LINDBERG, Magnus


(1958– )


Kompositör, pianist


Magnus Lindberg hör till den tonsättargeneration som framträdde på 1970- och 1980-talen och han samlade en ovanligt begåvad och ambitiös grupp unga musiker i landet. Efter sitt uppmärksammade genombrott med Kraft (1985) har Lindberg profilerat sig som en av de internationellt sett främs­ta kompositörerna i sin generation. I hans produktion intar orkestermusiken en central roll, och hans tonspråk har utvecklats genom ett fördomsfritt laborerande med klassiska och nya kompositionstekniker som han själv vidareutvecklat, framför allt genom ett målmedvetet arbete med datorn som kompositionsredskap. Musiken kännetecknas av en stark inre laddning och bygger på originella frågeställningar kring musikens eget väsen och möjligheter.

 

Magnus Lindberg föddes i Helsingfors 1958. Hans far ingenjör Göran Lindberg var anställd vid IBM och kom att medverka till att datorn introducerades i Finland; den första installerades på Postbanken samma år Magnus föddes. Hans mor Anita Lindberg var föreståndare för Kabelfabrikens barnträdgård, som verkade på Drumsö i Sumeliuska villan, där familjen Lindberg disponerade övre våningen. Lindbergs första instrument var dragspelet, som han började spela redan i förskolåldern. Han gick i Lasse Pihlajamaas dragspelsskola när han av sin musiklärare Viola Segerstam i Drumsö folkskola fick låna en av skolans trumpeter och började ta trumpetlektioner för Lauri Ojala, solotrumpetist i Helsingfors stadsorkester. När han kom till Normal­lyceet kunde han genast inta en plats i skolans blåsorkester, som leddes av den driftiga musikläraren Barbro Bergqvist.


 

Men hans egentliga instrument kom att bli pianot. Hans mor och hans tre år äldre syster Göta tog lektioner i piano för diplompianisten Alexandra Emmerich från Wien. Lektionerna försiggick i det Lindbergska hemmet, och elva år gammal bad Magnus om att också få börja spela piano. Alexandra Emmerich var en framsynt pedagog som förstod att hon hade fått en särdeles begåvad elev: ”Han åt noter”, lyder hennes vittnesmål. Hon lotsade in Magnus Lindberg på Sibelius-Akademins ungdomsavdelning 1973, där han fick Maija Helasvuo som lärare. Våren 1977, samma år som han avlade studentexamen, avlade han vid ungdomsavdelningen med högsta betyg en stor examen i piano, som på den tiden berättigade till avgångsbetyg vid den solistiska avdelningen på Sibelius-­Akademin.


 

Avgörande för Lindbergs framtid blev undervisningen i teoretiska ämnen. På ungdomsavdelningen hamnade han i samma undervisningsgrupp som den jämnårige Esa-Pekka Salonen, och där lades grunden till en särpräglad vänskap dem emellan. De var samspelta och vetgiriga och hade turen att få goda lärare, som pianisten och timläraren i teori Risto Väisänen. Lektionerna utvecklades till långa spelseanser, där de tre, vid sidan om att utföra de obligatoriska uppgifterna, handgripligen, fyr- eller sexhändigt spelade och dirigerade sig igenom västerlandets musikhistoria. Väisänen kom också att fungera som duo­partner för Lindberg, som tillsammans med honom kunde experimentera med sina kompositionsskisser. Han hade inte inlett sina egentliga kompositionsstudier men på egen hand lärt sig komponera enligt den seriella teknikens regler. Med Väisänens benägna hjälp sökte han nya vägar. I första hand gällde experimenten den så kallade öppna formen och frågan om hur man kunde ge slumpen en roll i musikskapandet.


 

På ungdomsavdelningen deltog Lindberg också i en tvåårig kurs i elektron­musik för Osmo Lindeman, som omfattade rätt avancerade studier i elektronik, logik och statistik och där man gick igenom det mesta av vad som åstadkommits på elektron­musikens område, med eller utan dator. Vid Sibelius-Akademin fanns ingen studio, och för att omsätta teori i praktik sökte sig Magnus Lindberg till elektronmusikstudion vid Helsingfors universitet. Under några perioder arbetade Lindberg också vid Elektronmusikstudion i Stockholm (EMS), som var en av de bäst utrustade i världen. På universitetet träffade han Risto Nieminen, som kom att bli en nära vän med stor betydelse för honom genom de inflytelserika poster i musiklivet som Nieminen sedermera kom att få: musikproducent vid Rundradion, intendent för Radions Symfoniorkester, konstnärlig ledare för IRCAM (Institut de Recherche et Coordination Acoustique/Musique) i Paris, direktör för Helsingfors festspel.


