Magnus Nicolai (Stiernkors) studerade i Paris och företog som kanik en resa till Rom, där han av påven utverkade en utnämning till ett flertal ämbeten i Finland och Sverige. Som domprost i Åbo stärkte han domkapitlets ställning, och under hans tid genomfördes betydande reformer. Som biskop försvarade han sitt stifts rättigheter. I politiken fruktade och motarbetade Magnus det ryska rikets utbredning och ivrade för krig mot Ryssland.
Åbobiskopen Magnus Nicolai (Stiernkors) var näst sin frände Magnus Olai (Tavast) den katolska kyrkans mest betydande ledare i Finland. Han torde ha fått sitt förnamn efter sin mors farbror. Det är möjligt att man redan vid tiden för hans dop planerade att leda in gossen på den lärda banan och en kyrklig karriär. I alla händelser kan man klart se, att Magnus Nicolais mäktige biskopssläkting var en inspirationskälla i hans liv.
Sina universitetsstudier inledde Magnus Nicolai i likhet med de flesta finländare som begav sig utomlands för att studera i Paris. Hans ”börs” värderades där till åtta solidus. Det var endast ett fåtal av hans landsmän som hade större tillgångar. Med stöd av sin förmögenhet kunde han utan bekymmer studera i Paris ända till magistergraden. Han tycks senare ha fortsatt sina studier i Rom 1465–1466. Han meddelade åtminstone påven 1465 att han ämnade studera vid ett av denne godkänt universitet, men det finns inte några uppgifter om att han skulle ha avlagt några nya lärdomsprov. Däremot använde Magnus Nicolai med god framgång sina tillgångar och sin förmåga att i påvens kuria fiska efter kyrkliga tjänster. I detta avseende var han den mest lyckosamma av Finlands präster, vilket inte i och för sig antyder några dåliga karaktärsdrag hos honom, så allmän som denna kutym var.
Som magister var det lätt för Magnus Nicolai att bli kanik vid Åbo domkapitel, och i egenskap av släkting till Magnus Olai erhöll han inkomsterna från den av denne grundade Helga Lekamens altarstiftelse. Till stiftelsen hade man därtill fogat kyrkoherdens inkomster från Virmo prebendesocken.
Hösten 1466, eller senast följande vinter, inledde Magnus Nicolai sin tid som domprost, en period som kom att bli den viktigaste i Åbo domkapitels historia. Han var kapitlets ledare, och senmedeltidens starka korporationsanda framhävde kapitlets självständighet i förhållande till biskopen, liksom dess betydelse vid skötseln av stiftets angelägenheter. Eftersom biskopen och domkapitlet samarbetade i många frågor är det svårt att skilja på vad som var biskop Konrad Bitz och vad som var domprostens andel i de reformer, som inleddes under denna period.
Domkapitlets egen verksamhet utvecklades i enlighet med en anmärkningsvärd kapitelstadga, som offentliggjordes 1474 utan biskopens medverkan. Dess avsikt var att få kapitlet att sammanträda regelbundet, att skapa fasta verksamhetsformer och att få dess ledamöter att sköta sina ämbeten omsorgsfullt. Som inledning till stadgan fanns ett beslut om en kanslireform, enligt vilken man borde anskaffa böcker för att anteckna kapitlets åtgärder och beslut. Som ett resultat av denna reform har man sett domkyrkans ”svartbok” och den s.k. Skoklosters Codex Aboensis. Dessa för Finlands medeltid så centrala källskrifter är dock ett resultat av en längre tids arbete, för åtminstone ”svartboken” innehåller delar som är äldre än från 1474.
