Jacobus Finno har gått till historien som banbrytare för den tidiga finskspråkiga litteraturen. Hans viktigaste arbeten, den första psalmboken på finska, liksom bönboken och katekesen, var viktiga för folkundervisningen och utgjorde även grunden för den senare andaktslitteraturen.
Man vet tämligen lite om Jacobus Petri Finnos barndom och studieår. Uppenbarligen inledde han sin studiebana i Åbo, varefter han studerade i Tyskland, vid universiteten i Wittenberg och Rostock. Om han uppnådde magistergrad vet man inte med säkerhet.
I sin teologiska syn anslöt sig Finno till Philip Melanchthons skola, de s.k. filippisterna, samt till den kända Wittenbergteologen David Chytraeus. Samtidigt som han var en anhängare av den lutherska reformationen, värdesatte han den äldre tidens kyrkliga tradition, och bl.a. i sin bönbok inkluderade han en hel del äldre kyrkligt material. Som rektor för Åbo skola med tillhörande uppgifter i domkapitlet hörde han till de mest inflytelserika prästerna i Åbo stift. När han under sina sista levnadsår verkade som dekan i Åbo hörde det sannolikt till hans uppgifter att övervaka skolväsendet i hela stiftet samt att ansvara för prästutbildningen med därtill hörande examina.
Det verkar som om Finno stod i speciell gunst hos kung Johan III; det framgår särskilt av de ekonomiska förmåner kungen beviljade honom. Till denna ynnest bidrog säkerligen att Finno stödde kungens kyrkopolitiska linje och accepterade den av kungen 1576 utgivna liturgin, den s.k. Röda boken.
Främst har dock Finno gått till historien som den tidiga finskspråkiga litteraturens märkesman. En utgångspunkt för hans litterära verksamhet var Johan III:s brev från 12 oktober 1578 i vilket han utsåg Finno till lektor i teologi och till domkapitlets poenitentiarius, d.v.s. den som ombesörjde skriftermålet. Till hans uppgifter hörde att några gånger i veckan hålla föreläsningar i Åbo skola, sköta domkyrkans diverse ekonomiska angelägenheter samt att till finska översätta ”några nyttiga böcker”. Uppenbarligen var det meningen att befria Finno så mycket som möjligt från övriga uppgifter till förmån för hans litterära arbete. Denna period resulterade sedermera i utgivandet av en psalmbok och en bönbok samt en katekes.
Därtill torde Finno 1582 i Greifswald ha varit den egentliga utgivaren av Piae Cantiones, en samling djäknesånger på latin som utgavs på uppdrag av Theodoricus Petri Ruuth. Särskilt var det hans uppgift att bearbeta sångerna i samlingen enligt den evangeliska läran, d.v.s. att rensa bort de mest iögonenfallande katolska elementen ur den medeltida samlingen. Vidare har man förmodat att han haft stor del i översättningen till finska av kung Kristofers landslag.
Finnos finska psalmbok var den första i sitt slag. Den utkom troligen 1583 och innehöll 101 psalmer. Största delen är översatta från svenska, tyska och latin, några psalmer är hämtade ur Agricolas arbeten eller tidigare manuskript med översättningar till finska. Sju av psalmerna torde i sin helhet vara skrivna av Finno. Den främsta förebilden när det gäller psalmernas ordningsföljd har varit den svenska psalmboken, som redan hade utkommit i flera upplagor. Finnos psalmbok är en förlaga för senare finska psalmböcker, även om dess poetiska kvaliteter inte är särdeles höga. Hans psalmer har karakteriserats som sakliga, men färglösa. Försöken till finska slutrim ledde till förkortning eller förlängning av orden, till en del använde han sig även av upprepning som stilmedel. Man bör dock minnas att även den tidens svenska psalmböcker stilmässigt hade sina brister.
En vidare spridning än psalmboken fick Finnos bönbok som trycktes i Stockholm 1583. Den kom att bli 1600-talets överlägset mest spridda finskspråkiga bönbok, som gavs ut i otaliga nya upplagor inom samma pärmar som psalmboken, antingen som sådan eller med smärre förändringar och tillägg. I slutet av 1600-talet började den konkurreras ut av tysken Johannes Habermanns bönbok, även kallad Avenarius bönbok, men ännu i den bönbok som ingick i 1701 års psalmbok och som var i bruk till slutet av 1800-talet fanns 33 av bönerna från Finnos bönbok kvar.
