Biskopen i Åbo Magnus Olai är en av de mest betydande personerna i Finlands medeltidshistoria. Han ökade kyrkans auktoritet genom att utsträcka den kyrkliga administrationen allt djupare till det inre av Finland, genom att berika kulten och utvidga Åbo biskopskyrka till en katedral av kontinental typ. Som medlem av riksrådet inverkade Magnus på Sveriges allmänna politik och som en följd av hans verksamhet fick Finland större tyngd som en del av riket.
Magnus Olai (Tavast) eller Magnus Olafsson var den långvarigaste av Finlands medeltida biskopar. Han verkade som biskop i Åbo i 38 år 1412–1450. Redan Paul Juusten karakteriserade honom i Finlands biskopskrönika: ”Magnus et re et nomine.” (Magnus, stor såväl i fråga om namn som förtjänster.) Magnus var också en av mest betydande personerna i det medeltida Finland; under sitt episkopat inverkade han vida såväl på utvecklingen inom sitt eget biskopsdöme som på Finlands ställning inom Sverige och på Sveriges rikspolitik.
Enligt vissa källor föddes Magnus Olai den 14 oktober 1357, men både datum och årtal torde vara otillförlitliga. Troligtvis var han född i början av 1370-talet, eftersom hans far nämns i källorna på 1370- och 1380-talen, medan hans syskon nämns först på 1400-talet och den första källan som berör honom själv är från 1396. Vid det tillfället torde Magnus ha varit minst 20 år, för då avlade han universitetsexamen, som förutsatte denna ålder.
Magnus Olais far, frälsemannen Olaf Jönsson Tavast var bördig från Tavastland, men bodde från 1375 på gården Alasjoki i Virmo och senare på Tavastila i Mietois. Magnus mor kom från Egentliga Finland. Olaf Jönsson innehade en betydande jordegendom och tillhörde frälsets ledande skikt, med vilket också Magnus identifierade sig. I familjen föddes åtminstone fyra söner och sex döttrar. Syskonens inbördes ålder är inte helt känd, men Magnus var i varje fall en av de äldsta.
Magnus Olai studerade på 1390-talet, först sannolikt i Åbo katedralskola och sedan vid den filosofiska fakulteten vid universitetet i Prag. Han avlade baccalaureusexamen den 10 april 1396 och licentiatexamen i februari 1398.
Sannolikt anställdes Magnus tämligen snart efter slutförda studier vid unionskungen Erik av Pommerns kansli i Danmark. Vid kansliet skötte han ”klerkens”, eller skrivarens, åligganden sannolikt fram till 1406. Under sin tid vid kansliet vann han Eriks gunst och förtroende, men påståendet att han skulle ha utövat ett betydande inflytande på denne saknar all grund. Det var sannolikt omkring 1406–1407 som Magnus Olai tillträdde ämbetet som ärkedjäkne vid Åbo domkapitel. Först i detta sammanhang prästvigdes han.
Sommaren 1412 avled Åbobiskopen Bero Balk, och domkapitlet valde Magnus Olai till biskop. Han införskaffade kungens rekommendationsbrev genom ett ombud och reste själv till Rom för sin utnämning, som stadfästes av påven den 21 oktober. På återresan tillbringade Magnus vintern 1412–1413 i Paris och återvände till sitt stift först följande vår.
Magnus Olais tid som biskop var en period av dynamisk kyrklig utveckling i Åbo stift. Han utvecklade målmedvetet sitt stift och försvarade kraftigt kyrkans frihet, till åtskillnad från många andra av kung Eriks betrodda biskopar. Biskop Magnus indrog Åbo ärkedjäkneämbete, så att det inte skulle besättas av påven, men återinstiftade det senare. Han utvidgade domkapitlet och skänkte grundkapitalet för Heliga lekamens altarstiftelse i domkyrkan. Med stiftelsens medel anställdes för altaret en egen präst, som ombesörjde mässans förrättningar för att fira den Heliga lekamen, d.v.s. det konsakrerade nattvardsbrödet. Genom sitt föredöme uppmuntrade biskopen även många andra donatorer.
Biskop Magnus befrämjade gudstjänstlivet inom stiftet och framförallt vid Åbo domkyrka. Han fängslades av Kristus passionshistoria, ofta betonad under senmedeltiden, och bestämde därför att man vid tidegärden (de dagliga kyrkliga bönestunderna, horae canonicae) skulle läsa texter med passionstema. Magnus Olai befordrade Sankt Henrikskulten och betonade Henriks ställning som skyddshelgon för Åbo stift. I Flandern lät han på egen bekostnad utföra en sarkofag för Nousis kyrka med framställningar av Sankt Henrikslegenden. Han lät även göra relikvarier av silver för Sankt Henriks reliker, vilka förvarades i domkyrkan.
