Erik Ferling var den förste konsertmästaren-dirigenten i Åbo som verkade utanför de äldre institutionernas, stadens, kyrkans, universitetets och arméns, ramar. Han inledde sålunda uppbyggandet av det självständiga orkester- och konsertlivet i Finland.
Ferling var en av 1700-talets allra främsta violinister i Sverige. Efter sin debut 1761 anställdes han vid Kungliga hovkapellet i Stockholm, vars konsertmästare han var 1773–1790. Genom sin ställning i Stockholm följde han sålunda på nära håll det svenska musiklivets förnyelse under den gustavianska epoken. Hovkapellet, som dittills hade uppträtt bara inför hovkretsarna, konserterade nu även offentligt. Ferling hörde till orkesterns mest anlitade solister. Han anordnade även konserter i egen regi, också med inslag av vokalmusik. Som den första gav han från 1773 offentliga kammarmusikaftnar i Stockholm med bl.a. stråkkvartetter på programmet: man spelade Haydn och andra tonsättare på modet. Samma år öppnades Kungliga teatern (operan, där Hovkapellet biträdde) för allmänheten. Därigenom fick musiklivet en ny och synnerligen viktig dimension.
Ferlings kapacitet utnyttjades även i andra sammanhang. Kungliga Musikaliska akademien hade inrättats 1771 med många syften i upplysningstidens anda. Här involverades han 1772 som sekreterare i dess ”instrumentaldivision”. Akademiens undervisningsanstalt, där man avsåg att ge professionell musikundervisning, fick dock på grund av alltför obetydliga resurser aldrig den betydelse man hade tänkt. Ledamot av Kungliga Musikaliska akademien – en högt värderad utmärkelse – blev Ferling 1773. Några ord i en sång av Carl Michael Bellman (”Och förr skall Ferling spela / en Essers violin / förr än jag nånsin lämnar place / för tomma glas”) påminner oss om en annan, mindre strikt sida av musiklivet. Ferlings position i Stockholms musikliv var mångsidig och grundmurad; dock motsvarades den knappast av höga inkomster. Han påträffas stundom på stadens gäldstuga för obetalda skulder.
Viktiga milstolpar inom musiklivet i Åbo är grundandet av det Akademiska kapellet 1746, Aurorasällskapets orkesterkonsert 1773 (den första offentliga orkesterkonserten i Finland) och Erik Tulindbergs och hans vänners privata konserter på 1780-talet: de markerar en process där orkesterlivet gradvis frigjordes från äldre modeller. All honorerad musikutövning hade varit bunden vid privilegier, ett förhållande som småningom ersattes med rätten till en friare musikutövning. År 1790 sökte det nygrundade Musikaliska sällskapet i Åbo – som var helt fristående i förhållande till de äldre samhällsinstitutionerna – ”någon för sin skicklighet känd Concertmästare” för att anföra musiken. Sällskapets initiativtagare var matematiklektorn Isak Nordberg och den blivande ärkebiskopen Jacob Tengström, båda framstående musikamatörer, och bland de första medlemmarna märks även Henric Gabriel Porthan. Sannolikt var Ferlings bästa tid som violinist redan förbi då han nu, närmare 60 år gammal, accepterade en flyttning till Åbo, där resurserna förvisso inte motsvarade hovmusikmiljön i Stockholm. Han synes ha anlänt till Åbo i oktober 1790. Han avlönades med hjälp av de medlemsavgifter som uppbars av sällskapets ”musikälskande ledamöter” och stod sålunda utanför de äldre skråliknande systemen.
Uppenbarligen hade Ferling ett stort inflytande på de stadgar som Musikaliska sällskapet antog våren 1791; flera drag synes vara övertagna från motsvarande borgerliga musiksällskap i andra städer i norra Europa. Enligt stadgarna skulle sällskapets ”musikidkande ledamöter” hålla övningar och interna orkesterkonserter, men även åtminstone en offentlig årlig konsert för välgörande ändamål. Dessutom stadgades om vissa ”fria konserter”, bland annat de s.k. fruntimmerskonserterna, till vilka ”stadens samt även resande hederligare fruntimmer” hade tillträde. Orkestern bestod av ett par tiotal amatörmusiker (professorer, studenter, officerare), men dessutom anställdes tidvis någon professionell violinist samt några militärmusiker (oboe, klarinett, fagott, horn och pukor) om repertoaren krävde detta. Några sångare medverkade också t.ex. med operaarior och, enligt tidens sed, i ariorna och duetterna i Pergolesis Stabat mater, ett verk som enligt stockholmsk tradition utökades med fyrstämmiga koraler sjungna av Katedralskolans kör. Möjligen dirigerade Ferling Voglers Hosianna i Åbo 1797; vid sällskapet verkade tidvis en blandad kör. Orkesterns repertoarer är dessvärre inte i sin helhet beskrivna i källorna; bara enstaka konsertprogram har förmedlats. I förgrunden stod de komponister som brukar hänföras till den s.k. Mannheimskolan och framför allt Joseph Haydn. Barockmusik spelades veterligen inte alls, men däremot introducerades Haydn, Mozart och Beethoven.
