Arkitektur, konstindustri och skulptur – Gunnar Finne behärskade dem alla tre. Bäst känd är han för sitt graciösa monument över Zacharias Topelius, ”Saga och sanning”. Hans omfattande dekorativa skulpturkonst från 1910–1930-talen representerar på ett stilfullt sätt finsk art déco. Gunnar Finne samarbetade gärna med arkitekter och kunde anpassa sina verk harmoniskt till byggnaderna och omgivningen. Dessutom formgav Finne möbler, textilarbeten, glasföremål och andra konstindustriföremål. Mot slutet av sitt liv utförde han också livfulla miniatyrskulpturer.
Gunnar Finne avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket i Helsingfors våren 1905 och inledde arkitektstudier vid Polytekniska institutet samma år. Hösten 1906 flyttade han över till Centralskolan för konstflit. Han sökte sig utomlands och började hösten 1908 studera i Wien vid Kunstgewerbeschule och skolans allmänna avdelning under Hans Schlechta. I mars 1909 flyttade han över till arkitekturavdelningen och fick den berömde arkitekten Josef Hoffmann som lärare. Finne fick därmed en med europeiska mått ytterst gedigen utbildning inom sin bransch. Den konstnärlige ledaren för Centralskolan för konstflit, arkitekten Armas Lindgren, var den första som gav Finne i uppdrag att skapa skulpturer för byggnader. Finne var också själv lärare vid skolan nästan utan avbrott 1912–1927. Senare, år 1934, undervisade han också i formgivning vid Tekniska högskolan.
Bland arkitekter samarbetade Gunnar Finne till en början mest med Armas Lindgren. Året 1915 var ett genombrottsår för Finne, som då fick pris i många skulpturtävlingar. Av hans förslag förverkligades gravmonumentet över Guss Mattsson på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. I en skulpturtävling som Helsingfors stad anordnade belönades han i två olika serier och för tre olika verk, men inget av dem uppfördes. I tävlingen om en springbrunn som minnesmärke över affärsmannen och donatorn G. A. Petrelius i Åbo vann han tillsammans med Armas Lindgren första, andra och fjärde pris. Hans ryktbarhet ökade betydligt under detta år, trots att den ryttarstaty som vann springbrunnstävlingen ersattes med en mindre skulptur av ett ungt lejon när fontänen slutligen uppfördes 1924.
Finne gjorde flera minnesmärken efter inbördeskriget, såsom monumentet vid hjältegravarna i Viborg 1919–1921 (tillsammans med arkitekten Carolus Lindberg), reliefen till minnesmärket över stupade tyska soldater 1918 i Gamla kyrkans skvär i Helsingfors (arkitekten J. S. Sirén ritade monumentet) och monumentet vid hjältegravarna i Jyväskylä (tillsammans med arkitekten Aulis Blomstedt). Efter det vann han en tävling om ett självständighetsmonument i Helsingfors 1928, men inte heller det förslaget uppfördes.
Förslaget ”Saga och sanning” (1929–1932, Helsingfors) som Finne deltog med i tävlingen om ett monument över Zacharias Topelius har samma elegans i uttrycket som förslaget till självständighetsmonument, men här stannade det inte vid ett första pris. I Gunnar Finnes förslag symboliserar två stiliserade, nakna flickor de olika sidorna av författaren och universitetsmannen Topelius. Finne måste emellertid utföra ytterligare ett förslag, i vilket det ingick en porträttrelief av Topelius, och först därefter kunde man fatta beslut om beställning 1930. Skulpturen väckte mycken polemik, och det faktum att det vid sidan av Finnes monument restes ett mer folkligt protestmonument visar hur upprörda sinnena var. En bronsskulptur av Topelius omgiven av barn, som Ville Vallgren hade gjort en gipsmodell av redan 1909, göts med hjälp av medel som en spontan folkrörelse hade samlat in vid samma tid som Finnes staty blev färdig.
Finnes flickfigurer, som står lätt på tå, har mycket gemensamt med den centraleuropeiska art déco-stilen och i sin grace också med den skandinaviska klassicismen. Den antyder också kubismen genom anspelningar på Fernand Légers cylinderestetik och rätvinkliga komposition. Senare har ”Saga och sanning” erkänts som Finnes mästerverk.
Gunnar Finnes devis var att skulptur är arkitektur. Ursprunget till denna tanke låg i hans studier, och den förstärktes av att han blev bekant med den franske skulptören Antoine Bourdelles produktion och ateljé. Finne besökte Paris 1920 och Frankrike och Italien 1925.
