Fredrik Pacius, av tysk börd, hade en unik betydelse för musiklivet i Finland under 1800-talet. Från mitten av 1830-talet ledde Pacius musiklivet i Helsingfors. Han organiserade orkester- och körverksamheten, utbildade musiker och sångare, dirigerade vid konserter och framträdde som violinist. Genom sina repertoarval och egna kompositioner, som inkluderar den första finländska operan, påverkade Pacius musiksmaken så att den utvecklades i riktning mot den tyska romantiken. De amatör- och yrkesmusiker han undervisade spred sitt kunnande runt landet. Pacius betraktas som den finländska musikens fader. Hans tonsättning av J. L. Runebergs ”Vårt land” blev Finlands nationalsång.
Fredrik (ursprungligen Friedrich, familjärt Fritz) Pacius ärvde sin fars, vinhandlaren Ludwig Pacius, musikalitet. Denne spelade själv violin och ordnade varje vecka kvartettaftnar i sitt hem. Fredrik blev intresserad av att spela violin redan som barn. Han utvecklade sin vackra sångröst under ledning av F. W. Grund, och sjöng i dennes kör. Pacius hade även talang för måleri och klassisk dans, men musiken tog överhanden. På rekommendation av musikdirektören i Hamburg, Albert Gottlieb Methfessel, antog den berömde violinvirtuosen och pedagogen Ludwig Spohr den 15-årige Pacius som sin elev i violinspel i Kassel 1824–1826. Pacius undervisades i musikteori, kontrapunkt och komposition av Moritz Hauptmann. Även denne var ett känt namn på sin tid. Ett resultat av studierna i tonsättning var bl.a. en uvertyr för stor orkester och en stråkkvartett.
Sedan Pacius slutfört sina musikstudier, som fortskridit i rask takt, gav han konserter i Eschwege, Altona, Ludwigslust, Schwerin och i hemstaden Hamburg. Sedan begav han sig på en två år lång konsertturné till olika städer i Nordtyskland. Vid en konsert i ett hem i Stralsund våren 1828 hörde skeppsklareraren G. C. Flygarson, som var medlem i Harmoniska sällskapet, Pacius spela. Efter några dagars betänketid följde den unge violinisten Flygarson till Stockholm. Där arrangerade Flygarson talrika konserter vid vilka Pacius spelade och ordnade så att denne fick tjänsten som förste violinist vid hovkapellet. Samma år antogs han även som medlem i Harmoniska sällskapet i staden. Pacius gav konserter i Stockholm, Uppsala, Gävle, Falun och Kristiania (Oslo). Han planerade även att söka tjänsten som director musices vid Uppsala universitet sedan J. C. F. Haeffner avlidit.
Pacius avgick från Kungliga hovkapellet i Stockholm 1834, när han blev utnämnd till tjänsten som musiklärare vid Helsingfors universitet. Tjänsten var egentligen avsedd för Peter Elwers från Hamburg, en vän till Pacius och förste kammarmusiker vid hovkapellet i Stockholm, men Elwers ändrade sig efter att först ha samtyckt. Det var sannolikt Elwers som föreslog att man skulle ge Pacius tjänsten. Pacius placerades framom de fem som egentligen sökt tjänsten (J. C. Downer, E. Gestrin, G. Dieberg, F. Eimele och P. A. Kruskopf) och som inte ansågs tillräckligt kompetenta för att leda musiklivet i Helsingfors. Det var vicekansler A. A. Thesleff, konsul H. Borgström och professor G. G. Hällström som stod bakom valet av Pacius.