Den korstadga som utfärdades 1474– 1486 och klockarstadgan av år 1482 fastställdes gemensamt av biskopen och domkapitlet och var avsedda för gudstjänsterna i domkyrkan. Magnus Nicolai gynnade kraftigt kulten i Finlands huvudhelgedom genom att från 1469 planera och låta uppföra ett nytt huvudkor, det så kallade Allhelgonakapellet. För detta anskaffade han en stor jordegendom. Arbetet fortsatte under hela hans tid som domprost och biskop, och ännu länge efter det. På Alla Helgons altare skulle man hålla två mässor om dagen, och påven stadfäste 1485 stadgarna för den altarstiftelse som instiftades för detta ändamål.
Som ett hjälpmedel för kulten beställde man för domkyrkan en egen tryckt mässbok, Missale Aboense. Denna blev färdig 1488. Domkapitlet stod för en del av kostnaderna; av denna orsak har domprosten avbildats i samma format som biskopen på bokens färglagda försättsblad.
Magnus Nicolai har ansetts vara ”den finska historieforskningens förste fader”, då han förmodligen författat huvuddelen av biskopskrönikans biografier, den över Konrad Bitz medräknad. Några direkta bevis för detta existerar dock inte. Eventuellt har han skrivit om Olaus Magni samt Bitz biografi i det Palmskiöldska fragmentet, liksom en förnyad vita över Magnus Nicolai i Paul Juustens utgåva.
Den politiska situationen i Norden förändrades radikalt under den tid Magnus Nicolai vistades i Rom. En mot unionskungen Kristian I riktad koalition, som bildades av släkten Tott med anhängare, vilka behärskade nästan hela Finland, och de kretsar som i Sverige fortfarande stödde den avsatte kungen Karl Knutsson Bonde, ledde till att Karl 1467 besteg Sveriges tron för tredje gången. Åbobiskopen Konrad Bitz förblev unionen trogen, men Magnus förefaller att redan i Rom ha insett betydelsen av denna kursändring och förstått att kyrkan i Finland skulle vara tvungen att godkänna den. Eventuellt har han rent av stött koalitionen genom att hos påven utverka dispens för äktenskapet mellan Ivar Axelsson Tott och dennes släkting, Karls dotter.
Efter Karl Knutssons död 1470 valdes Sten Sture till riksföreståndare. Det som avgjorde krisen var herr Stens seger över Kristian i slaget vid Brunkeberg 1471. För att Bitz politiska nederlag inte i det nya läget skulle vara en barlast för Finlands kyrka ansåg man i Åbo det vara nödvändigt att införskaffa påvens absolution för Bitz försyndelser, bl.a. för att han blandat sig i den världsliga maktkampen. Påven biföll anhållan och befullmäktigade Magnus att motta Bitz botövningar och bevilja honom absolution. Sålunda fick biskopen lov att förödmjuka sig inför sin domprost, men det hela torde ha överenskommits gemensamt i Åbo.
Domprostens politiska smidighet framgår även av att han ännu 1465 var kung Kristians kaplan, men 1472 riksföreståndarens kaplan. Samarbetet med Sten Sture, som börjat lovande, fortsatte i många år. I fråga om politiken i Baltikum var han dock av annan åsikt än herr Sten. Hösten 1488 slöt han tillsammans med Knut Posse fred med tyska ordens stormästare, varvid Sverige avstod från att stödja staden Riga, som utgjorde en del av Sten Stures politiska mål. Denne gick med på att ratificera fördraget först 1493. Magnus avsikt åter var att så snabbt som möjligt få till stånd ett fördrag mellan Sverige och orden; dess udd var riktad mot Ryssland.
Valet av Magnus Nicolai till biskop var enhälligt och uppenbarligen väntat. I motsats till sin föregångare sände Magnus endast ett ombud till Rom för att inhämta påvens stadfästelse. Sedan han erhållit den begav han sig till Uppsala midsommaren 1490 för att vigas av ärkebiskop jakob Ulfsson. Som biskop blev han tvungen att följa både den ed han svor ärkebiskopen och den ed han svor riksföreståndaren, då han av denne erhöll ett län, eller enligt en senare uppgift hälften av Vemo socken. Förhållandena mellan den svenska statsmakten och kyrkan höll just under denna tid på att skärpas. Sten Sture ansåg att det var den rika kyrkans skyldighet att bära sin andel av de ekonomiska uppoffringar som var nödvändiga med anledning av upprustningen föranledd av eventuella anfall från Danmark och Ryssland. Kyrkan åter ansåg att riksföreståndaren var på väg att bli en alltför mäktig härskare, mäktigare än den ur landet fördrivne unionskungen.
