Carl Gustaf Tessin hörde till de politiskt ledande gestalterna i frihetstidens Sverige och grundlade den franska inriktningen i landets utrikespolitik. Han var en av tidens främsta kulturpersonligheter och förmedlare av rokokoepokens franska kultur och konst till Sverige. Hans konst- och övriga samlingar utgör, tillsammans med kungahusets, en bestående del av det svenska kulturarvet från 1700-talet. Tessin utgav skönlitterära verk och efterlämnade en mängd brev och dagböcker. Han verkade även i Kungliga Vetenskapskademien och som kansler för Åbo akademi.
Carl Gustaf Tessins första utländska studieresa 1714–1719 gick till Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland. Redan under denna resa presenterades han för den franske kungen Ludvig XIV. Han efterträdde sin far Nicodemus Tessin d.y. – rikets ledande arkitekt – på posten som hovintendent 1718. Carl Gustaf Tessins egentliga politiska och diplomatiska bana inleddes 1720, med uppdrag vid olika europeiska hov, bl.a. upprepade gånger i Wien, där han var minister 1735–1736.
Hans viktigaste stationsort blev Paris, där han verkade som svensk ambassadör 1739–1742. I sitt hemland hade Tessin först efterträtt sin far 1728 som överintendent och ledare för det pågående slottsbygget i Stockholm. Efter tiden i Paris blev han 1741 riksråd, överhovmarskalk 1745, president för lagkommissionen och krigskollegium 1747 samt samma år utnämnd till kanslipresident, rikets högsta ämbete.
Alliansen mellan Sverige och Frankrike – ett av Tessins diplomatiska skötebarn – var upphovet till de stora franska subsidier, som gjorde det möjligt att bygga rikets största nya fästning, Sveaborg utanför Helsingfors från och med 1747. I situationen efter hattarnas krig 1741–1743 försökte Tessin balansera den svenska inrikes- och utrikespolitiken och avstyra den ryska inblandningen i landets inre angelägenheter. Frankrike fick en allt större betydelse som allierad för Sverige, men enligt Tessins grundsatser strävade man samtidigt till att upprätthålla nära förbindelser med Danmark och Preussen genom fördrag och dynastiskt betingade äktenskap.
Tessin var i synnerhet på 1740-talet tronföljarparet Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas hovchef och nära förtrogne. Tessin hade 1749–1754 ansvaret för kronprinsens, den blivande Gustaf III:s uppfostran. På riksdagarna hade Tessin en inflytelserik ställning ända från 1734, bland annat som lantmarskalk i adelsståndet 1738–1739 och i synnerhet från 1744 som hattpartiets synlige ledare. Tessin var den egentliga grundaren av ordensväsendet i Sverige 1748, då kungen inrättade Serafimer- och Svärdsorden samt Nordstjärneorden. Han var också ordenskansler 1748–1761.
Från och med 1754 drogs Tessin in i en rad personliga och politiska konflikter med kungaparet och deras maktsträvanden. Småningom trädde han tillbaka från alla sina offentliga uppdrag och drog sig tillbaka till sitt slott Åkerö i Södermanland. Där ägnade han sig åt sina konstnärliga och litterära intressen, sina samlingar och sitt bibliotek. Hans konstverk och olika samlingar bildar än i dag tillsammans med de kungliga samlingarna stommen i det svenska kulturarvet från 1700-talet.
Som överintendent vid hovet inkallade Tessin ett stort antal konstnärer och konsthantverkare från Frankrike för kungliga slottets slutförande och inredningsarbeten. För att höja nivån på de inhemska konstnärerna grundade han 1735 landets första ritskola, Kungliga Ritarakademien, en företrädare till den svenska konstakademien. Tessin upprätthöll ett nära samarbete med Carl Hårleman, landets ledande arkitekt efter fadern, Nicodemus Tessin d.y., och tillsammans åstadkom de att den franskt inspirerade rokokoarkitekturen fick en dominerande ställning i Sverige, både i enskilda och offentliga byggnader. Tessin anskaffade företrädesvis i Paris den dittills största och värdefullaste privata konstsamlingen i Sverige med målningar, handteckningar, gravyrer och planschverk, därtill stora samlingar av mynt, medaljer och naturalier. Dessutom tjänstgjorde han som förmedlare och sakkunnig vid hovets omfattande konstinköp och beställningar. Ekonomiska orsaker gjorde, att hans egna samlingar huvudsakligen övergick i offentlig ägo, sedermera huvudsakligen placerade i Nationalmuseum och Kungliga biblioteket i Stockholm.
Inom vetenskapen stödde Tessin inhemska krafter, den nygrundade Kungliga Vetenskapsakademien samt studium av medicin och naturvetenskaper, bl.a. Carl von Linnés arbeten. Bland kanslersämbetena för rikets olika universitet valde Tessin av allt att döma själv akademin i Åbo. Hans kanslersperiod 1745–1761 sammanföll också här med det akademiska genombrottet för naturvetenskap, ekonomi och övriga nyttiga vetenskaper. Tessin följde omsorgsfullt med det akademiska livet och undervisningen i Åbo, donerade böcker till akademin och ingrep i tjänstetillsättningarna, som vanligtvis avgjordes under riksdagarna eller i Stockholm. Som kansler motsatte sig Tessin den inskränkta sammanhållningen kring det egna stiftets intressen som akademins ”finska” gruppering stod för och i sina utnämningar betonade han hela rikets bästa. Från Åbo betraktat ansågs Tessin tidvis i utnämningsfrågor ha gynnat sökande från svenska sidan.
