krav att helt och direkt arbeta för Gud och sökte uppfylla det genom att inträda i Frälsningsarméns kadettskola. Efter två års studier erbjöds hon arbete vid Frälsningsarméns redaktion i Stockholm, och inträdde i Arméns nionde kår där. Ett år senare sökte hon sig till Arméns krigsskola, som till följd av depressionen och arbetslösheten på 30-talet upplevde sina rekordår. Efter att i bönen överraskande ha hört en uppmaning att resa till Kina tog hon kontakt med högkvarteret i London, där man just höll på att välja ut officerare för att påbörja arbetet i Sydkina. Hösten 1935 sammanstrålade hon med ett tiotal frälsningsofficerare från fyra kontinenter i Kanton för att upprätta barnhem och skola. Det första året ägnades åt språkstudier och Klockars lärde sig också skrivtecknen, i motsats till många andra missionärer.


 

Bara två år efter ankomsten till Kina inledde Japan krig mot Kina och 1938 ockuperades Kanton. En stor del av befolkningen lämnade staden, men de fattigaste hade ingenstans att ta vägen. De kvarblivna missionärerna i Kanton slog sig oberoende av religiös hemvist samman för att koordinera hjälpverksamheten. Med bistånd av Röda Korset slogs ett antal flyktingläger upp. När Frälsningsarméns läger var som störst inrymde det över tretusen personer. Birgit Klockars hade ansvar för skolan. Under krigets gång lades många nyfödda hittebarn ner vid flyktinglägrets port. När lägret upplöstes hösten 1939 hade åtta överlevt, bland dem Yan Mei som blev det barn hon allra tätast höll kontakten med livet ut. I oktober 1939 flyttade Klockars som ensam utlänning till kåren i Tangshan.


 

De två åren där blev betydelsefulla av två skäl; dels delade hon nu sina kinesiska kamraters arbetsvillkor och skyddslöshet och började känna sig som en infödd, dels genomlevde hon en andlig kris, som provocerades fram av ett möte med Oxfordrörelsens tankevärld. Hennes intellektuella livaktighet gjorde sig påmind. I sin tankebok höll hon ett slags dialog med Gud: ”Är inte mitt intellekt en gåva av dig?”


 

År 1941 bröt kriget mellan Japan och USA-England ut. De engelska ledarna för barnhemmet internerades. Klockars blev tvungen att lämna Tangshan för att ensam ta över ansvaret för barnhemmet med över hundra barn. När japanerna sedan förbjöd Frälsningsarméns verksamhet, som betraktades som brittisk, fortsatte Klockars barnhemsverksamheten som privatperson. Nu följde fyra tunga år av fattigdom och svåra beslut som bestående undergrävde hennes hälsa. Man blev tvungen att skicka bort en del barn och också sköterskor. De återstående trettiofem barnen delades upp i två familjer. I hennes egen ingick fem fyraåringar, tolv större barn och hon själv. Kontakten till hemlandet bröts nästan helt, organisationen upphörde.


 

I ett tillstånd av utmattning fick hon 1946 order om att resa till Europa för att vila upp sig, i maj återsåg hon fosterlandet efter elva år, i december lämnade hon Frälsningsarmén.


 

Hemma i Finland tog Klockars en korrespondenskurs i psykologi och pedagogik och läste teologiska verk och nytestamentlig grekiska. Hon deltog också i en lekmannaskola i Sigtuna och i det nygrundade Lutherska världsförbundets första konferens i Lund, där hon knöt kontakt med Berlinmissionens direktor för att rådfråga om framtida arbete i Kina, eftersom hon önskade återknyta kontakten med ”sina barn”. Det bestämdes att norska missionssällskapet skulle överta Berlinmissionens arbete i Kanton och att Klockars kunde bli förbindande länk. I oktober 1948 befann hon sig åter i Kanton. Därförinnan hade hon återhämtat sig och skrivit två böcker, Hur var det i Kina? och diktsamlingen Evigt ögonblick.


 

Det politiska läget i Kina blev allt oroligare. I oktober 1949 inledde kommunisterna en offensiv mot Kanton, som drev Chiang Kai-sheks nationalistarmé på flykten. Maktövertagandet gick ganska lugnt till, verksamheten på missionsstationen kunde fortsätta. Men propagandakampanjerna blev allt intensivare och rörelsefriheten beskars. Klockars beslut att lämna Kina påverkades framför allt av att det kunde vara komprometterande för kineserna att umgås med utlänningar. Kort före julen 1950 återvände hon till Finland, 38 år gammal och villrådig. Följande vår skrev hon boken Att kunna le och till hösten blev hon tf. lärare i Snåre i Kronoby.


 

År 1952 inledde Birgit Klockars sitt andra liv med studier vid Åbo Akademi med nordisk historia som huvudämne. Hon blev fil.kand. 1956. Samma höst som Klockars inledde sina studier vid Åbo Akademi upptogs hon i den katolska kyrkans gemenskap. Steget var inte abrupt utan stod i linje med de skäl som fick henne att lämna Frälsningsarmén, men också med erfarenheterna i Sigtuna, den katolska mässan och sakramentsgemenskapen; allt sammanföll med den vision hon småningom själv hade byggt upp av en allmännelig kyrka.


 

Med hjälp av mindre stipendier, privatlektioner och tillfälliga jobb fortsatte hon med sin forskning. Genom att välja biskop Hemming av Åbo som ämne kunde Klockars kombinera forskning med sina katolska intressen. Hemming levde på 1300-talet och saligförklarades mot slutet av medeltiden. För källforskningen besökte hon ofta Stockholm och fick logi hos Dominikansystrarna. Här upplevde hon en stark gemenskap och två år efter sin kandidatexamen sökte hon inträde i dominikanorden. Också här stängdes porten; enligt ordenshierarkin kunde ingen över fyrtio år accepteras som syster.


