Naturforskaren Pehr Kalm vann internationell berömmelse med en bok som skildrade hans resa i Nordamerika. Efter att han hade utnämnts till professor i ekonomi vid akademin i Åbo arbetade han aktivt för att hitta nya sätt att förkovra nationens ekonomi. Han försökte odla exotiska växter hemma i Finland, såsom det för silkesproduktion behövliga mullbärsträdet. De flesta växterna tog sig dock inte på önskat vis.
”En professor ... för att berika Finland” skrev Pehr Kalm då han 1747 sökte den nyinstiftade professuren i ekonomi vid akademin i Åbo. Kalm blev utnämnd, och innehade professuren fram till sin död 1779. Den handlingskraftige Kalm strävade efter att i praktiken främja de ekonomiska reformidéer som gjorde sig gällande under det så kallade nyttans tidevarv. Han verkade även som präst. Mest känd är han dock för sina upptäcktsresor, varav den viktigaste till Nordamerika 1747–1751. Kalms berättelse om denna resa översattes till tyska, engelska och holländska.
Pehr Kalm föddes 1716 i Ångermanland, dit familjen Kalm under stora ofreden evakuerats från hemmet i Korsnäs by i Närpes. Fadern, kaplanen Gabriel Kalm, dog under flykten vid samma tid som sonen Pehr föddes. Modern, Katarina Ross, tillhörde en handelssläkt i Vasa. Hon återvände efter kriget till Österbotten och bosatte sig tillsammans med sonen i Vörå. Den unge Kalm skrevs in i Vasa trivialskola 1730 och fem år senare antogs han som student vid akademin i Åbo. Han studerade mineralogi under ledning av professorn i medicin, H.D. Spöring, samt åhörde Johan Browallius och C.F. Mennanders föreläsningar i naturalhistoria. Spöring, Browallius och Mennander var alla förtrogna med den empiriska naturvetenskapen och förmedlade också de senaste diskussionerna och rönen till sina studenter och kolleger i Åbo.
På uppmaning av Browallius sökte sig Kalm till Uppsala, och skrev in sig vid universitet den 5 december 1740. Kalm hade då funnit en beskyddare i hovrättsrådet vid Åbo hovrätt, friherre Sten Carl Bielke, som hade stora ägor i Lövsta utanför Uppsala. Kalm fick ansvaret för driften på Lövsta, ett uppdrag som finansierade hans studier. Bielke deltog aktivt i verksamheten vid den nyinstiftade Kungliga Vetenskapsakademien (grundad 1739), något som också kom att få stor betydelse för Kalms levnadsbana.
Kalm intresserade sig tidigt för den empiriska naturvetenskapen, och han gjorde i dess anda väderobservationer redan 1737–1738, då han tjänstgjorde som informator i Lieksa och Kides. Hans uppenbara talang parad med en stor reslust lämpade sig väl för Bielkes ambitioner; genom resor till rikets alla hörn kunde Kalm förmedla viktig information om naturförhållanden och ekonomiska angelägenheter samt utöka Uppsala universitets botaniska samlingar. Bielke finansierade personligen de resor Kalm företog till Savolax och Karelen sommaren 1740. Två år senare reste Kalm i Västergötland och Bohuslän och samlade observationer om ”historia naturali, physique, medicine, oeconomie, antiquiteter etc.”, som det står angivet på pärmbladet till den resebeskrivning som senare publicerades. Den sista av sina inhemska forskningsresor företog Kalm 1745, då han reste i Västergötlands södra delar.
Vetenskapsakademien planerade att skicka Kalm på en längre resa för att söka efter nya nyttoväxter. Grönland och Godahoppsudden nämndes som möjliga resemål, men Bielke tyckte att Sibirien hade varit att föredra ur nyttohänsyn. Bielkes intresse för Sibirien hade sina rötter i den Rysslandsresa han tillsammans med Kalm hade företagit 1744. De hade då rest genom de baltiska provinserna via S:t Petersburg till Moskva, och på hemvägen genomkorsat Ukraina. På Carl Linnés uttryckliga önskan beslöt Vetenskapsakademien dock att skicka Kalm till Nordamerika.
Kalm förberedde sig noggrant inför sina vetenskapliga expeditioner. Speciellt under vintern 1741–1742, då man började tala om ”Vetenskapsakademiens stora projekt”, studerande han flitigt sina föregångares resebeskrivningar och förteckningar över sådant som man skulle observera. Kalm förkovrade sig i botanik under Linnés ledning och lärde sig att bestämma latitud- och longitudpositioner på astronomiprofessorn Anders Celsius föreläsningar. Trots sina omfattande universitetsstudier försvarade Kalm aldrig en magisteravhandling. Avsaknaden av en examen utgjorde dock inget hinder för att Kalm 1746 utnämndes till docent i naturaliehistoria och ekonomi vid akademin i Åbo. I enlighet med tidens vurm för det nyttiga aktualiserades ekonomievetenskapen som undervisningsämne vid universitetet, och utnämningen av en magister docens var ett första steg i denna riktning. Professuren för ”naturaliehistoria och ekonomi” som sedan inrättades finansierades genom att man drog in en lärostol i poesi. Kalm utnämndes med stöd av Browallius och Linné till innehavare av den nya lärostolen den 31 augusti 1747.