Den 25-årige Pacius flyttade till Finland i februari 1835. Kort efter sin ankomst till Helsingfors gav han en konsert, där han framträdde som solist och kammarmusiker. Efter ett par månader anordnade Pacius två stora konserter med Ludwig Spohrs oratorium Die letzten Dinge på programmet. Man samlade en kör som bestod av damer ur societeten och studenter, medan orkestern bestod av musikintresserade, militärmusiker och en liten grupp yrkesmusiker. Den sistnämnda gruppen bestod av tyska musiker från turnerande kurortskapell. Uppförandet av oratorier blev en tradition, som fortsatte ännu under Robert Kajanus tid. Pacius ledde uppföranden av bl.a. Carl Heinrich Grauns oratorium Der Tod Jesu och Georg Friedrich Händels Messias med en ensemble på 100 personer.
Snart fick Pacius även till stånd en regelbunden konsertverksamhet. Akademiska musiksällskapet hade visserligen gett konserter ganska regelbundet, men Pacius dirigerade serier med symfonier. Det skedde till en början i Musikaliska sällskapets namn, sedan på hans eget ansvar 1838–1844, och 1844–1853 återigen i Symfoniföreningens namn, en förening han själv grundat. Stommen i orkestern utgjordes av de tyska kurortsmusikerna, militärmusikerna och de akademiska musikerna. Dessa kompletterades av övriga musikintresserade. Senast 1838 samlade Pacius Akademiska sångsällskapet (Akademiska sångföreningen från 1846) som bestod av körer och kvartetter vid studentavdelningarna och andra studentsångare. Han dirigerade Akademiska sångsällskapet regelbundet till 1846. Dessutom repeterade han med Akademiska kapellet två gånger i veckan och erbjöd privatundervisning. I uppgiften som universitetets musiklärare ingick även att dirigera musikuppföranden vid akademiska och nationella högtidligheter. Pacius komponerade ofta även den musik som framfördes vid dylika solenna tillfällen.
Pacius blev snart bekant med de ledande personerna inom kulturlivet. Den unge Zacharias Topelius blev hans vän för livet. Topelius och Johan Ludvig Runebergs dikter inspirerade Pacius till att komponera en opera och talrika kör- och solosånger. Fredrik Cygnaeus, J. J. Nervander, Elias Lönnrot och J.V. Snellman hörde till Pacius närmaste krets. Det var tack vare dessa nationella stormän som Pacius fick möjligheten att tillägna sig andan i det finsknationella. Som musiker karakteriserades Pacius av Topelius rent av som en ”mästare” och ett ”geni”.
Pacius mest aktiva period inföll under 1840- och 1850-talen. Han arrangerade konserter och komponerade bl.a. en violinkonsert, en symfoni i en sats, melodramat Tod im Tode, kantater, körsånger och operan Kung Carls jagt. Pacius produktion av körsånger för manskör omfattar omkring 60 verk och hör väsentligen samman med studentkörerna. Det mest kända körverket är naturligtvis ”Vårt land”, som skapades för studenternas vårfest på Floradagen 1848. Johan Ludvig Runebergs patriotiska text hade redan tidigare tonsatts av August Engelberg, F. A. Ehrström och diktaren själv. Dessa amatörkompositörer hade dock inte lyckats med att skapa en musikaliskt entusiasmerande bakgrund till Runebergs dikt. Därför ville man få en ny melodi till texten. Pacius tonsatte dikten, repeterade med kören och skrev ett arrangemang för en hornorkester bara fyra dagar före festen som firades på en äng i Gumtäkt. Sången sjöngs många gånger om med stor entusiasm.
I första upplagan av Fänrik Ståls sägner 1848 gav Runeberg tonsättningen sitt erkännande. ”Vårt land” inleder boken och Pacius tonsättning finns som notbilaga med arrangemang för kör- respektive solosång. Så småningom blev Pacius tonsättning av ”Vårt land” Finlands nationalsång. En förutsättning för detta var dock att dikten fick en finsk språkdräkt, vilket Paavo Cajander lyckades med. När de s.k. sångartolvorna, de tredubbla manskvartetterna, sommartid begav sig på turné runtom i landet med denna sång på sin repertoar, blev den bekant på 1850- och 1860-talet även på landsorten. Också andra paciuska tonsättningar har blivit nationella symboler, såsom hymnen till Finland ur operan Kung Carls jagt (”Och ila vi bort från Finlands strand”), ”Hellas barn” ur sagospelet Princessan av Cypern, ”Suomis sång” och ”Soldatgossen”.