Ferlings violinkonsert samt ett urval av de kontradanser och menuetter som han komponerade för Musikaliska sällskapets i Åbo årsfester inspelades 2001 på CD av Kreeta-Maria Kentala och Sixth Floor Orchestra under ledning av Jukka Rautasalo.
Kammarmusik idkades i mindre kretsar. Ett par försök av Sällskapet att bedriva en regelbunden undervisning på de vanligaste orkesterinstrumenten rann ut i sanden. Ferling nämns likväl som lärare för några violinelever i Åbo, inte bara för ett par militärmusiker som enligt tidens sed även var stråkmusiker, utan även för stadsorganistens syster Margareta Torenberg (1787–1866), som omtalas som mycket begåvad. Hon väckte uppmärksamhet vid uppträdanden i Åbo 1804 och 1805, men torde ha lämnat violinspelet efter att ha ingått äktenskap med en präst i Strängnäs. I enlighet med sina stadgar byggde sällskapet upp ett notbibliotek som hörde till de största i det svenska riket. Denna del av Ferlings och hans vänners livsverk har i huvudsak bevarats. Noterna – liksom även sällskapets matrikel, inventarium och räkenskaper – överlevde Åbo brand och hör nu till de viktigaste källorna rörande vårt lands musikliv i slutet av den svenska tiden.
Praktiskt taget ingenting har förmedlats om Ferling som person. Endast en på Nationalmuseet bevarad silhuett ger någon föreställning om hans anletsdrag. Otto Andersson framkallar med hjälp av bouppteckningen bilden av en gustaviansk gentleman som uppträdde i blå frack jämte blå knäbyxor med spännen eller i andra klädesplagg på modet. På sina stadspromenader kan han ha varit utrustad med svart hatt, en fiollåda i ena handen och spanskt rör med guldknopp i den andra eller, om det regnade, ett ”taftsparapluie”.
Efter de ryska truppernas inmarsch i Åbo den 22 mars 1808 avtog plötsligt intresset för Musikaliska sällskapet, vars svensk-rojalistiska karaktär hade markerats bl.a. genom att årsfesten alltid firades på Gustav III:s födelsedag. Sällskapet synes ha upplösts av politiska skäl, men det återuppstod likväl några år senare i annan form. Den åldrige Ferling synes nu ha förlorat sin utkomst. Drygt en månad före sin död nämns han sista gången i det offentliga, då ”några musikälskare”, säkerligen f.d. medlemmar av Musikaliska sällskapets orkester, den 16 november 1808 utannonserade en konsert till förmån för honom följande dag. Musikälskarna vände sig till allmänheten för att ”i någon mån söka lätta utkomsten för en gråhårsman, som i många framfarna år warit lycklig att äga sina medborgares odelade aktning och tillgifwenhet, men nu, i saknad aw det nödwändigaste till lifwets bergning, påkallar dess medlidande och ädelmod”.
Fabian Dahlström
Eric Ferling, född 1733, död 20.12.1808 i Åbo. Gift 1761 med Catharina Christina Becker.
VERK. Violinkonsert i D-dur; menuetter och kontradanser till Musikaliska Sällskapets i Åbo årsfester; vokalmusik, bl.a. sången ”O Auras sångmör samlen er” komponerad till Isak Nordbergs begravning.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Andersson, Musikaliska sällskapet i Åbo 1790−1808 (1940); E. Marvia, Eric Ferlingin saapuminen Suomeen. Pieni Musiikkilehti 6/1966; Musiken i Sverige 2. Stockholm (1933); T. Norlind & E. Trobäck, Kungl. hovkapellets historia (1526−1926). Stockholm (1926); P. Vretblad, Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm (1918).
BILDKÄLLA. Ferling, Eric. Silhuett. Museiverket.