En fråga som störde förhållandet till Sten Sture var riksföreståndarens strävan att livnära prästerna i sitt kansli på inkomster från de finska församlingarna. Magnus trädde skarpt upp till försvar för sitt stifts rättigheter. Han tolkade t.o.m. den paragraf i påvens kanslistadga enligt vilken församlingens präst skulle behärska sina församlingsmedlemmars språk så, att detta språk i de finländska församlingarna verkligen var finska, inte rikets huvudspråk svenska. Överhuvudtaget ville Magnus reservera stiftets ämbeten för män från Finland, och han kämpade i påvens kuria och annorstädes emot de utlänningar som fikade efter tjänster.
Som biskop fortsatte Magnus Nicolai sin reformverksamhet så länge den yttre freden bevarades. Han inrättade omedelbart två nya ämbeten vid domkapitlet, för en dekan och för en ärkepresbyter. Den organisationsförändring inom domkapitlet som inletts redan på 1480-talet slutfördes 1494. Enligt denna skulle domkapitlets ledamöter bo i Åbo, vilket förbättrade arbetseffektiviteten. Därutöver grundades omkring 1483 enligt norsk modell en så kallad prästkommun, en samhushållning för kaniker, korpräster och gamla präster. I synodalstatuterna av år 1492 poängterades själavårdens, botgöringens och biktens betydelse. År 1489 förbjöd man djäknegången som väckt anstöt.
Den positiva utvecklingen avbröts 1495 av det stora kriget mot Ryssland. Storfurst Ivan III av Moskvas expansiva politik hade redan länge förorsakat bekymmer, i synnerhet som den otydliga och omtvistade östgränsen hade inflammerat relationerna österut. Magnus Nicolai upplevde situationen som en fara, inte blott mot riket och Finland, utan uttryckligen också som ett hot mot den romersk-katolska kyrkan. Han hade en mycket bestämd uppfattning om sin uppgift som herde i den katolska kyrkans yttersta gränsmark; han upplevde sig själv rent av som en beskyddare av alla katoliker ända till Novgorod. I Europa flammade korstågsandan upp en sista gång på grund av turkfaran, men i Finland hade man vant sig vid att anse de ortodoxa i Ryssland vara nästan lika kätterska som islams bekännare. År 1493 föreslog Magnus, av allt att döma på allvar, för Sten Sture att tidpunkten var lämplig för att uppta den ryska kyrkan i den västerländska kyrkans sköte. En svensk delegat bad hos den påvliga kurian om en bulla för att predika korståg mot ryssarna; en sådan erhölls till sist 1496. Initiativet torde ha härrört från Magnus.
Magnus Nicolai framhöll ofta i sina brev till riksledningen att det inte var förenligt med rikets intressen att upprätthålla en sådan fred med Novgorod i vilken man skulle godkänna freden i Nöteborg 1323 och ryssarnas tolkning av dess gränslinje. Enligt hans uppfattning borde man sträva till att åstadkomma en ny ”längre fred” utan att den gamla konfirmerades. Sten Sture var av samma åsikt, men var dock, som en följd av ett kraftigt in- och utrikespolitiskt tryck, färdig att till slut godkänna de ryska kraven, åtminstone på pappret. Detta kunde Magnus inte gå med på. Det intressantaste försöket att förverkliga Magnus linje var de åtgärder som kejsarens sändebud, Georg von Thurn, som var på väg till Moskva, stod för. De inledande förhandlingarna fördes i Åbo hösten 1490 i närvaro av herr Sten, von Thurn, påvens nuntie Antonius Mast och Magnus. I fråga om prestige kan mötet anses vara enastående i Finlands historia. Nämnas bör att Magnus kallades furste, t.o.m. stormäktigast av Sveriges biskopar, i de rekommendationsbrev, som 1492 utfärdades i kejsarens kansli för von Thurn.