Även uruppförandet av operan Kung Carls jagt 1852 var en viktig nationell händelse. Att man i Helsingfors 1849 fått till stånd den första operaföreställningen med inhemska krafter, Rossinis Barberaren i Sevilla, blev säkerligen en inspirationskälla för komponerandet av denna opera. Tidigare hade utländska operasällskap stått för föreställningarna. Topelius skrev librettot om den svenske kungen Karl XI:s jakt på Åland 1671. Under den första säsongen uppfördes operan nio gånger i Helsingfors, alltid med stor framgång. Den uppfördes även för fullsatta salonger 13 gånger i Sverige 1856–1857 och ytterligare 1859. Operan stod rent av på programmet för Karl XV:s kröningsfestligheter 1860.
Sedan en teaterorkester med inhemska musiker under ledning av den unge Filip von Schantz bildats i Helsingfors 1860, upphörde Pacius med sin orkesterverksamhet. Orkestern hade satts upp för Nya teatern (sedermera Svenska teatern). Däremot fortsatte Pacius med att komponera. Vid teaterinvigningen 1860 uppförde man Prinsessan av Cypern. Pacius började planera operan Die Loreley, som byggde på ett libretto av tysken Emanuel Geibel. Den fullbordades 1887.
Pacius tilldelades professors titel 1860. Efter 35 år som musiklärare vid universitetet avgick han 1869 med full pension från tjänsten. År 1877 promoverades han till hedersdoktor i filosofi. Sedan han blivit pensionerad företog Pacius 1869–1870 en resa till Tyskland. Han vistades där på nytt 1871–1874 och 1877–1878, och planerade t.o.m. att slå sig ner för gott i Tyskland. De gamla banden till fosterlandet hade emellertid redan brustit. Finland hade blivit Pacius hemland.
Han fortsatte att komponera och att dirigera även sedan han pensionerats. År 1870 fungerade Pacius som dirigent vid invigningen av Studenthuset (senare Gamla studenthuset). Avsikten var att uppföra Pacius nya kantat Minnet, men kantaten uppfördes aldrig, uppenbarligen på grund av den då pågående språkstriden och kraven på att finskan skulle ersätta svenskan. Kantaten var försvunnen i 75 år tills den återfanns av Heikki Klemetti. År 1880 uppträdde Pacius för sista gången som orkesterdirigent, när man firade Studenthusets tioårsjubileum. Pacius ämnade ännu leda festkonserten på sin 75-årsdag 1884, men nervositeten och de skiftande sinnesstämningarna hos den åldrade konstnären hindrade honom från att fungera som dirigent eller solist vid uppförandet av sin egen violinkonsert. Konserten dirigerades av Robert Kajanus, medan Henri Herold uppträdde som violinist. Som avslutning på konserten fattade Pacius på publikens begäran själv taktpinnen och dirigerade ”Vårt land”.
Uruppförandet av operan Die Loreley på Alexandersteatern i april 1887 var ett av de sista kraftproven för kompositören Pacius. Richard Faltin, Pacius dotter Maria Collan samt Emilie och Kaarlo Bergbom, som var de egentliga organisatörerna, biträddes av en understödsförening som grundats enkom för detta företag. Operan uppfördes åtta gånger, varje gång för en fullsatt salong. Föreställningarna upphörde, när Nya teatern som gav egna operetter inte ville avstå från sin orkester.
På Pacius 80-årsdag 1889 arrangerades inte någon festkonsert, men deputationer och gratulanter strömmade till Pacius hem. En rad körer, ensemblen som uppfört Loreley och en dubbel stråkkvartett framförde sina hälsningar. Pacius var ännu vid god vigör då han tog emot det nya året 1891, men drabbades snart av lungkatarr och blev sängliggande. Han avled i stillhet natten mellan den 7 och 8 januari.
