SAARIAHO, Kaija


(1952– )


Kompositör


Kaija Saariaho har intagit en framstående plats bland eliten av nutida tonsättare i Finland. Hennes första opera, L’amour de loin, som fick sitt uruppförande på musikfestivalen i Salzburg 2000 var en kritikersuccé. Saariahos personliga stil, som undersöker klangfärgernas dimensioner, har genomgått flera transformationer från den tidiga produktionens vokalverk till 1980-talets musik, som byggde på gradvisa övergångar, och vidare till 1990-talets mera lineära verk. De flesta av Saariahos kompositioner är på ett eller annat sätt datorstödda, och hennes produktion ger en utmärkt överblick över musikteknologins utveckling. Saariaho har bott i Paris i över 20 år och fått många internationella utmärkelser och pris.


 

Kaija Saariaho är äldst av industrirådet Launo Laakkonens och hustrun Tuovis tre barn. Familjen bodde i Helsingfors, där även det på 1950-talet grundade familje­företaget växte från en liten metallverkstad till en fabrik. Föräldrarna intresserade sig för kultur, främst för bildkonst, även modern internationell konst.


 

Bildkonsten intresserade även Kaija Laakkonen, och teckning var ett av hennes största intressen vid sidan av musiken. Hon inledde sina musikstudier med violin, och vid nio års ålder började hon också spela piano. Senare tog hon även upp gitarr. Hennes musikstudier började med privat undervisning och fortsatte vid Itä-Helsingin musiikkiopisto 1970–1972. Hennes instrument var violin och piano. Hon förlikade sig dock dåligt med studierna vid musikinstitutet eftersom hon inte gillade att uppträda och inte kunde tänka sig en bana som uppträdande artist. Musiken var dock en central barndomsupplevelse: när hon lade sig på kvällen, hörde hon toner som hon trodde föddes någonstans under sängen eller i kudden. Sina första kompositionsförsök gjorde hon i tioårsåldern, men hon började komponera regelbundet först sju år senare.


 

Kaija Laakkonen (från 1972 Saariaho) tog studenten vid Rudolf Steiner-skolan i Helsingfors 1972. Efter skolan antogs hon till linjen för grafik vid Konstindustriella läroverket (från 1973 Finlands Konstindustriella högskola). Sina musikstudier fortsatte Saariaho vid konservatoriet i Helsingfors 1972–1976, där hon först studerade piano, tills hon under det sista studieåret bytte huvudinstrument till orgel. Samtidigt studerade hon musikvetenskap vid Helsingfors universitet. I studiernas inledande skede var hon en kort tid gift med Markku Saariaho. Efter att äktenskapet havererat flyttade Kaija Saariaho ihop med bildkonstnären Olli Lyytikäinen. Paret bodde tillsammans 1972–1979, och under den sju år långa perioden målade Lyytikäinen flera tiotal tavlor av henne. Saariaho och Lyytikäinen tillhörde Skördemännen, en grupp av unga 1970-talskonstnärer. I parets hem på Norra kajen i Helsingfors ordnades många konstnärsfester.


 

Efter några års grafikstudier lämnade Saariaho Konstindustriella högskolan och sökte sig till Sibelius-Akademin, där hon ville studera musikteori och komposition. Efter att ha antagits vid akademin såg hon beslutsamt till att bli kompositionselev för Paavo Heininen, som antog henne till sin redan fullsatta kompositionsklass 1976. Enligt Saariaho hade Heininens undervisning och stöd en avgörande betydelse för henne.


 

Sibelius-Akademin erbjöd Saariaho också en socialt stimulerande studiemiljö. År 1977 grundade hon tillsammans med sina studiekamrater – bl.a. Esa-Pekka Salonen, Magnus Lindberg och Eero Hämeenniemi – föreningen Korvat auki!, vars mål var att främja den moderna musiken med konserter, föreläsningar och debatter. Saariaho var föreningens ordförande 1979–1980. Hennes samarbete med dirigenten Salonen har fortsatt sedan dess.


