Laurentius Michaelis Suurpää var borgarson och biskop i Åbo under slutet av medeltiden, under en politiskt svår tid. Han lyckades dock med stor skicklighet bevara lugnet i sitt stift.
I Åbo hade man inte haft en biskop ur stadsborgerskapet sedan 1380-talet. I Tyskland och Danmark hade adeln under senmedeltiden erövrat de högt värderade biskops- och kanikämbetena, och samma tendens kunde man även se i Sverige, även om den inte var lika tydlig där. Ännu år 1460 hade Henrik Frese, som var av tysk härkomst och son till en rik borgmästare från Åbo, blivit domprost. Det var alltså en anmärkningsvärd händelse när man 1489, efter att Magnus Nicolai (Särkilax) utnämnts till biskop, valde Laurentius Michaelis Suurpää, som kom från en köpmanssläkt, till domprost. Magnus Nicolai och hans två företrädare hade varit domprostar innan de blev biskopar, så när Magnus Nicolai dog den 12 mars 1500 återstod att se om domkapitlet skulle följa traditionen när det gällde borgarsonen. Olika kandidater diskuterades eftersom valet förrättades via scrutinii, d.v.s. genom omröstning. Det slutgiltiga valet var enhälligt efter det att de som stött andra kandidater hade avstått från dessa. Laurentius avsikt att finansiera påvens stadfästelse av valet ur egna medel torde ha påverkat resultatet.
Ända sedan 1300-talet hade påven stadfäst den slutgiltiga utnämningen av biskopar och för detta behövdes en rekommendation av regenten. Eftersom Laurentius inte hade några problem med att snabbt få utnämningen hade kung Hans uppenbarligen rekommenderat honom utan betänkande. Det finländska stiftet förefaller ha haft ett gott förhållande till unionshärskaren. Laurentius råkade dock i en penibel situation, då en grupp aristokrater under ledning av Sten Sture d.ä. 1501 reste sig emot Hans och lyckades få övertaget på svenska sidan. Jakob Ulfsson, ärkebiskop i Uppsala och Sten Stures huvudmotståndare och den som 1497 egentligen fick till stånd maktövertagandet, anslöt sig den 5 juni 1501 av nödtvång till Sten och strax därefter gjorde Laurentius ett blixtbesök i Sverige. Den 15 augusti 1501 svor han trohetsed till ärkebiskopen – den första vars ordalydelse man känner i Finland – och uppenbarligen har han, efter att ha samtalat med ärkebiskopen, erkänt Stens makt å sina egna och å Åbo stifts vägnar. Efter det verkar det som om situationen löst sig snabbt även på finska sidan. Den största delen av frälset följde biskopens exempel och Åbo slott måste kapitulera den 6 september 1502.
Efter Sten Stures död valde riksrådet den 21 januari 1504 Svante Nilsson till riksföreståndare och meddelade om det skedda till Laurentius Suurpää och till de andra riksråden i Finland. Laurentius anordnade en ständerförsamling i Åbo den 3 mars och där instämde Åbo slottsläns frälsemän, borgare och bönder i erkännandet, som ständernas representanter hade gjort under valmötet i Stockholm. Att neka hade inneburit ett nytt erkännande av unionskungens makt. Men finländarna ville inte då, lika litet som tidigare, ”skiljas från svenska riket”, som Laurentius skrev. Samtidigt godkände han i princip förfarandet att riksrådet hade valrätt och i sitt brev nämner han inte att något separat val skulle ha skett i Finland.
När den nye riksföreståndaren anlände till Finland i juli 1504 svor Laurentius och domkapitlet honom trohetseden. Man bör notera att Svante Nilsson var ärkebiskop Jakob Ulfssons vän och tidigare vapenbroder mot Sten Sture. I Köpenhamn beslöt man den 15 augusti att hålla ett unionsmöte i Kalmar den 24 juni 1505 och fram till dess lyckades man åstadkomma vapenstillestånd. Politiskt hade Laurentius intill dess följt ärkebiskopens linje och när sedan riksråden samlades i Stockholm i maj 1505, före avfärden till Kalmar var det uppenbarligen enda gången Laurentius var närvarande vid ett viktigt riksrådsmöte i Sverige. Det finns inga uppgifter om hur förhandlingarna förlöpte, men man försenade sig hur som helst från Kalmar – av allt att döma avsiktligt. Sålunda ogiltigförklarades fredsfördraget i Köpenhamn och kriget mot Danmark fortsatte.
Under kriget koncentrerade Laurentius sig på att se om säkerheten i sitt stift. Denna man, som enligt biskopskrönikan var mild och lugn, hade en god förmåga att formulera artiga men avböjande svar på återkommande uppmaningar från riksföreståndaren om att skynda till hjälp på Sveriges sida. På samma sätt avböjde Laurentius de anhållanden om understöd och lån som statsmakten riktade till kyrkan.
Det stora ryska kriget 1495–1497 hade gjort Åbo stift fattigare och satt stopp för det livliga reformarbetet som påbörjats under Konrad Bitz och Magnus Nicolais (Särkilaks) ämbetsperioder. Unionskrisen som blossade upp på nytt under Laurentius tid och kriget mot Danmark gjorde naturligtvis inte situationen lättare. Ändå fortsatte man byggandet av domkyrkans högkor och det var speciellt Laurentius önskemål att dela sitt stora stift, särskilt de alltför stora församlingarna i Savolax och Karelen, för att man skulle kunna förbättra befolkningens själavård. Situationen var besvärlig, för enligt biskopens beskrivning kom savolaxarna och karelarna, på grund av de långa avstånden till land och till sjöss, sällan eller aldrig till kyrkan. Representanterna för den världsliga makten var emellertid inte speciellt intresserade av att befrämja ärendet och under Laurentius livstid sågs ännu inga resultat av förslaget.
När visitationsresan till Åland avslutats i augusti 1506 drabbades Laurentius av en hjärnförlamning och avled kort därpå, den 28 september 1506. Sin sista vilostad fick han bredvid sin företrädare i Allhelgonakapellet, i Åbo domkyrkas nuvarande högkor.
Seppo Suvanto
Laurentius Michaelis Suurpää, Lauri Suurpää omnämns 1473–, död 28.9.1506 i Åbo. Föräldrar Borgmästaren i Åbo Mikael Suurpää.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Heininen & M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria (1996); J. Jaakkola, Suomen historia VI. Suomen myöhäiskeskiaika II (1959); E. Kuujo, Åbo stads historia. 1366−1521 (1985); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956).
BILDKÄLLA. Laurentius Michaelis Suurpää. Sigill med inskriften ”S. Laurencii dei gra. epi. aboen.” G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).