Magnus Olais tid som biskop var en betydande byggnadsperiod inom Åbo stift. Enligt nyare forskning var det först biskop Magnus som påbörjade det omfattande uppförandet av stenkyrkor inom Åbo stift, och under hans tid byggdes många av stenkyrkorna i Egentliga Finland och Nyland. Även Åbo domkyrka utvidgades väsentligt; vid denna tid byggde man de flesta sidokapellen och påbörjade höjandet av domkyrkan till en basilika. Ett synligt bevis för biskop Magnus byggnadsföretag i domkyrkan är det järngaller han lät utföra för att skilja Heliga lekamens kapell (numera Tavastska koret) från kyrksalen. Biskop Magnus lät även bygga en väsentlig del av den medeltida biskopsborgen på Kustö, enligt nyaste forskningsresultat bl.a. borgens palatsliknande huvudbyggnad, samt i Åbo ett nytt biskopshus av sten i domkyrkans närhet.
Magnus Olai instiftade ett flertal församlingar på nykoloniserade områden och strävade till att vart tredje år visitera även avlägset belägna församlingar, såsom Jockas. För att underlätta sina visitationsresor grundade han i det obebodda gränsområdet mellan Tavastland och Savolax ett gästgiveri i Vahajärvi (i den nutida Hirvensalmi kommun). Biskop Magnus främjade utvidgningen av franciskanernas brödraskap i Åbo stift, och franciskanerna fick vid sidan av församlingsprästerna en betydelsefull uppgift inom själavården i de avlägsna bygderna.
Vid provinsialkonciliet i Söderköping 1441 var biskop Magnus med om att stadga att Fader vår, Ave Maria och trosbekännelsen skulle läsas på folkets språk vid gudstjänsterna. I Åbo stift fanns det goda förutsättningar för detta, för biskop Magnus drog försorg om att prästtjänsterna besattes med stiftets egna män. För att nå detta mål utvecklade han prästutbildningen inom stiftet och stödde universitetsstudier utomlands. Under Magnus Olais tid var prästernas skolningsnivå inom stiftet som högst under hela medeltiden, så att i medeltal hälften av medlemmarna i Åbo domkapitel hade universitetsstudier bakom sig.
Användningen av finska som skriftspråk torde ha gjort framsteg under biskop Magnus tid, då ovannämnda texterna högst sannolikt antecknats till minnes även på finska. Också på ett annat sätt har Magnus Olai haft betydelse för det finska språkets historia: det äldsta skrivna finskspråkiga textfragment som bevarats till våra dagar är ett uttryck som biskop Magnus hade lärt en tysk resenär.
Biskop Magnus motsatte sig att Padis cistercienskloster i Estland ägde jord i Nyland, men förhöll sig välvillig till t.ex. dominikanerna och birgittinerna. Under sitt episkopats första år planerade han grundandet av ett dominikanskt kvinnokonvent helgat åt Sankta Anna, men planen strandade. Däremot grundades inom stiftet birgittinklostret i Nådendal. Magnus Olai var från början välvilligt inställd till birgittinordens expansion i Finland, i motsats till vad som nämns i äldre forskning. Han hade en aktiv roll i de planer som ledde till grundandet av Nådendals kloster, även om initiativet väl inte var hans. Biskop Magnus stödde klostrets verksamhet genom donationer och var med om de åtgärder som medförde att klostret 1443 flyttades till Ailos, det nuvarande Nådendal. Han skänkte medel till uppförandet av klosterkyrkan och lät bygga ett hus för eget bruk i klostrets närhet.
Biskopen av Åbo hade säte i riksrådet, det svenska rikets aristokratiska förvaltningsorgan. I början av sitt episkopat deltog Magnus Olai i rikspolitiken som kung Eriks troman. Domkapitlet i Uppsala uppställde honom 1421 som kandidat för ärkebiskopsämbetet, men Erik utnämnde en annan av sina favoriter. Efter detta svalnade relationerna mellan biskop Magnus och kung Erik och han började förhålla sig kritisk till kungens kyrkopolitik. Då Erik av Pommern inte godkände valet av Olaus Laurentius till ärkebiskop, stödde biskop Magnus öppet dennes kamp för sitt ämbete.
Till Engelbrekts folkuppror som bröt ut 1434 förhöll sig biskop Magnus till en början avvaktande, och han tillförordnades som medlare mellan kungen och riksrådet. Han anslöt sig 1435 till riksrådet, men räknade sig till dess moderata flygel och strävade till att återskapa unionen på lagenlig grund. För detta ändamål verkade Magnus Olai aktivt i riksrådet under 1430-talet, och vintern 1437–1438 företog han en förhandlingsresa till kungen i Danmark tillsammans med hövitsmannen på Åbo slott, Hans Kröpelin. Han var dock till slut tvungen att konstatera att hans strävanden misslyckats.