 

Saariaho tog examen vid Sibelius-Akademin 1980 och fortsatte omedelbart sina kompositionsstudier i Freiburg som elev till Brian Ferneyhough och Klaus Huber. Hon avlade examen för diplom i komposition vid Hochschule für Musik i Freiburg 1982. Samma år deltog hon i kurser i datormusik vid Institut de Recherche et Coordination Acoustique/Musique (IRCAM) i Paris, och beslutade att slå sig ner där för att arbeta i IRCAM:s topputrustade studior för elektronisk musik. Saariaho arbetade också en kort tid i Groupe de Recherches Musicales (GRM) studio i Paris, där hon gjorde det inspelade partiet för Verblendungen 1983. År 1984 gifte sig Saariaho med kompositören Jean-Baptiste Barrière, som vid denna tid arbetade som direktör för den pedagogiska avdelningen vid IRCAM. Familjen har bott i Paris sedan dess, och även barnen Alexandre och Aliisa är födda där.


 

Under sin karriär har Kaija Saariaho haft flera långa sejourer som gästkompositör i olika länder, bl.a. Japan (Kyoto 1993) och USA (San Diego 1988–1989). Läsåret 1997–1998 arbetade hon vid Sibelius-Akademin som gästprofessor i komposition tillsammans med maken Jean-Baptiste Barrière.


 

Tack vare statens konstnärsstipendier och beställningar på kompositioner har Saariaho haft möjlighet att arbeta som kompositör på heltid under hela sin aktiva karriär. Under sina studieår skrev hon artiklar, särskilt till musiktidskriften Rondo, och under sina första år på IRCAM skrev hon några artiklar som analyserade olika kompositionstekniker och klangfärger för utländska publikationer.


 

Saariaho samarbetar med några betrodda musiker. Viktigast av dem är cellisten Anssi Karttunen, med vilken hon har arbetat i bl.a. kompositionerna Petals (1988), Amers (1992) och Près (1992). Den amerikanska sångerskan Dawn Upshaw har uruppfört kompositionen Lonh (Wien Modern Festival, 1996), som skrivits för sopran och levande elektronisk musik, sångcykeln med orkesterackompanjemang Château de l’âme (musikfestivalen i Salzburg, 1996) och rollen som Clémence i Saariahos första opera L’amour de loin (musikfestivalen i Salzburg, 2000). Även flöjtisten Camilla Hoitenga har varit en viktig samarbetspartner. Tillsammans med henne har Saariaho bearbetat många detaljer i NoaNoa (1992). Hoitenga deltog även i arbetet med flöjtpartiet till Saariahos flöjtkonsert Aile du songe, som hon också uruppförde i Bryssel 2001. Den elektronik som Kaija Saariaho behöver i sina kompositioner har hon utvecklat tillsammans med maken Jean-Baptiste Barrière. Hon har också samarbetat bland annat med Xavier Chabot och Juhani Liimatainen.


 

Saariahos tidiga produktion bestod i huvudsak av vokalmusik. På 1980-talet blev ljudfält som långsamt omvandlas ett kännetecknande drag för hennes kompositioner. I dessa verk är inte melodiken eller rytmiken det centrala, utan klangfärgen. Kompositionernas dramatiska spänning bygger på förskjutningar som sker på många strukturella plan. Sitt musikaliska basmaterial hittar Saariaho oftast i en datorbaserad ljudanalys av exempelvis några drag med en stråk- eller en pizzicato-ton. Kompositioner som är skrivna uteslutande för bandinspelning är Vers le blanc (1982), Jardin secret I (1984), Stilleben (1987–1988), La dame à la licorne (1993) och Cloud Music (1997).


 

Saariaho blev emellertid intresserad av kopplingen mellan elektronik och levande musiker redan i ett tidigt skede. I Verblendungen (1982–1984) kombinerar hon inspelat material med en liten orkester och i Jardin secret II (1984–1986) med en cembalo. Ett vanligt grepp i Saariahos kompositioner är att hon i konsertsituationer utvidgar och modifierar klangfältet hos ett instrument med ekon, filter eller förstärkare såsom i Lichtbogen (1986), Nymphéa (1987) och Amers (1992). Den tekniska utvecklingen på 1990-talet utvidgade möjligheterna inom denna s.k. levande elektroniska musik. I konserter kan akustiska instrumental- eller vokalpartier som bearbetas elektroniskt kombineras med material som skapats på förhand, och även själva konsertlokalen kan modifieras elektroniskt (NoaNoa, Lonh). Saariaho har dock hela tiden också skrivit helakustiska kompositioner, även för symfoniorkester (Du cristal, 1989–1990; Graal théâtre, 1994; Oltra mar, 1998–1999; Orion, 2002; Asteroid 4179: Toutatis, 2005 ).


