Bergsrådet Gösta Serlachius stabiliserade det företag som grundats av hans farbror G. A. Serlachius och utvidgade det till en mångsidig träförädlingskoncern. Han blev också känd som stor bildkonstmecenat och grundare av en konststiftelse som bär hans namn. Serlachius omfattande konstsamlingar finns utställda i hans tidigare hem i Mänttä.
Gösta Serlachius karriär är framför allt förknippad med släktföretaget Serlachius; han var son till Gabriel Serlachius, som var bror till grundaren av Mänttäfabrikerna, kommerserådet G. A. Serlachius. Gabriel Serlachius, ursprungligen officer, flyttade till Jakobstad för att där överta ett bryggeri. I Jakobstad kom han genom sitt äktenskap in i kretsen kring släkten Schauman, som hade utövat stort inflytande inom traktens näringsliv. Jakobstad och skolstaden Uleåborg var Gösta Serlachius barndomsmiljöer, finska lärde han sig i farbroderns Mänttä.
Gösta Serlachius började studera juridik i Helsingfors men ansåg det snart bäst att bekanta sig med det praktiska affärslivet i ett företag i England som representerade farbroderns fabriks produkter. Kort efter detta kallade kommerserådet Serlachius brorsonen till en post i sitt företag. Gösta Serlachius genomgick dock ännu en specialkurs, vid Wiens tekniska högskola, och gjorde en studieresa till Amerika. Han hade sålunda en mångsidig teoretisk och praktisk utbildning för sin uppgift som företagsledare. Sin studieresa finansierade han med att driva utländska tekniska agenturer.
Kring sekelskiftet hade Serlachius företag ca tio år stått under kreditorernas uppsikt. Härvid hade företagets ekonomiska ställning stärkts och ägarnas handlingsfrihet blivit mindre kringskuren. Å andra sidan hade den åldrande, sjuklige och temperamentsfulle G. A. Serlachius kommit i dispyt även med sin egen familj, sonen Axel Ernst och makan Alice. Vid grundarens frånfälle 1901 var företagets framtid osäker, och oenighet rådde även om testamentet.
Den unge Gösta Serlachius ställning påverkades av äktenskapet med kusinen Sigrid, dotter till gamla kommerserådet. Det var i början ett kärleksäktenskap, men förvandlades till en tragedie med inslag av alkohol- och narkotikamissbruk då den känsliga makan inte härdade ut. När Mänttäfabrikerna 1902 på finansiärernas begäran ombildades till aktiebolag, blev Gösta och Sigrid Serlachius viktigaste ägare. Deras portfölj växte med tiden, medan Axel Ernst Serlachius, som tävlat om ledarskapet, sålde av sina aktier för att stötta sin privatekonomi. Han dog för egen hand 1921.
Innan Gösta Serlachius övertog ledningen av släktföretaget förtjänade han sina sporrar genom att sanera Kangas pappersbruk i Jyväskylä. Inom släktföretaget mognade efterträdarfrågan först 1908, då Gösta Serlachius utsågs till disponent. Samtidigt kallades han till att sanera det krisdrabbade Kymmenebolaget, med verkställande direktörs befogenheter. Under den här tiden hade han dessutom egna intressen att bevaka i bland annat problemföretaget Leppäkoski och sina utländska teknikagenturer.
Tack vare sin driftighet klarade Serlachius av sina parallella uppgifter även om motgångar inte helt kunde undvikas. Serlachiusbolagets styrelseordförande, Nordbankens filialchef i Tammerfors Albert Snellman, blev kopplad till den beryktade Idman-försnillningen, något som inverkade på Serlachius sorti från Kymmenebolaget 1913. Kymmenes sanering var då redan huvudsakligen genomförd.
När Serlachius nu främst koncentrerade sig på sin verkställande uppgift vid familjeföretaget lät han 1913–1914 uppföra en cellulosafabrik i Mänttä och förnyade samtidigt pappersfabrikens teknik. Första världskrigets konjunkturer utnyttjade han rentav hänsynslöst på den ryska marknaden. Med vinsterna köpte han bland annat Kangasfabriken, där han sedan tidigare var storägare. Dessutom förvärvade han Kolho såg och Tammerfors Takfiltfabrik, sedermera Tako, där G. A. Serlachius med Fredrik Idestam hade startat trämassaindustrin i Finland 1866. Serlachiusbolaget köpte också 35 000 hektar skog och utvecklade det egna jordbruket. Under storstrejken i november 1917 anhöll de strejkande Serlachius i Mänttä. Han höll dock fast vid sitt krav att fabrikerna skulle köras i gång först när rödgardisterna hade återlämnat de konfiskerade vapnen till de rättmätiga ägarna. Han fick också sin vilja igenom. Vid inbördeskrigets utbrott 1918 kallades Serlachius till chefsintendent för de vita regeringstrupperna. Trots bristen på livsmedel lyckades han organisera truppernas underhåll. Han rörde sig i närheten av frontlinjerna, från en stridspunkt till nästa. För sin framgångsrika verksamhet i den vita armén fick Serlachius överstelöjtnants grad och fick ett nära förhållande till överbefälhavaren Mannerheim. Serlachius odlade sina kontakter även till andra prominenta personer, men i politiken deltog han inte.
