Erik Lencqvist var kyrkoherde i många församlingar i västra Finland och förhöll sig till en början välvillig till pietismen. Han intresserade sig för Finlands historia och språk, och stod i sina forskningar i förbindelse med professor Henrik Gabriel Porthan och biskop Carl Fredrik Mennander.
Fosterlandets historia, folklivet och gamla trosföreställningar blev under 1700-talet på ett alldeles nytt sätt föremål för intresse. Till upptecknandet av historisk och folklig kunskap anslöt sig en strävan att utveckla de ekonomiska förhållandena och förbättra folkets levnadsvillkor. Många av 1700-talets mest framstående präster engagerade sig djupt i dessa strävanden; en av dem var Erik Lencqvist. Som församlingspräst blev han tvungen att övervaka den pietistiska rörelsen utan att själv ansluta sig till densamma.
Redan från födseln växte Lencqvist in i den västfinska kulturen. Sitt namn bar han efter faderns födelsesocken, Lempäälä (Lembois). Han var född i Tyrvis och gick i skola i Åbo. På mödernet tillhörde han släkten Fontelius. Vid akademin hörde Lencqvist till Satakunda nation, vars kurator han senare någon tid var vid sidan av sitt prästämbete.
Lencqvist hade framgång i sina akademiska studier, och han förefaller ha varit kluven mellan en akademisk och en kyrklig bana. Han disputerade på syndernas förlåtelse och syndafloden, och erhöll magisters grad 1745. Utnämningen till docent öppnade vägen till en tjänst vid akademin, men den kyrkliga ämbetsmannabanan vann. Slutpunkten på hans prästbana var befattningen som kyrkoherde i Orivesi.
Måhända fick Lencqvist med sin praktiska läggning nog av de akademiska disciplinernas teoretiska prägel. Som präst och i folkets närhet hade han bättre möjligheter att fördjupa sig i etnologiska och historiska studier. Lencqvist författade sockenbeskrivningar över Tövsala, Karislojo och Orivesi samt Åbo stad; i alla dessa församlingar verkade han som präst. Hans nedtecknade samtidsbeskrivningar, såväl i de lokalhistoriska skildringarna som i de arbeten som behandlar t.ex. bröllopsseder och nyländska dialekter, ger Lencqvists författarskap ett särskilt värde. Hans dialektstudie från 1777, Anmärkningar om södra Finska dialekten, är den första i sitt slag om en finsk dialekt.
Även Lencqvists skrift Om lapparnes forna hemvister i Finland är baserad på egna forskningar. De arbeten som behandlar finnarnas gamla trosföreställningar, ”Finlands hedendom och afgudadyrkan”, och ”Finlands fordna vidskepelse och trollkonst” blev inte tryckta, men gav material till en avhandling som Lencqvists son Kristian framlade under Henrik Gabriel Porthans överinseende 1782, De superstitione veterum fennorum theoretica et practica (Om de gamla finnarnas vidskepelse i teorin och praktiken).
Lencqvist hörde till det år 1770 grundade Aurorasällskapet som drog till sig mycket av det dåtida intresset för nationellt vetande. Flera av hans uppsatser publicerades i Åbo Tidningar, som redigerades av Aurorasällskapet. Hans omfattande studie i Åbo slotts historia (”Historisk afhandling om Åbo slott”) gavs ut först efter hans död; den trycktes i tidskriften Mnemosyne 1822–1823. Ett flertal av Lencqvists manuskript förblev opublicerade. En del av denna skriftliga kvarlåtenskap, som donerades till Åbo akademi, förstördes vid Åbo brand 1827.
Aurorasällskapet var ett forum för lärda män som bl.a. ville gynna utforskandet av fosterlandet. Lencqvist förmedlade sina observationer till Porthan, som denna väg fick stoff även till andra arbeten än avhandlingen om forntida vidskepelse. I sitt arbete om birkarlarna (De Bircarlis) hänvisade Porthan till Lencqvists Lapplandsstudier. En speciellt nära kontakt upprätthöll Lencqvist med biskop Carl Fredrik Mennander. Av biskopen fick han gensvar på sina arbeten och därtill behövlig litteratur till låns. Då Mennander skrev ett arbete om synodalmötenas historia bad han om hjälp vid genomgången av källmaterialet, vilket Lencqvist ansåg vara en stor ära.
