Ilmari Hannikainen var den första professorn i pianospel vid Sibelius-Akademin och kom att undervisa en betydande finländsk musikergeneration. Det starka emotionella inslaget i Hannikainens kompositioner gör honom till en av de viktigaste finländska tonsättarna. Han förnyade den finländska pianomusiken med impressionistiska färger.
Ilmari Hannikainen föddes i Jyväskylä 1892. Han var det tredje barnet till tonsättaren P. J. Hannikainen och sånglärarinnan Alli Hannikainen. Hans musikaliska begåvning visade sig tidigt; redan som femåring komponerade han sitt första musikstycke ”Kipinä” (Gnistan). Han fick ofta ackompanjera, och komponerade sånger, särskilt för sin mor, bl.a. födelsedagssångerna ”Rauha” (Fred), ”Det gäller” och ”Äidin silmät” (Mors ögon). Hannikainens pianospel utvecklades snabbt, och han började ta pianolektioner hos Elli Rängman-Björlin i Helsingfors. I Jyväskylä spelade han också symfoni- och operamusik fyrhändigt med sin vän Väinö Raitio.
Efter studentexamen 1911 inledde Hannikainen sina studier vid Helsingfors universitet och Helsingfors musikinstitut. Jämsides med pianolektionerna hos Elli Rängman började han studera komposition för Erkki Melartin. Bland andra Yrjö Kilpinen, Aarre Merikanto och Väinö Raitio var hans studiekamrater. På musikinstitutets elevuppvisning 1912 väckte Hannikainens uruppförda pianosonat i c-moll stor förtjusning. Hans debutkonsert ägde rum i Jyväskylä den 16 januari 1913. För sin pianokvartett och för sina framsteg i pianospel erhöll han en stipendieresa till Wien, där han blev elev till Paul de Conne och studerade kontrapunkt för Franz Schrecker.
Hannikainen återvände 1914 till Finland vid tiden för första världskrigets utbrott. Han ackompanjerade sångare, gav pianolektioner vid musikinstitutet och komponerade bl.a. pianostycken samt orkestersångerna ”Hexe” och ”Ave Maria”. I februari 1916 fortsatte han sina pianostudier i S:t Petersburg för Aleksandr Ziloti, som varit elev till Franz Liszt. Maximilian Steinberg undervisade Hannikainen i komposition. Arvet efter Liszt, den ungryska skolan och den nyfranska impressionismen hade ett stort inflytande på Hannikainens utveckling. I S:t Petersburg började han komponera sin pianokonsert i b-moll och ett omfattande verk för piano, Variations fantasques. Där komponerade han pianostycket ”Suihkulähteellä” (Vid springbrunnen). Efter att ha återvänt till Helsingfors gav Hannikainen flera konserter och undervisade också i pianospel vid musikinstitutet 1915–1918. Ziloti kom som flykting till Finland och flyttade in hos Hannikainen. De övade tillsammans in ett konsertprogram för två pianon och gav konserter i de nordiska länderna, Antwerpen och London.
Hannikainen reste 1920 till Berlin med hjälp av ett stipendium för att fortsätta sina pianostudier. Kapellmästare Robert Kajanus kallade honom dock brådskande till Paris för att spela Selim Palmgrens pianokonsert Virta (Strömmen) på en Pasdeloup-konsert. Han fortsatte sina studier i Paris för Alfred Cortot. År 1921 fick Hannikainen ett genombrott då han uppträdde vid en konsert med Henry Wood som dirigent i Queens Hall i London. Han övervägde att stanna i London, men återvände till Finland efter att hans bror Lauri oväntat avlidit.
Med sig hem hade Hannikainen melodin ”Matkamiehen virsi” (”Färdemannens psalm”), till vilken Hilja Haahti senare skrev orden. Hannikainen bildade en trio tillsammans med sina bröder Arvo och Tauno och de hade framgång i de nordiska länderna och i Finland. Under de följande decennierna gav Ilmari Hannikainen flera konserter, bl.a. i Förenta staterna. Samtidigt ackompanjerade och undervisade han. År 1937 gifte han sig med läkaren Göta Tingvald.
Hannikainen var den första professorn i pianospel vid Sibelius-Akademin 1939–1955. Till hans elever hörde Kerttu Bernhard, Erik Tawaststjerna, Joonas Kokkonen, Enzio Forsblom, Tapani Valsta och Timo Mäkinen. Hannikainen förmedlade Zilotis uppmaning till sina elever: ”Spela inte piano, spela musik”. Hans musikuppfattning har betecknats som förfinad, driven och kräsen och hans karaktär som djupt religiös. Som konstnär var han sårbar och kompromisslös. Tillflyktsorten vid stranden av Päijänne, segelbåten och Tehifjärden gav tillfällig lindring då sjukdom tidvis hindrade honom från att uppträda på 1940-talet.