 

Kaija Saariaho överväger ofta mycket länge namnen på sina kompositioner. Namnen är ett slags nycklar som öppnar upplevelsen för åhöraren. Via namnen upptäcker åhöraren kopplingar till bildkonst, litteratur och naturvetenskaper, särskilt kosmologi. Underlaget till texterna för sina vokalkompositioner har Saariaho hämtat från ett mångskiftande litterärt material som sträcker sig från egyptiernas De dödas bok till den medeltida trubadursången. Några av 1990-talets kompositioner har inspirerats av texter av den franske poeten Jacques Roubaud: Graal théâtre, Nuits, adieux, Lonh, L’amour de loin. Författaren Amin Maalouf har blivit en viktig samarbetspartner sedan millennieskiftet. Han har skrivit librettot till Saariahos båda operor i samarbete med kompositören. Saariaho har också komponerat sångcykeln Quatre instants och oratoriet La Passion de Simone till texter av Maalouf.


 

I början av 1980-talet fick Saariahos kompositioner ett kyligt mottagande i Finland, då kritikerna kände sig främmande för datormusikens estetik och inte heller kunde behandla en kvinnlig tonsättare utan fördomar. Saariahos musik har dock fått internationellt erkännande, vilket bevisas av de pris och utmärkelser hon fått från olika länder, bl.a. Tyskland, Österrike, USA och Sverige. Hennes produktion kan inte placeras i någon bestämd skola, även om den kan anses ha vissa beröringspunkter med den franska spektralmusiken och Györ­gy Ligetis kompositioner.


 

Kaija Saariaho har fått beställningar av BBC, Rundradion, ett stort antal andra radiobolag, Barbican Center, IRCAM, Lincoln Center, Los Angeles Symphony Orchestra, Salzburgs festspel och Finlands nationalopera. Till följd av den enorma popularitet som operan L’amour de loin (2000) mötte har Saariaho fått allt fler förfrågningar om beställningsverk, och därför uruppförs hennes kompositioner vanligen utanför Finland. Saariahos andra opera, Adriana mater, fick sitt uruppförande våren 2006 vid Bastiljoperan i Paris.


 

Saariahos anseende har ökat i Finland i takt med den växande internationella framgången. I den finländska pressen har epiteten ”datorkompositör” och ”kvinnlig tonsättare”, som Saariaho själv upplever som negativa, ersatts av nationellt färgade hänvisningar till sibelianism och den finska naturen. Saariaho promoverades till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet 2003.


 

Anne Sivuoja och 
Pirkko Moisala


 

Kaija Anneli Laakkonen, från 1972 Saariaho, född 14.10.1952 i Helsingfors. Föräldrar industrirådet Pauli (Launo) Laakkonen och Tuovi Naukkarinen. Gift med (1) Markku Veikko Ilmari Saariaho 1972, (2) Jean-Baptiste Barrière 1984.


 

VERK. Operor: L’amour de loin (2000); Adriana Mater (2005); Émilie (2008). Orkesterverk: Verblendungen (1984); Du cristal... (1989); ...à la fumée (1990); Orion (2002); Asteroid 4179. Toutatis (2005); La Passion de Simone (2006); Laterna Magica (2006); violinkonserten Graal théâtre (1994); flöjtkonserten Aile du songe (2001). Kammarmusik: Im Traume (1980); Lichtbogen (1986); Io (1987); Nympha. Jardin secret III (1987); Amers (1992); Solar (1993); Trois rivières (1994); Neiges (1998); Cendres (1998); Je sens un deuxième Coeur (2003). Verk för soloinstrument: Canvas (1978); Laconisme de l’aile (1982); Jardin secret II (1986); Petals (1988); Près (1992); NoaNoa (1992); Six Japanese Gardens (1994); Folia (1995); Spins and Spells (1997); Couleurs du vent (1998); Sept papillons (2000); Mirrors, för flöjt och cello (2004); Ballade (2005); Notes on light (2006); D᾿om le vrais sens (2011). Vokalverk: Bruden (1977); ...sah den Vögeln (1981); Du gick, flög (1982); Il pleut (1986); Grammaire des rêves (1988); Nuits, adieux (1991); Caliban’s Dream (1992); Château de l’âme (1996); Lonh (1996); Miranda’s Lament (1997/1999); Oltra mar (1999); Quatre instants (2002). Multi­mediaverk: Kollisionen (tills. med J.-B. Barrière, 1984); Csokolom (1985); Piipää (tills. med J.-B. Barrière, 1987).