Revolutionerna i Ryssland raserade den finska pappersindustrins huvudmarknader. Som styrelseordförande vid Finska träförädlingsindustriernas centralförbund 1918–1922 var Serlachius en av nyckelgestalterna när problemet löstes genom att gemensamma exportorgan för medlemsföretagen inrättades och nya exportkanaler öppnades – först bland annat till Tyskland och Ukraina och sedan västerut. Han var med i den viktiga industriledardelegation som reste runt i de centrala västländerna 1919.
Efter 1910-talets febrila aktiviteter konsoliderade Serlachius sina erövringar. Hans ställning påverkades också av den tragiska skilsmässan 1916, varvid verkställande direktören var tvungen att – i syfte att säkra sin ställning – inhandla släktföretagets aktier på börsen när arveandelen övergick till den förra hustrun. År 1919 gifte Gösta Serlachius om sig med Ruth Björkenheim. Hon var en stabil och representativ partner för en hög industrichef.
Under 1920- och 1930-talen moderniserades och utvidgades fabrikerna i Mänttä, Jyväskylä och Tammerfors, varigenom de kom att bilda en tidsenligt integrerad helhet. Förädlingsgraden höjdes bland annat genom tillverkning av förpackningar och snickeriprodukter. Även konsumenterna lärde känna Serlachiuskoncernens många produkter. Särskilt stor vikt lades vid kraftförsörjningen genom byggandet av Kuhakoski kraftverk i Laukas. Man började även tillverka maskinremmar.
Inspirerad av några kolleger började Serlachius förbättra brukssamhällenas sociala förhållanden. Han byggde bostäder för arbetarna, överlät egnahemstomter åt dem, sålde fördelaktigt av bolagets lantbruksprodukter och effektiverade arbetarskyddet. Stadsplaner för brukssamhällena skissades av Valter Thomé, Eliel Saarinen och W. G. Palmqvist. Bolaget lät också uppföra en kyrka och andra samlingslokaler i Mänttä.
Serlachius hörde till de ledande mecenaterna i landet. Redan farbrodern hade haft nära kontakter till Akseli Gallen-Kallela och andra ledande konstnärer. Gösta Serlachius upprätthöll kontakterna till konstnärerna, byggde på sina samlingar och grundade en konststiftelse 1933. Samlingarna kompletterades också genom inköp av arbeten av stora utländska namn. Av de ledande konstnärerna beställde Serlachius också många offentliga konstverk till Mänttä.
Mitt under världskriget 1917 tecknade Serlachius hela aktiekapitalet i en konsthall i Helsingfors. Även om inflationen hann äta upp huvuddelen, var Serlachius insats central för projektets genomförande.
I likhet med grundaren av familjeföretaget var Gösta Serlachius en stark och orädd ledare som inte skydde risker. Han kunde dock bättre än sin farbror upprätthålla kontakterna till de olika intressegrupperna, även om inte heller han saknade temperament. Han var också bättre än farbrodern på att begränsa sina risker. Under Gösta Serlachius tid kom familjeföretaget aldrig in bland de trettio största företagen i landet. Det skedde senare, men patronfamiljen höll ett stadigt grepp om företaget. Gösta Serlachius höll trådarna i sin hand intill sin död, även om sonen Ralph Erik med tiden fick överta vissa uppgifter.
Jyrki Vesikansa
Gösta Michael Serlachius, född 26.4.1876 i Jakobstad, död 18.10.1942 i Mänttä. Föräldrar kaptenen Gabriel Serlachius och Aina Mathilda Rosalie Schauman. Gift med (1) Sigrid (Sissi) Serlachius 1899, (2) Ruth Ingrid Björkenheim 1919.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahvenainen, Kankaan paperitehtaan historia II. Vuodet 1902−1940 (1975); T. Keskisarja, Vihreän kullan kirous. G. A. Serlachiuksen elämä ja afäärit (2010); E. O. Kontio, G. A. Serlachius Oy 1868−1968. Ett familjeföretags öden (1969); P. H. Norrmén, Mänttä bruk 1868−1928. Minnesskrift utgiven av G. A. Serlachius aktiebolag (1928).
BILDKÄLLA. Serlachius, Gösta. Uusi Suomis bildarkiv.