Det karaktäristiska för Hannikainens kompositioner är det lyriska och melodiska flytet men också en skickligt komponerad kontrapunkt. Instrumenteringen är färgstark och fyllig. Hans rykte som impressionist grundar sig särskilt på pianostycket ”Suihkulähteellä”. Verkets koralmässiga, finstämmiga och imponerande huvudtema är omslutet av en polyrytmisk och färgstark väv av distanserade tonarter och heltonssteg med dekorativa utfyllnader. Det moderna i verket består av rikligt med föreskrifter för framförandet och noggranna anteckningar för hur melodierna skall tolkas. Kompositören framförde den första versionen av Variations fantasques på sin konsert i Helsingfors 1917. Under de följande åren skrev han nya variationer, och kompositionen fick sin slutliga utformning 1924: tema och 19 variationer. Motivet är dödens närvaro, och de enkla temana med kvarter framstår samtidigt som fantasifulla och pianistiskt virtuosa. De impressionistiska nyanserna i ”Hämärän ääni” (Skymningens röst) och ”Debussyn varjokuva” (Skuggbild av Debussy) i samlingen Viisi pianokappaletta (Fem pianostycken, 1921) är en tribut till den franske mästaren.
Aino Ackté skrev till Hannikainen i Paris i slutet av 1929 och bad honom komponera en opera för operafestivalen i Nyslott. Hannikainen gav sitt löfte trots att han inte hade en aning om librettot. Under sex veckors intensivt komponerande skrev Erkki Kivijärvi librettot på basen av sina tidigare dikter. Talkootanssit (Slåtterkalaset) blev ingen enhetlig folkopera, såsom kompositören väntat sig, utan ett sångspel. Det blev en succé och framfördes hundratals gånger i Finland, och turnerade i Sverige och Norge. Några av sångnumren, såsom ”Pentin serenadi” (Penttis serenad) och ”Oli juhla ja juhannusilta” (Det var fest och midsommarafton) blev populära klassiker. Operan baserar sig dock inte på folkvisor, även om Hannikainen samlade sådana i Hauho 1925 och publicerade dem i fyra volymer.
Ismo Lähdetie
Toivo Ilmari Hannikainen, född 19.10.1892 i Jyväskylä, död 25.7.1955 i Kuhmoinen. Föräldrar kompositören, seminarielektorn Pietari (Pekka) Juhani Hannikainen och sånglärarinnan Laura Alfhild (Alli) Nikander. Gift 1937 med medicine och kirurgie doktorn Tyyne Göta Zuleima Tingvald.
VERK. Scenmusik: sagospelet Askungen (1915); Slåtterkalaset (1930); Stockflottarens brud (1934). Kantaten Jos Herra ei huonettansa rakenna (1927). Drygt 100 solosånger. Orkestermusik: Neljä pienoiskuvaa (1915); Sarja (1928); Slåtterkalaset. Svit för liten orkester (1930); Hämäläinen kansanlaulusarja (1934). Instrumentalmusik: pianokvartett (1913); pianokonsert i b-moll (1920). Mer än 50 pianostycken: pianosonat c-moll (1912); Feux follet – Virvatuli (1914); Den lilla pianisten. 12 studier för nybörjare (1947).
PRODUKTION. Suomen maakuntalaulut (1927); Sibelius and the Development of Finnish Music. London (1948).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ilmari Hannikainens arkiv, Nationalbiblioteket; H. Aaltoila, Ilmari Hannikainen. Suomalaisia musiikin taitajia. Esittävien säveltaiteilijoiden elämänkertoja (1958); J. Kokkonen, Ihminen ja musiikki (1992); T. Kuusisto, Suomen säveltaide itsenäisyyden aikana (1985); M. Ollila, Kolme Ilmari Hannikaisen julkaisematonta pianosävellystä (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1977); R. Palas, Ilmari Hannikainen. Taiteilija ja ihminen. Ihminen musiikin valtakentässä (1979); E. Salmenhaara, Suomen musiikin historia III (1996); E. Tawaststjerna, Ilmari Hannikainen. Suomalainen Suomi 8/1956.
BILDKÄLLA. Hannikainen, Ilmari. Foto: Vilho Setälä. SKS/Litteraturarkivet.