Under 1440-talet intog biskop Magnus inte längre en lika central roll i rikspolitiken. Han medverkade inte på något väsentligt sätt till Kristofer av Bayerns val till kung av Sverige 1441, och under dennes regeringstid höll han sig vid sidan av politiken men utförde av kungen givna förtroendeuppdrag inom sitt eget stift. Biskop Magnus deltog 1448 i valet av hövitsmannen på Viborgs slott Karl Knutsson Bonde till Sveriges kung, men tillhörde inte hans egentliga gynnare. Enligt biskopskrönikan ansåg riksråden och de övriga ledande männen Magnus Olai vara en ”ny Josef”, men denna uppfattning är klart överdriven. Biskop Magnus uppskattades nog, speciellt för sin långa erfarenhet, men han var inte någon självständig påverkare i rikspolitiken.
Däremot verkade Magnus Olai till förmån för Finland i unionsriket. Vid mitten av 1430-talet lyckades han sänka skatteuttaget i Finland. Sannolikt var det också biskop Magnus som medverkade till att Finlands rätt att delta i kungavalet inskrevs i Sveriges landslag 1442. Biskop Magnus skötte världsliga uppgifter även inom sitt eget stift. Han deltog vid sidan av den profana administrationen i det beslutsfattande som berörde Finland, t.ex. vid skötseln av de ekonomiskt viktiga handelsförbindelserna med Reval. Enligt allmän uppfattning spelade han en betydelsefull roll som medlare i det bondeuppror som utbröt i Satakunda 1438, det s.k. Davidska upproret.
Biskop Magnus hade goda relationer till ärkebiskoparna i Uppsala, men dessa hade mycket litet inflytande på Åbo stifts ärenden. Även påvens inflytande var under hans tid mindre än vanligt, eftersom kyrkomötena eller koncilierna begränsade påvens makt. Magnus understödde på 1430-talet konciliet i Basel, och förbindelserna mellan Åbo stift och Rom avbröts för mer än ett årtionde då konciliet bröt sina förbindelser med påven. Det här framgår av att påvens utnämningar då upphörde. När konciliet hade mist sin betydelse, upprättade Åbo stift 1445 egna förbindelser till påven i Rom, fastän ärkebiskopen och den svenska kyrkoprovinsen ännu understödde konciliet. Osäkert är dock om det var biskop Magnus som inverkade mest på beslutet eller snarare domprosten Olaus Magni.
Det var sannolikt under de första åren av sitt episkopat som Magnus Olai tog sin unga släkting Olaus Magni till sin skyddsling och började uppfostra honom till sin efterföljare. Han bekostade studierna, skötte om att han fick ett ämbete i domkapitlet och slutligen befattningen som domprost 1436. Efter detta verkade domprosten Olaus som biskop Magnus hjälpreda i stiftets ledning och ansvarade för många viktiga uppgifter. Uppgifterna om Magnus Olai och Olaus Magnis släktskapsförbindelser baserar sig på biskopskrönikan, enligt vilken Olaus Magni var sin företrädares nepos (en yngre släkting). Man har också förmodat att han kan ha varit Magnus Olais egen son, ett alternativ som inte heller helt kan uteslutas. Ett utomäktenskapligt barn till en präst hade inte under några som helst omständigheter kunnat väljas till biskop på 1400-talet, men Magnus Olai kan ha varit gift innan sin sena prästvigning. I detta fall hade det dock inte funnits några skäl att dölja förhållandet far och son, varför Olaus Magni knappast var Magnus Olais son. Det mest troliga är att Olaus mor var kusin till biskop Magnus.
Biskopskrönikan skildrar Magnus Olai som en from och religiös man som levde ett ärbart och måttligt liv. Han företog en pilgrimsresa till Jerusalem, dock inte 1424–1425, såsom ofta hävdats, utan möjligen under vintern 1419–1420. Ur källorna framgår dock klart att biskop Magnus också hade sina svagheter, bl.a. höll han styvt på sina egna förmåner.
Senast under sommaren 1449 beslöt Magnus Olai att avgå från biskopsämbetet i Åbo. Sannolikt var det hans avsikt att efter avskedet dra sig tillbaka till Nådendals kloster. Domkapitlet i Åbo valde Olaus Magni till hans efterträdare, men avskedet fordrade påvens stadfästelse. Sannolikt innehöll biskop Magnus anhållan en önskan om att han skulle erhålla pension och att Olaus Magni skulle utses till hans efterträdare. Olaus Magni reste till Rom med skrivelsen, och den 4 februari godkändes den av påven Nicolaus V.