Mikael Agricolas bönbok från 1544 är en liturgisk handbok närmast avsedd för präster. Finnos bönbok hade karaktären av en folkbok. Dessutom lämpade sig dess innehåll bättre för enskild andakt och för vardagliga sammanhang. Bönboken var indelad i fem huvudavdelningar: böner avsedda för husandakt och gudstjänst, förböner, böner vid särskilda behov samt böner för olika tillfällen. Därtill finns i slutet av boken en litania och ett antal avslutningsböner. Bönernas ordningsföljd är klart mer genomtänkt än hos t.ex. Agricola.
Finnos bönbok är ett för tiden typiskt samlingsverk, vars material är hämtat från ett flertal håll. Huvudkällor har varit den bönbok som utgavs som en bilaga till Martinus Helsingius svenska katekes och den svenska Een Bönebook (1 uppl. 1552). Av bönerna är 55 gemensamma med Agricolas bönbok, men enbart 10 av dem är av Agricola själv. De övriga källskrifterna, de flesta svenska men även några tyska, var minst femton. Även om materialet huvudsakligen samlats ur utländska källor, är det skickligt anpassat till förhållandena i Finland. Utmärkande är även bokens didaktiska och uppfostrande karaktär, betonandet av reformationens och den lutherska treståndsläran. I alla dessa hänseenden innebär Finnos bönbok en klar förskjutning från Agricola mot ortodoxins tid.
Finnos tredje publikation var en katekes, som även den torde ha utkommit 1583. Andra upplagan utkom 1615. Denna upplaga var illustrerad, vilket inte var fallet med den första. Innehållet verkar ha varit detsamma i båda, även om den andra upplagan hade färre sidor på grund av ett mindre typsnitt. Katekesens spridning blev inte lika stor som bönbokens. Senare under 1600-talet trycktes inte längre nya upplagor. Det var främst Ericus Erici Sorolainens katekeser som kom att tränga undan Finnos. I likhet med de övriga katekeserna på 1500- och 1600-talen var Finnos katekes sammansatt av flera tämligen självständiga delar. De viktigaste var catechismus canonicus, d.v.s. huvudstyckena utan förklaringar, samt kommentardelen, som kronologiskt följde huvudstyckena. Därtill innehöll Finnos katekes didaktiska avsnitt och böner samt i likhet med Luthers katekes en hustavla med bibelspråk för olika behov. I början av katekesen fanns en omfattande förklaring över treståndsläran, som Finno tydligen ägnade ett alldeles speciellt intresse.
Bönboken byggde i mångt och mycket på svenska och tyska förebilder, men något motsvarande beroende är svårt att finna för katekesen. I enskilda partier kan man spåra förbindelser till i synnerhet Luther och Agricola, men helheten är Finnos egen skapelse. Detta åskådliggörs t.ex. i hans framställning av skriftermålet, i vilken han klart håller hårdare fast vid traditionell praxis än vad Luther gör, eller den svenska katekesen, som följde Luthers motsvarande.
I sin framställning av treståndsläran, som teologiskt är den intressantaste delen, avviker Finno såväl från Agricola som från den svenska katekesen och ansluter sig till Luther, men presenterar ämnet mer omfattande än denne. Även här framträder hans självständighet. Finnos betoning av det enskilda skriftermålet, liksom även hans bönbok, visar på ett av hans uppenbara särdrag, att han värdesatte det individuella andaktslivet.
Pentti Lempiäinen
Jacobus Petri Finno, född ca 1540 i Egentliga Finland eller Västra Nyland, död i pesten hösten 1588. Gift med Margareta Henriksdotter.
PRODUKTION. Catechismus Eli Sen Christilisen opin pää cappalet / lyhykäijsen vluos toimituxen cansa / Yxikertaisil Inhimisil sangen tarpelinen (första upplagans titelblad har ej bevarats). Stockholm (1615); Yxi wähä Rucous Kiria, alk. monil Jumalisil ia tarpelisil Rucouxil ia kijtos sanoil sekä entisistä Suomen kielen että myös muista Rucouskirioista lisätty enätty ia vahistettu Jumalan cunniaxi ia Suomalaisten tarpexi. Stockholm (1583); Yxi wähä Suomenkielinen Wirsikiria / Suomencocouxis Jumalata kijttä Suomenkielellä (titelbladet okänt).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Juva, Jaakko Finno rukouskirjansa valossa (1952); P.J.I. Kurvinen, Suomen virsirunouden alkuvaiheet vuoteen 1640 (1929); T.M.S. Lehtonen, Piæ Cantiones. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); P. Lempiäinen, Jaakko Finnon katekismus. Virittäjä 4/1973; Jaakko Finnon virsikirja. Faximile (1988); J. Paarma, Hiippakuntahallinto Suomessa 1554−1604 (1980).