 

PRODUKTION. Using the Computer in a Search for New Aspects of Timbre Organisation and Composition. International Computer Music Conference. Rochester & New York (1983); On Verblendungen. Moving Letters 1/1984; The Qualities and Functions of Musical Timbre. International Computer Music Conference 1985. San Francisco (tills. med S. ­McAdams, 1985); Timbre and harmony. Interpolations of timbral structures. Contemporary Music Review 2/1987; Esquisse. A Compositional Environ­ment. 14th International Computer Music Conference. Köln (tills. med S. Mc Adams et al. 1988); Qualités et fonctions de timbre musical. Le Timbre. Métaphore pour la composition. Paris (tills. med S. McAdams, 1991) och Timbre et harmonie. Paris (tills. med S. McAdams, 1991); Vertreute Gedanken zur Komplexität in der Musik. Rhythmische Interpolationen. Klangportraits 4. Kassel (1991); On the Realization of NoaNoa and Près, Two Pieces for Solo Instruments and IRCAM Signal Processing Work Station. International Computer Music Conference. San Francisco (tills. med J.-B. Barrière & X. Chabot, 1993); Ästhetik und Komposition, Darmstädter Beiträge zur Neuen Musik. Band 20 (1994); Matter and Mind in Music. Matter and Mind in Architecture (2000); Muutama sana konsertoista. Elektronisia unelmia. Kirjoituksia Kaija Saariahon musiikista (2005).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Beyer, Till Death Us Do Part. A Portrait of the Finnish Composer Kaija Saariaho. Nordic Sounds 1/2000; M. Brech, Kaija Saariaho’s Diptych Du cristal & à la fumée. An analytical approach. Topics, Texts, Tensions. Magdeburg (1999); D. Cohen-Levinas, Entretien avec Kaija Saariaho. Les cahiers de l’Ircam 2/1993; Elektronisia unelmia. Kirjoituksia Kaija Saariahon musiikista (2005); A. Ford, Kaija Saariaho – just a composer. Composer to composer. London (1993); M. Grabócz, La musique contemporaine finlandaise. Les Cahiers du CIREM 26–27/1993; L. Hautsalo, Muukalaisuudesta ja ylittämisestä Kaija Saariahon oopperassa L’amour de loin. Synteesi 1/2003; M. Heiniö, Suomen musiikin historia IV (1995); M. Iliescu, L’amour de loin de Kaija Saariaho. Une approche lyriqye postmoderne. Analyse musicale 46; V. Kankaanpää, Displaced time. Transcontextual references to time in Kaija Saariaho’s Stil­leben. Organized Sound 1/1996; T. Lehtonen, Kaija Saariaho värien säveltäjä. Synkooppi op. 17. 1984; P. Moisala & R. Valkeila, Musiikin toinen sukupuoli. Naissäveltäjiä keskiajalta nykyaikaan (1994); P. Moisala, Gender Negotiation of the Composer Kaija Saariaho in Finland. Music and Gender. Urbana (2000); B. Morton, Kaija Saariaho. Contemporary Composers. Chicago (1992); R. Nieminen, ”At the moment the computer and I belong together”. An interview with Kaija Saariaho. Finnish Music Quarterly 3–4/1985; T. Riikonen, Jälkiä itsessä. Narratiivisia huilisti-identiteettejä Kaija Saariahon säveltämässä musiikissa (2005); Kaija Saariaho. Collection Compositeurs d’aujourd’hui (IRCAM). Paris (1994); A. Sivuoja-Gunaratnam, Rhetoric of Transition in Kaija Saariaho’s Music. Musical Signification. Between Rhetoric and Pragmatics. Bologna (1998); A. Sivuoja-Gunaratnam, Distance and Desire in Kaija Saariaho’s Lonh. Organised Sound 8/2003; A. Sivuoja-Gunaratnam, Miniatures and tensions. Phenomenological reverberations in and around Kaija Saariaho’s Lichtbogen (1985 –1986). Intersections 25/2005; T. Viljanen, Kyborgihuilistisuus Kaija Saariahon teoksessa NoaNoa (1992) huilulle ja elektroniikalle. Musiikki 3–4/2000.


 

BILDKÄLLA. Saariaho, Kaija. Foto: Ilpo Lukus, 1991. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4372-1416928956978

 

Upp