Magnus Olai fick dock inte dra sig tillbaka till Nådendals kloster. Då han sommaren 1449 reste till kung Karl Knutsson i Sverige, höll kungen honom kvar hos sig hela den följande vintern ända fram till hösten 1450. Enligt biskopskrönikan var Magnus Olai under denna tid kungens rådgivare, och han deltog också i de förhandlingar om unionen som fördes mellan Sveriges och Danmarks delegater i Halmstad våren 1450.
Först i oktober 1450 återvände Magnus Olai till Finland. Enligt biskopskrönikan led han redan av svåra ålderdomskrämpor, och han orkade inte längre bosätta sig i klostret i Nådendal. I stället drog han sig tillbaka till sitt hus i Nådendal. Där slutade han sina dagar den 9 mars 1452, enligt vissa uppgifter klockan 9 på morgonen. Magnus Olai begravdes i Heliga lekamens kapell i Åbo domkyrka, vilket han redan under sin livstid utsett till sin gravplats. Det ursprungliga gravmonumentet, som biskop Magnus Nicolai (Särkilahti) lät utföra på 1400-talets slut har förstörts, men i domkyrkan finns numera ett nytt minnesmärke på hans grav.
Ari-Pekka Palola
Magnus Olai (Tavast), Magnus Tavast, i källorna Magnus Olafsson, född på 1370-talet i Virmo, död. 9.3.1452 i Nådendal. Föräldrar frälsemannen Olaf Tavast och Kristina Rötgersdotter (?) eller Karin Fincke (?).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands medeltidsurkunder II, III, VIII (1915−1935); Registrum ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok (1890); P. Juusten, Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium (1988); P. Juusten, Suomen piispainkroniikka (1988); Investigatio memoriae patrum: libellus in honorem Kauko Pirinen (1975); B. Klockars, Ett brev från Magnus Tavast till Vadstena kloster (1975); A. Lindblom, Akter rörande ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432. Uppsala (1903); A. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica. Linköping (1752); O.S. Rydberg, Sverges traktater med främmande magter III. Stockholm (1895); Svenskt diplomatarium från och med år 1401 II, III. Stockholm (1879, 1902); Monumenta historica universitatis Carolo-Ferdinandae Pragensis I. Prag (1830). O. Ahlbäck, Bönderna i Abborfors mot biskopen i Åbo. Historisk tidskrift för Finland 1963; H. Brusila & N. Lepokorpi, Uutta tietoa Turun tuomiokirkon pohjois-koillispuolen maanalaisista rakennusjäännöksistä. Åbo stads historiska museums årsbok 1978−1979; H. Edgren & M. Hiekkanen, Havet, kapellen och fransiskanerna. Hikuin 20 (1993); P. Enemark, Kriseår 1448−1451. København (1981); I. Friedländer, Vadstena kloster och dess gynnare. Kyrkohistorisk årskrift 1963; M. Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku (1994); T. Itkonen, Vanhimmat kirjatut suomen lauseet. Virittäjä 1984; B. Klockars, Magnus Tavast, Birgitta och birgittinerna. Historisk tidskrift för Finland 1976; B. Klockars, I Nådens dal. Klosterfolk och andra c. 1440−1590 (1979); B. Losman, Norden och reformkonsilierna. Göteborg (1970); Muistojulkaisu Naantalin 500-vuotisjuhlaan (1943); A.-P. Palola, Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdasta, Faravid 18–19 (1996); A.-P. Palola, Piispa Maunu Olavinpoika Tavastin sukulaisuussuhteet. Genos 1997; A.-P. Palola, Maunu Olavinpoika Tavast ja Olavi Maununpoika. Turun piispat 1412−1460 (1997); K. Pirinen, Suomen kirkon historia I (1991); T. Salminen, Davidin kapina ja Pirkanmaan kapinaherkkyys. Tampere-tutkimuksia ja kuvauksia 10 (1995); T. Steinby, Apud Sanctam Catharinam. Historiska och litteraturhistoriska studier 33 (1958); A. Suna, Kuusiston linnan tutkimuksia 1985−1993 (1994); S. Suvanto, Naantalin historia I (1976); S. Suvanto, Ruotsin valtaneuvosto ja Suomi vuosina 1434−41. Societas scientiarum fennica. Årsbok 1979; C. Thörnqvist, Svenska studenter i Prag under medeltiden. Kyrkohistorisk årsskrift 1929; Ur nordisk kulturhistoria. XVIII nordiska historikermötet i Jyväskylä (1981).
BILDKÄLLA. Magnus Olai. Sigill med inskriften ”Secretum Magni dei gra. epi. aboensis.” G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).