 

Dominikansystrarna förmedlade kontakten med jesuiterna i Uppsala. Där forskade Birgit Klockars vårvintern 1958 och bodde ovanför det katolska kapellet vid S:t Johannesgatan. Bland jesuiterna fick pater Gerlach en viktig roll i hennes liv. Han hjälpte henne att acceptera forskningen som en livsuppgift.


 

Forskningen gällde den bokgåva som biskop Hemming omkring 1350 hade skänkt till Åbo domkyrka. Det gällde att identifiera böckerna och bekanta sig med innehållet, och eftersom handskrifter och inkunabler fanns i Uppsala övervägde Klockars att flytta till Sverige. Hon avråddes dock av finländska katoliker som menade att hon behövdes i Finland. I stället flyttade hon 1959 från Åbo till Helsingfors, där hon bodde till sin död. Hon doktorerade hösten 1960.


 

Efter avhandlingen skrev Klockars Birgitta och böckerna. Den heliga Birgitta hade varit samtida och god vän med biskop Hemming. Perspektivet vidgades i de följande arbetena: Medeltidens religiösa litteratur i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, 2:a upplagan 1967, och boken Birgitta och hennes värld 1971. Ytterligare två vetenskapliga arbeten slutförde Klockars: Birgittas svenska värld 1976 och I nådens dal 1979. Åren 1966–1975 var hon docent i nordisk historia vid Åbo Akademi, 1988 blev hon teologie hedersdoktor vid Åbo Akademi.


 

Som historisk forskare lade Birgit Klockars vikt vid källkritiken. Vad beträffar skildringarna av den heliga Birgitta utförde hon ett slags renhållningsarbete genom att rensa ut sådant som inte hade stöd i bevarade källor. Hennes Birgittabild är därför stram och nykter. Därutöver satte hon in Birgitta i sitt svenska 1300-talssammanhang, socialt och genealogiskt, och utredde den position inom samhällseliten som Birgitta genom sin härstamning och sitt giftermål innehade. Eftersom Klockars inte hade möjlighet att utföra lika noggranna arkivstudier i Rom och Italien som i Sverige, koncentrerade hon sig på Birgittas tid i Sverige.


 

Birgittaåret 1973 var Birgit Klockars den största auktoriteten på området och anlitades som föredragshållare och föreläsare i Stockholm, Göteborg, Vadstena och Rom. Samma år flyttade hon in i sin första egna bostad, belägen i Helsingforsstadsdelen Mejlans ett stenkast från Sankta Maria katolska kyrka, vilket gjorde det möjligt för henne att så gott som dagligen delta i mässan. Hon engagerade sig i församlingens och stiftets arbete, höll katolska andakter i radio och undervisade församlingens svenska barn i religion. Hon förmedlade en sant ekumenisk syn på kyrkan och utarbetade ett eget katekesmaterial. Hon skrev en opublicerad barnbok, ”Magistern”, som lästes upp i radion.


 

Engagemanget ledde till att biskop Verschuren bad Klockars delta i en kateketisk kongress i Rom hösten 1971 som enda nordiska delegat. Kort därefter bjöd ”Kinabarnen” henne till Hong Kong och hon återsåg ett trettiotal av sina barn, och en stor del av ”familjen Go”, som hållit ihop som en vanlig familj, återförenades. Go var Birgit Klockars kinesiska efternamn och betyder ”hög” eller ”lång till växten”.


 

Birgit Klockars var högrest, mörk och hade skarpt tecknade ögonbryn som gav henne en barsk framtoning. Men hennes utstrålning var mild och hon hade ett gott sinne för humor. Klockars levde anmärkningsvärt anspråkslöst. I sin lägenhet hade hon bara plats för de nödvändigaste böckerna och en gästsäng. Hushållsavfallet rymdes i tömda surmjölksförpackningar. Många människor besökte henne för vägledning och hon var generös med sin omtanke och tid. Det enkla och djupt ärliga draget i hennes personlighet kommer tydligast fram i hennes exakta och stilistiskt strama dikter.


 

När de första vietnamesiska flyktingarna kom till Finland sommaren 1979 knöts Birgit Klockars två liv ihop. Hälften av dem var av kinesiskt ursprung, många var katoliker. För många vietnameser blev Klockars en familjemedlem, och i en av familjerna finns en svärmor från den lilla staden söder om Kanton, Sunwui.


 

Caterina Stenius


 

Birgit Klockars, född 1.8.1912 i Kronoby, död 10.1.1996 i Helsingfors. Föräldrar rektorn, riksdagsman Johannes Klockars och lärarinnan Karin Wahlbäck.


 

PRODUKTION. Hur var det i Kina? (1947); Evigt ögonblick (1948); Att kunna le (1952); Biskop Hemming av Åbo (1960); Birgitta och böckerna (1966, 1973); Medeltidens religiösa litteratur. Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (2 uppl. 1967); Birgitta och hennes värld (1971); Birgittas värld (1973); Birgittas svenska värld (1976); I nådens dal (1979); Ett år – ett liv (1984); Radioandakter (1992); Vit väg – Valkea tie (1994); Ett hem – en värd (2004).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Lönnqvist, Birgittaåret, Huvudstadsbladet 15.6.2003; C. Nynäs, Jag ser klart? Synen på den heliga Birgitta i 1900-talets svenska biografier (2006); L. Stenius, Närhet (1998); G. Widén, nekrolog, Hufvudstadsbladet 23.1.1996.


 

BILDKÄLLA. Klockars, Birgit. Foto: Fred Runeberg. Åbo Akademis bildsamlingar.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5584-1416928958190

 

Upp