Som kansler bidrog Tessin också till att svenska språkets ställning vid disputationer och i det akademiska trycket stärktes på latinets bekostnad; hans egna litterära försök i lapidarisk stil, med s.k. stenstilar på svenska efterliknades också i Åbo. Tessin genomdrev två för tiden typiska företag vid akademin: uppförandet av en ny, gemensam byggnad för en anatomisk teater och ett kemiskt laboratorium 1759–1763 och omvandlandet av den gamla poëseos professuren (professuren i romersk vältalighet och poesi) till en lärostol i ekonomi. På Tessins förslag stadfästes nyordningen av riksrådet 1747. Till förste innehavare av denna professur utnämndes samma år den linneanskt inriktade Pehr Kalm.
Kansler Tessin uppträder som mecenat och beskyddare i många akademiska dissertationer och till hans ära framfördes också många offentliga orationer. Enligt rådande skick och bruk besökte han i egenskap av kansler veterligen inte en enda gång Åbo, men hans tid som kansler blev för akademin en första blomstringsperiod inom naturvetenskaperna och deras praktiska tillämpningar.
Carl Gustaf Tessin utgav vittra arbeten och politiska skrifter och efterlämnade en dagbok omfattande omkring 20000 sidor.
Rainer Knapas
Carl Gustaf Tessin, född 5.9.1695 i Stockholm, död 7.1.1770 på Åkerö i Södermanland. Föräldrar arkitekten, överintendenten Nikodemus Tessin d.y. och hans första hustru grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock. Gift 1727 med grevinnan Ulrika Lovisa Sparre af Sundby.
PRODUKTION. Brev: Lovisa Ulrika och Carl Gustaf Tessin. Dokument utg. av Sigrid Leijonhufvud. Stockholm (1920); Tableaux de Paris et de la Cour de France 1739−1742. Lettres inédites de Carl Gustaf, comte de Tessin. Red. G. von Proschwitz. Göteborg & Paris (1983); Carl Gustaf Tessin i Paris. Konst och politik. Brevväxling med Carl Hårleman. Stockholm (2002). Dagböcker. Dagbok 1748−1752. Utg. av Sigrid Leijonhufvud. Stockholm (1915); Dagbok 1757. Stockholm (1824); Utkast Af En Gammal Mans Dageliga Bref, Under dess siukdom. Til En Späd Prints 1751. Stockholm (1751); En Äldre Mans Bref til En Stadigare Prints. Stockholm (1753); En Gammal Mans Bref Til En Ung Prints 1−2. Stockholm (1756) (övers. till ty., eng., fra. och ital.). Övriga verk: La Comédie Sans Intrigue, ou, Les Deux Grossesses. Comédie, en un acte... Cologne (1739); Faunillane ou l’infante jaune. Conte. Badinopolis [Paris] (1741); Le Feinte Foire. Zapate. Donnée à Stockholm... le 24 décembre MDCCLXIV... Stockholm (1749); Fullständig. Samling. Af. Salig. Herr. Riksrådet. ... Carl. Gustaf. Tessins. Arbeten. I. Swenska. Stenstylen. Uppsala (1771); En Gammal Mans Bruns-Motion. År MDCCLIII. Stockholm (1753); ”Idé om en fulländad kvinna. En deklaration”. Ord och Bild 1932; Några. Hastiga. Försök. Vid. Få. Lediga. Stunder. Huru. Swenska. Språket. Sig Passa. Vill. Til Ristnings-skrift. Eller. Den. Så. Kallade. Stenstylen. Stockholm (1750); Skrifter af Carl Gustaf Tessin efter författarens på Åkerö befintliga handskrift, utg. av Gudmund Franck 1−2. Skr. utg. av Svenska litteratursällskapet V:1−2. Uppsala (1882−1883). Ett tiotal tryckta tal, bl.a. från riksdagarana 1730–1739, 1746–1747 samt i Kungl. Vetenskapsakademien.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Proschwitz & J. Heidner & P. Bjurström & al., Carl Gustaf Tessin. Kulturpersonen och privatmannen 1695−1770. Stockholm (1995); Carl Gustaf Tessin och konsten. En konstbok från Nationalmuseum. Stockholm (1970); Carl Gustaf Tessin och porträttkonsten. Nationalmuseums katalog nr 588. Stockholm (1995); M.-C. Skuncke, Gustaf III – det offentliga barnet. En prins retoriska och politiska fostran. Stockholm (1993); A. Remgård, Carl Gustaf Tessin och 1746−47 års riksdag. Lund (1968); W. Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- och de tidigare beskickningsåren. Lund (1931); W. Holst, Carl Gustaf Tessin. En grandseigneur från XVIII:de seklet. Stockholm (1936); P.A. Gadd, Åminnelse-tal öfver... Carl Gustaf Tessin. Stockholm (1772) (inneh. Tessins ”Afskeds-bref til Kongl. Academien i Åbo”); C. Wolff, Vänskap och makt. Den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike (2005).
BILDKÄLLA. Tessin, Carl Gustaf. Litografi. Foto: E. Laakso, 1930. Museiverket.