På 1940-talet fick Gunnar Finne sitt livs förmodligen bästa recensioner för sina spänstiga miniatyrskulpturer ”Bastuflicka” (1944), ”Morgongymnastik” (1945) och ”Hårtvätt” (1945). De här miniatyrskulpturerna liksom den kraftiga porträttskulpturen ”Ingenjören” (1945) i rödgranit visades för första gången på De ungas utställning 1945, där Finne deltog som inbjuden konstnär.
Till Gunnar Finnes mest kända skulpturuppdrag med arkitektonisk anknytning hör relieferna i riksdagshusets kafé och kapitälen i plenisalen, de fasta skulpturerna i interiören i Marmorpalatset i Helsingfors, samt väggreliefer och dekorativa skulpturer för Atlasbanken i Helsingfors, för Askolins mausoleum i Forsby i Pernå, för Pauluskyrkan i Vallgård i Helsingfors, för Suomalainen Yhteiskoulu (Finska samskolan) i Helsingfors och för Alkos fabrik och huvudkontor på Sundholmen i Helsingfors. Tema och former hos hans reliefer harmonierar med respektive byggnads funktion, och om det bara var möjligt valde han ett humoristiskt perspektiv för sina bildberättelser. Ibland tog han motiv från antikens myter och figurer, i synnerhet under sin tidiga, klassicistiska period; senare hade han folkligare motiv. Finne, som var mångsidig i sina materialval, var också en mycket skicklig medaljkonstnär. I medaljerna kunde han på ett levande sätt förena sin fantasi, beläsenhet och konstnärliga begåvning.
Finne blev antagen till Finska bildhuggarförbundet 1916, och redan 1911 hade han varit med om att grunda Industrikonstförbundet Ornamo, vars ordförande han blev 1913. Finne försökte alltid ställa sig utanför språkstriderna i Finland, han talade bägge inhemska språken och dessutom en utmärkt tyska. Finne ansågs vara en arbetsnarkoman, eftersom han inte lämnade sin ateljé ens för sommarferier på landet. Hans hemvist var Fredriksgatan, Arkadiagatan och hörnet vid Konservatoriet i Främre Tölö i Helsingfors. Lokalen som var Gunnar Finnes ateljé på Arkadiagatan har sedan 1960-talet varit restaurang.
Finne var en kort tid gift med arkitekten Elna Kiljander. Deras son skulptören Johan Jakob Finne arbetade länge tillsammans med fadern i samma ateljé. På 1940-talet levde Gunnar Finne med Aune Haussila, som också ofta var modell för hans sena miniatyrskulpturer.
Leena Ahtola-Moorhouse
Johan Gunnar Finne, född 4.4.1886 i Hollola, död 17.9.1952 i Helsingfors. Föräldrar hemmansägaren, jordbrukaren Adolf Johan Finne och Fanny Maria Björnvik. Gift 1918 med arkitekten Elna Julia Sofia Kiljander.
VERK. Topeliusmonumentet ”Saga och sanning”, Esplanadparken, Helsingfors (1929–1932); Försäkringsbolaget Kalevas hus, Helsingfors (1912); inredningen i Marmorpalatset, Brunnsparken, Helsingfors (1916); inredningen i Societetshuset, Helsingfors (1914); inredning och plastisk utsmyckning, riksdagshuset, Helsingfors (sent 1920-tal); väggreliefer, Alkos fabrik och huvudkontor, Sundholmen Helsingfors; porträttbyster av bl.a. Jarl Hemmer (1915); F. E. Sillanpää (1940). Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Mynt- och medaljsamlingen, Nationalmuseum, Helsingfors; Konstmuseerna i Tavastehus och Lahtis; samt övriga verk i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Tavastehus, Jyväskylä och Tallinn.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ahtola-Moorhouse, Kuvanveisto 1900–1950. Ars. Suomen taide 5/1990; L. Ahtola-Moorhouse, Gunnar Finnen kilpailujen perusteella saamat julkiset monumenttityöt. Tehtävien ja muodon yhteys (avhandling pro gradu, konsthistoria, Helsingfors universitet, 1974); Gunnar Finne 1886–1952. Lahtis konstmuseum. Amos Andersons konstmuseum (1986); Gunnar Finne. Kuvanveistäjä (1947); L. Lindgren, Topelius och minnesmärket över honom. Historiska och litteraturhistoriska studier 81 (2006).
BILDKÄLLA. Finne, Gunnar. Foto: Ateljé Pietinen. Museiverket.