 

Efter studentexamen flyttade Magnus Lindberg över från ungdomsavdelningen till den egentliga Sibelius-Akademin och fick professor Einojuhani Rautavaara som kompositionslärare. Mycket snart hamnade lärare och elev på kollisionskurs, och följande år återfanns eleven i Paavo Heininens klass, varifrån han utexaminerades 1981, återigen med högsta betyg. Heininen var känd som en krävande pedagog, som strävade efter att ge eleverna så breda tekniska färdigheter som möjligt utan att ta estetisk ställning till hantverket eller elevernas egna kompositioner. Föreningen Korvat Auki (Öppna Öronen) uppstod ur samtal bland Heininens ambitiösa elever. Föreningen arrangerade konserter, men viktigare var förmodligen initiativet att i brist på seminarier för analys av ny musik vid akademin ta saken i egna händer och arrangera sådana, oftast hemma hos Kaija Saariaho. Sina studier finansierade Lindberg som frilanspianist, främst vid Helsingfors symfoniorkestrar – och kunde samla nyttiga erfarenheter av praktiskt orkesterarbete – samt som timlärare i teori vid Sibelius-Akademin.


 

Magnus Lindberg kompletterade sina studier utomlands. Han deltog i sommarkurser för Franco Donatoni i Siena och för Brian Ferneyhough i Darmstadt. Efter examen reste han till Paris för att studera för Vinko Globokar och Gerard Grissey. I Paris fanns också forskningscentret IRCAM, och han kunde följa med forskningen inom elektroakustik och utvecklingen av mjukvara för kompositionsarbete, framför allt spektralanalys. För att komponera orkesterverket Kraft skapade han själv ett dataprogram för rytmarbete, och han programmerade i samarbete med Marcus Castrén ett verktyg, MacSet, för arbete med musikalisk mängdlära eller Pitch Class Set Theory. Några år senare involverade Mikael Laurson honom i arbetet med mjukvaran PatchWork.


 

Tjugotre år gammal fick Lindberg sin första internationella utmärkelse vid Unescos International Rostrum i Paris för kompositionen … de Tartuffe, je crois. Följande år knöt det italienska förlaget ­Ricordi honom till sitt stall, men några år senare flyttade han från Ricordi via Musik Fazer till det danska Wilhelm Hansen, som köptes upp av engelska Chester. Sedan 1997 finns hans katalog hos det anrika förlaget Boosey & Hawkes. Från mitten av 1980-­talet har hans kompositioner till­kommit på beställning av välkända institutioner i Europa, Förenta staterna och Japan. Hans verk spelas flitigt överallt i världen där det finns symfoniorkestrar, och han hör till de få tonsättare i världen som kunnat försörja sig som kompositör.


 

Trots lockande anbud har Lindberg bara under korta perioder innehaft lärostolar i komposition (professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1996–1997 och gästprofessor vid Harvard 2006), men han har gett kortare kompositionskurser och varit trogen kurslärare i samband med Avanti-orkesterns sommarfestival i Borgå samt vid festivalen i Aldeburgh, England.


 

Lindberg inledde sin tonsättarbana som sträng serialist, experimenterade därefter med öppen form, hittade sin egen röst med Quintetto del Estate (1979) och utvecklade sitt sinne för ljudobjekt inspirerad av den franska Musique Concrète-skolan med kompositionen Action–Situation–Signification (1983). Hans stora genombrott Kraft (1985), som med sin rytmiska utlevelse fungerade lite som Våroffer i Stravinskys produktion, fick genast efter uruppförandet något som kunde betecknas som kultstatus och renderade sin upphovsman Nordiska rådets musikpris och Koussevitzkypriset 1988. I ”radiofonin” Faust studerade Lindberg förhållandet mellan betydelse och symbol. Verket gjordes i samarbete med författaren Juha Siltanen och ljudplaneraren Juhani Liimatainen och tilldelades Prix Italia 1986.


 

Därefter arbetade Lindberg, inspirerad av bland annat den franska spektralskolan, med att utveckla sitt harmoniska språk i spänningsfältet mellan det dissonanta och konsonanta i trilogin Kinetics (1989), Marea (1990) och Joy (1990). Med trilogin befästes orkesterns betydelse i hans skapande. Nästa milstolpe var den monumentala fyrsatsiga Aura (1994), som är tillägnad minnet av Witold Lutosławski, vars sinne för lyssnandets psykologi präglar kompositionens form, inte fjärran från symfonins.


 

Feria, Parada och Cantigas (1997–2001) bildar en symfonisk triptyk, medan Fresco (1998) hämtar inspiration ur förhållandet mellan två olika slag av traditionell indonesisk musik.