Kung Carls jagt är den första finländska operan. Handlingen har nationell anknytning och hämtar sitt tema ur Finlands historia. Stilmässiga förebilder är Webers, Bellinis, Verdis och Donizettis operor. Musiken är influerad speciellt av Webers Friskytten och Oberon. Många av ariorna blev populära sångnummer genast efter de första föreställningarna, och publicerades i olika arrangemang. Die Loreley, Pacius andra opera, sågs däremot redan på sin tid som stilmässigt föråldrad. På sin Tysklandsresa 1869–1870 såg Pacius Wagners operor Den flygande holländaren, Tannhäuser och Lohengrin, men hans tonspråk påverkades knappt alls av dem.
Pacius violinkonsert är kompositörens enda stora symfoniska verk. Verket består av en enda sats, men i utvecklingen av kompositionen ingår stoff till en långsam sats. Stilmässigt hör konserten till den tidiga romantiken; den för tankarna till Spohr, Weber och Mendelssohn. Av de övriga orkesterverken är däremot den tidiga Ess-duruvertyren och symfonin i en sats inte särskilt intressanta musikaliskt sett. Pacius kommer mer till sin rätt som kompositör av lyriska stycken i det mindre formatet.
Även om Pacius utgick från den tyska romantiken, så identifierade han sig samtidigt med tidens finsknationella strävanden. Förutom av folkvisearrangemang använde sig Pacius i sina kompositioner även av folkvisemotiv. I ”Helkas kvarnvisa” i Prinsessan av Cypern använder han sig bl.a. av melodin och rytmen till en runosång i Kalevalastil. I Kung Carls jagt spelar en runosångerska en finsk melodi på sin kantele och en blind spelman spelar ”Björneborgarnas marsch”.
Pacius såg det som en viktig uppgift att främja den finländska musikkulturen. Han stärkte de viktigaste strukturerna i det finländska musiklivet, konsert-, kör- och operaverksamheten, musikutbildningen och komponerandet. Repertoaren kunde ha sin tyngdpunkt i det tyska och Pacius körverksamhet byggde i hög grad på tyskspråkig diktning. Men även den svenskspråkiga patriotiska diktningen i Finland fick vingar genom Pacius musik.
Seija Lappalainen
Friedrich Pacius, Fredrik, född 19.3.1809 i Hamburg, död 8.1.1891 i Helsingfors. Föräldrar vinhandlaren Johann Conrad Ludwig Pacius och Maria Margaretha Schumacher. Gift 1842 med Nina Lucia Martin.
VERK. Operor: Kung Carls jagt (text Z. Topelius, 1852/1854/1870/1879); Die Loreley (E. von Geibel, 1844/1862−1887). Teatermusik: Veteranens jul (1859); Prinsessan af Cypern (Z. Topelius, 1860); Sjömansflickan (tillsammans med Karl Collan) (J. L. Runeberg, 1871). Orkestermusik: Ouvertyr Ess-dur (1826); Festmarsch (1840); Variationer över motivet Studenter äro muntra bröder, för violin och orkester eller piano (1842); Violinkonsert fiss-moll (1845/1867/1869); Symfoni i en sats d-moll (1850). Kammarmusik: Stråkkvartett n:o 2 (1826). Melodramer: Die Weihe der Töne (C. Pfeiffer, 1838); Tod im Tode (Wilhelm Hocker, 1844/1880). Kantater: Festsång (Fr. Cygnaeus, 1851); Sorgmusik (Fr. Cygnaeus, 1855); H. G. Porthan (Fr. Cygnaeus, 1860); Festkantat (Z. Topelius, 1866); Miriam (Exodus XV, Th. Moore, 1868); Minnet (1870). För kör och orkester: Zigeunerchor (1839); Giv oss frid (1844); Vesperhymne (Th. Moore, 1847); Jubilate Amen. 1847; De hemlösa (Fr. Cygnaeus, 1858); Litaney (1867). För manskör/manskvartett (mer än 60 st.): Am Meerestrand (F. Lange, 1834); Studentsång (B. O. Lille, 1835); Philomele (1836−1837); Frühlingsglaube (L. Uhland, 1837); Zur Nacht (Th. Körner, 1837); Aus der Jugendzeit (F. Rückert, 1841); Det var då (J. L. Runeberg, 1841); Förgät mig ej (A. F. Lindblad, 1841); Studentvisa (C. W. Böttiger, 1842); Abschied (L. Uhland); Herbstlied (L. Tieck) 1843; Den sjuttonåriga (J. L. Runeberg, 1843); Im wunderschönen Monat Mai (H. Heine, 1843); Trinklied (W. Müller, 1843); Findley (R. Burns, 1844); John Anderson (R. Burns, 1844); Jägerlied (W. Bornemann. 1844); Vårt land (J. L. Runeberg, 1848); Suomis sång (E. von Qvanten, 1854−1856); Finlands flagga (Z. Topelius, 1863). Talrika arrangemang av folkvisor och sånger av Bellman för manskör. För damkör: Finska flickornas sång (1881). För blandad kör: Flyttfåglarna (J. L. Runeberg, 1843); Till en fågel (J. L. Runeberg, 1843); Vallgossen (J. L. Runeberg, 1846); Vårmorgonen (J. L. Runeberg, 1846); Vårmorgonen (J. L. Runeberg, 1860); Aftonsång (Z. Topelius, 1879); Der Geist der Harmonie (F. von Matthisson, 1880); Aftonbön (E. von Qvanten, 1852). Ca 70 solosånger: Das stille Kämmerlein (1839); Den sjuttonåriga (J. L. Runeberg, 1840); Sjömansflickan (J. L. Runeberg, 1842); Abschied (R. Burns, 1845); Emmas hjärta (F. Berndtson, 1845); John Anderson (R. Burns, 1845); Vårvisa (J. L. Runeberg, 1845); Suomis sång (E. von Qvanten, 1854); Verödung (1845); Soldatgossen (J. L. Runeberg, 1858); Fridsböner i aftonen lugn (Z. Topelius, 1862); Slummersång (E. von Qvanten, 1862); Ja, jag ser dig, klara stjärnestrimma (Z. Topelius, 1866); Jag kommer ändå (Z. Topelius, 1866); Lydias sång (F. Cygnaeus, 1868); Vad jag är säll (F. Berndtson, 1869); Morgonsång C-dur (Z. Topelius, 1875); Morgonsång E-dur (Z. Topelius, 1875).
PUBLIKATIONER. O. Andersson, Fredrik Pacius’ manskvartetter (1937); J. Rosas, Körsånger av Fredrik Pacius. Tidigare otryckta sånger för manskör, sång för damkör, sång för dubbelkör, sånger för blandad kör (1959).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Andersson, Den unge Pacius (1938); M. Collan-Beaurain, Fredrik Pacius (1921); T. Elmgren-Heinonen, Laulu Suomen soi (1959); Konstnärsbrev. Red. P. Nyberg (1956); J. Rosas, Fredrik Pacius som tonsättare (1949); J. Rosas, Till frågan om Pacius’ körstil (1952); J. Rosas, Musikaliska Sällskapet och Symfoniföreningen i Helsingfors 1827−1853 (1952); T. Mäkelä, Fredrik Pacius, kompositör i Finland (2009); S. Ranta, Fredrik Pacius, Suomen säveltäjiä (1945); E. Salmenhaara, Suomen musiikin historia I (1995); M. Vainio, Pacius. Suomalaisen musiikin isä (2009); Vårt land. Vår nationalsång 150 år. (1998).
BILDKÄLLA. Pacius, Fredrik. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.