Moskva erkände dock inte den nya ”långa freden” utan slöt 1493 en allians med Danmark, som var riktad mot Sverige och uttryckligen Sten Sture. Situationen föreföll farlig, och riksrådet ingick 1494 ett förbund, vars syfte var att på nytt inleda unionsförhandlingarna och samtidigt binda herr Sten vid den politik, som riksrådets majoritet godkänt. Magnus Nicolai anslöt sig till förbundet, som leddes av ärkebiskopen, men han uppfattade det inte, som han senare sade, uttryckligen riktat mot herr Sten, utan ansåg det vara ett förbund för fred och sämja i riket.
Under ryska kriget ställde Magnus Nicolai själv sitt stifts alla tillgängliga resurser till förfogande för försvaret av Viborg och Olofsborg. Hans väpnare tjänstgjorde som garnison i dessa slott, och de var naturligtvis avlönade av stiftet. Kyrkan använde alla sina tillgängliga kontanta tillgångar, och beviljade t.o.m. riksföreståndaren ett betydande penninglån. Biskopen gick också med på att det krigsfolk Sten Sture förde med sig till Finland bespisades i prästgårdarna och övriga kyrkogods.
Nyheten om Viborgs räddning nådde Åbo under det att man firade julmässan i domkyrkan 1495. I Magnus Nicolais brev till ärkebiskopen kan man se att han var mycket lättad. Han uppfattade räddningen som ett Guds under. Kriget fortsatte dock ännu ett drygt år, och under den tiden var Magnus största bekymmer den djupa inre kris som uppstått i riket och tvingat riksföreståndaren att lämna försvaret av Finland i händerna på underlydande herrar, i första hand Knut Posse.
Kriget mot Ryssland avslutades 1497 på Moskvas villkor. Freden i Nöteborg erkändes fortfarande som en grund för relationerna. Utgången var ett nederlag för Magnus Nicolai. Kriget hade förstört vidsträckta områden i Magnus stift, det hade utarmat kyrkan och framtiden förblev oviss. Kriget ser också ut att tärt på biskopen. Magnus avled i mars 1500 och begravdes i det Allhelgonakor han själv låtit uppföra.
Seppo Suvanto
Magnus Nicolai (Stiernkors), Magnus Nilsson, Maunu Särkilahti, Magnus Nicolai de Särkilax, född ca 1435 i Särkilahti i Tövsala, omtalas fr.o.m. 1456, död 12.3.1500. Föräldrar riksrådet Nils Olofsson Särkilahti och Elin Nilsdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Grotenfelt, Suomalaiset ylioppilaat ulkomaan yliopistoissa ennen vuotta 1640. Historiallinen arkisto 13 1893; Historiska studier tillägnade Folke Lindberg. Stockholm (1963); J. Jaakkola, Maunu Särkilahti, vanhin ”Suomen historian isä”. Historiallinen aikakauskirja 1950; G. Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan under äldre Sturetiden 1470−1497. Stockholm (1935); K.-G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund (1956); A. Läntinen, Turun keskiaikainen piispanpöytä (1978); J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista (1997); G. Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut. Göteborg (1947); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli 1276−1976 (1976); S. Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sturen vanhemman valtakautena vuosina 1483−1497 (1952); P.O. von Törne, Magnus Nilsson Stjernkors. Prelat och patriot. Historisk tidskrift för Finland 1922; Ur nordisk kulturhistoria I. Universitetsbesöken i utlandet före 1660 (1981).
BILDKÄLLA. Magnus Nicolai (Stiernkors). Sigill med inskriften ”S Magnus dei gra. ep.pus aboensis.” G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).