 

Alltsedan rytmarbetet med Kraft har Lindberg utvecklat sitt arbete med tempo­ och tempomodulationer. Vid sidan om vissa personliga karakteristika, som bruket av fanfarlika motiv, förbiilande rytmiska figurer och en förkärlek för vissa, ofta metalliska klangfärger, är tempoarbetet och harmoniken det mest karakteristiska i hans tonspråk, vars uttryck för tankarna till romantiken trots att musiken inte vilar på tonal grund. Ofta är den energisk och pockande i sitt tilltal, alltid tekniskt briljant, rytmiskt och tempomässigt intrikat, harmoniskt mångtydig, klangligt subtil. I Konsert för Orkester (2002–2003) och Sculpture (2004–2005) gör han ­virtuost bruk av sina samlade erfarenheter och förmår därmed lyfta fram allt rikare variationer i formen.


 

Under studietiden var Magnus Lindberg med om att starta gruppen Toimii (Fungerar) – ”en herrklubb snarare än en ensemble” har han själv sagt. Toimii experimenterade framför allt med konsertkonvenansen och bröt gängse mönster genom sitt sätt att i grupp improvisera fram konsertprogrammen. Det lekfulla arbetet med likasinnade musiker har bland annat lett till solokonserter för kamraterna: först en pianokonsert (1991), visserligen skriven för Paul Crossley men ofta framförd av tonsättaren själv, sedan en cellokonsert (1997–1999) för Anssi Karttunen och en klarinettkonsert (2001–2002) för Kari Kriikku. År 2006 skev han sin första solokonsert för en icke-Toimiimedlem, violinisten Lisa Batiashvili. Tomii har inte konserterat sedan 2003, men tillsammans med Anssi Karttunen uppträder Lindberg ibland. Han har skrivit mycket kammar­musik för gruppens medlemmar men också för andra ensembler. I Toimii ingick ingen vokalist, och i Lindbergs produktion lyser vokalmusiken – på några få undantag när – hittills med sin frånvaro.


 

Lindberg är en dubbelnatur: socialt utåtriktad, känd för sin vänlighet och välvilja, är han beroende av samspel med musiker, men samtidigt har han förmågan att under långa perioder dra sig undan allt socialt liv och med ovanlig kapacitet koncentrera sig på komponerandet. Med sin hustru författaren Gunilla Hemming och två döttrar bor Magnus Lindberg i Helsingfors och utanför Borgå på Emsalö. Havet och fiske lockar honom som i vänkretsen är känd för sin exklusiva kokkonst som han bedriver under devisen: ”Matlagning är såtillvida fint att man kan äta upp det man åstadkommit.”


 

Magnus Lindberg har haft ett stort inflytande på sin egen och följande generationers skapande. Han har under årens lopp fått många utmärkelser, och han har också varit huvudperson vid flera prestigefyllda musikfestivaler.


 

Caterina Stenius


 

Magnus Lindberg, född 27.6.1958 i Helsingfors. Föräldrar ingenjör Göran Lindberg och barnträdgårdsföreståndaren Anita Jansson. Gift 1988 med författaren Gunilla Hemming.


 

VERK. Ett åttiotal kompositioner för orkester eller kammarorkester, bl.a. Ritratto (1979–1983), Kraft (1983–1985), Kinetics (1988–1989), Marea (1989–1990), Joy (1989–1990), Corrente i olika versioner (1991–1992), Aura (1993–1994), Arena (1994–1995), Engine (1994–1995), Feria (1997), Fresco (1997–98), Cantigas (1997–1999), Gran Duo (1999–2000), Para­da 2001, Konsert för orkester (2002–2003), Sculpture (2005); för orkester och soloinstrument: pianokonsert (1990–1994), cellokonsert (1997–1999), klarinettkonsert (2001–2002), violinkonsert (2006); kammarmusik: Quintetto dell’estate för flöjt, klarinett, cello och piano (1979), … de Tartuffe, je crois för stråkkvartett och piano (1981), Linea d’ombra för flöjt, klarinett, gitarr och slagverk (1981), Action–­Situation–Signification för klarinett, piano, slagverk, cello och elektronik (1982), Ablauf för klarinett och slagverk (1983), Ur för klarinett, piano, violin, cello, bas och elektronik (1986), klarinettkvintett (1993), Related Rocks för 2 pianon, slagverk och elektronik (1997), Jubilees för piano (2000), Partia för cello (2001), Mano a Mano för gitarr (2004), Konzertstück för cello och piano (2006); radio­foniskt verk: Faust (i samarbete med Juha Siltanen och Juhani Liimatainen, 1985–1986).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Stenius, Chaconne. En bok om Magnus Lindberg och den nya musiken (2006); www.fimic.fi (fullständig verkförteckning och diskografi).


 

BILDKÄLLA. Lindberg, Magnus. Foto: Ilpo Lukus, 1988. Uusi Suomis bildarkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5613-1416928958219

 

Upp