Den brevväxling som bevarats från denna tid visar hur viktiga impulser Lencqvist fick av Mennander. Kort efter det att Mennander 1775 hade utnämnts till ärkebiskop och flyttat till Uppsala, erhöll Lencqvist 1778 teologie doktors grad, antagligen genom Mennanders försorg. Lencqvists försämrade hälsa hindrade honom från att delta i den av vännen ledda promotionen. Följande år kallades Lencqvist också till ledamot av sällskapet Pro fide et christianismo. Även till detta sällskap sände han sina skrifter.
Bilden av Lencqvist som församlingspräst belyses av den ställning han intog till pietismens utveckling i sin egen församling på 1770-talet. Lencqvist var väl insatt i den tidiga radikalpietismen i Finland, och han hade 1772 skrivit en omfattande artikel om fallet Lars Ulstadius och Petter Schäfer i Åbo Tidningar. Då Lencqvist var tvungen att ta ställning till pietisterna förhöll han sig till en början välvillig till dem; så länge de väckta inte uppeggade till splittring eller religiös fanatism utgjorde de ett välkommet väckningsrop i en församling som levde i ”syndens sorglöshet”, som han formulerade saken. Lencqvists inställning var i stort sett densamma som hos många andra av upplysningstidens präster. Han rekommenderade den av pietisterna gynnade litteraturen, såsom Arthur Dents, J.P. Fresenius och David Hollazius bönböcker, som religiösa vägvisare för folket.
Lencqvists försök att övervaka den pietistiska rörelsen i Orivesi hade kanske försiggått utan konflikter, om han inte hade drabbat samman med en av sina adjunkter, Isak Utter, som hade anslutit sig till pietisterna. I Lencqvists rapport framstår Utter som en outhärdlig människa i sin religiösa fanatism. Beskrivningen träffade kanske inte helt rätt, men visade samtidigt att Lencqvist var oförmögen att vägleda sin känsliga medhjälpare. Utter fick lov att avgå från sin tjänst.
Episoden med Lencqvist och pietismen belyser även på ett mer allmänt plan de spänningar som uppstod inom kyrkan i Finland då den lutherska ortodoxin, den upplysta kristendomen och pietismen samtidigt gjorde sig gällande. När det gällde moderata upplysningspräster som Lencqvist kunde pietismen leda till kontroverser; å andra sidan var pietistprästen Gustaf Rancken, som medgav att Utter var fanatisk, inte riktigt rättvis gentemot Lencqvist då han förmodade, att denne försummade att odla ”den sanna kristendomen” i sin församling. Lencqvist sade att han visat samma medkänsla för den pietistiska rörelsen i sin församling, som då svedjaren brukar eld. Det gällde att bränna svedjefallet för rågsveden, men elden kom lös i skogen. Han sade sig glädjas över väckelsernas början, ej över deras slut.
Pentti Laasonen
Erik Lencqvist, född 17.9.1719 i Tyrvis, död 12.2.1808 i Orivesi. Föräldrar hemmansägaren, borgaren i Åbo Henrik Lemblenius och Elsa Maria Fontelius. Gift 1750 med Brita Magdalena Röring, 1790 med Amalia Sofia Silfversvan.
PRODUKTION. Anmärkningar om södra Finska dialekten (1777); Om lapparnes fordna hemvister i Finland (1778); De superstitione veterum Fennorum theoretica et practica (1782, utgiven av L.s son under Porthans ledning); Bröllopsseder i vestra delarna af Nyland och de finska socknarna derstedes (1788); Historisk afhandling om Åbo slott (1822−1823); Lyhyt kuvaus Orihveden pitäjästä (1938); Se i övrigt A. Hjelt, Erik Lencqvist. En finsk präst och häfdeforskare i föregående århundradet. Historiallinen arkisto IX 1886.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland III (1859); A. Hjelt, Erik Lencqvist. En finsk präst och häfdeforskare i föregående århundradet (1886); K.G. Leinberg, Prosten Erik Lencqvists berättelse om den religiösa rörelsen i Orivesi åren 1765−1777. Finska kyrkohistoriska samfundets protokoll V (1908); M. Rapola, Lencqvist-nimen alkuperä. Virittäjä 1929.