Kalms utnämning till professor stod i direkt samband med den planerade forskningsresan, och det var meningen att han delvis skulle finansiera densamma med professorslönen. Tidigt i oktober 1747 begav han sig, åtföljd av en dräng vid namn Jungström, med ett skepp från Göteborg till London. Kalm stannade i Storbritannien ett halvår, i väntan på en lämplig förbindelse över Atlanten. Han utnyttjade tiden för att lära sig engelska och träffa andra Amerikaresenärer samt bekanta sig med det brittiska jordbruket. Först den 5 augusti 1748 seglade Kalm från Gravesend till Philadelphia, ombord på fartyget Mary Gally. Resan tog knappa sex veckor; fartyget nådde sitt mål den 15 september 1748.
Kalm inrättade sig först i Philadelphia, där han fann talrika landsmän, en påminnelse om den 1638 grundade svenska kolonin. Den första bekantskapen stiftade Kalm dock med Benjamin Franklin, som då tjänstgjorde som postmästare i Philadelphia. Kalm avhöll sig på inrådan av sina vänner från att resa norrut inför vintern. Underrättelsen om dröjsmålet tillfredställde inte Linné och de övriga ledamöterna i Vetenskapsakademien, som uttryckligen önskade att Kalm skulle stifta bekantskap med de områden som hade ett klimat som var likt Sveriges. Större delen av vintern 1748–1749 tillbringade Kalm i en ort med det märkvärdiga namnet Raccoon (Tvättbjörn). Han bekantade sig också med växtligheten i New Jersey och besökte New York.
Den viktigaste delen av Kalms resa inleddes i maj 1749. Han begav sig uppåt Hudsonfloden till Albany och vidare till franska Kanada, ända till Montreal och Quebec. Vid Cap aux Oyes, norr om Quebec, vände resesällskapet tillbaka, då vistelsen bland de lokala indianstammarna blev alltför riskabel. Kalm fick ett närmast kungligt mottagande av fransmännen, eftersom resan hade förberetts noggrant även längs diplomatiska kanaler. Kalm återvände samma rutt till Raccoon, men på sommaren 1750 erbjöds han en möjlighet att bege sig via Albany till de stora sjöarna. Kalm besökte även Niagarafallen. Hans skildring av fallen publicerades genast i Franklins Pennsylvania Gazette samt senare i ett flertal europeiska tidningar.
Under den andra vistelsen i Raccoon ordnade och kategoriserade Kalm noggrant sina insamlade specimina. På det personliga planet stod han däremot inför betydande förändringar. På nyårsdagen 1750 vigdes han med Anna Margareta Sjöman, en ung änka efter prosten vid de svenska församlingarna i Pennsylvania, Johan Sandin. Bruden hade en knappt tvåårig dotter från det tidigare äktenskapet, och två år efter giftermålet med Kalm födde hon en son. Det unga parets återfärd till Sverige uppsköts ännu med några månader efter det att Kalm hade återvänt från Niagara. I februari 1751 inleddes överfarten till London, som blev stormig. Kalm anlände först i slutet av maj till Stockholm. Sedan följde flyttningen till Åbo och professuren vid akademin.
Efter hemkomsten beviljades Kalm ett års tjänsteledighet för att ordna det material han hade samlat under resan i Nordamerika. Han gick med stor energi in för uppgiften. I Amerika insamlat utsäde skickades till olika delar av Sverige för provodling, och Kalm inledde själv omfattande experiment för att undersöka de nordamerikanska växtarternas anpassningsförmåga till det skandinaviska klimatet. Han lät inrätta en trädgård för detta ändamål utanför sitt hem i Åbo, men redan följande år ställdes en gård i Hirvensalo utanför staden till hans förfogande. Den första egentliga universitetsträdgården i Åbo inrättades, också den i hög grad på Kalms initiativ, först 1757 på det så kallade biskopshusets tomt.
Det visade sig snart att de nya växterna inte tog sig på önskat vis i den nya miljön. I Sverige hade man hyst speciellt stora förhoppningar om en inhemsk mullbärsträdsodling, som skulle ha möjliggjort en inhemsk silkesproduktion. De finska bönderna fattade inte heller tycke för de amerikanska näverbåtar som Kalm introducerade. Båtarna dög dock som förströelse för kung Adolf Fredrik under dennes besök i Åbo 1752, då han lät sig ros runt i en sådan. Kalms resebeskrivning En Resa til Norra America utkom i tre band under åren 1753–1761. Utgivningstakten var långsam och Kalm fick aldrig ett planerat fjärde band färdigt. Salomon Kreander, som efterträdde Kalm som professor i ekonomi, dröjde även han med det sista bandets färdigställande. Vid det laget fann man inte heller någon förläggare som var villig att publicera verkets sista del. Det kom att dröja ända till 1920 innan de delar av det fjärde bandet som hade överlevt Åbo brand publicerades.
Kalm var flitig också i sin universitetstjänst. Under hans ledning publicerades 146 akademiska avhandlingar, och i enlighet med tidens praxis var en del av dessa skrivna av honom själv. I många avhandlingar beskrevs städer och landskap i Finland. Andra ämnen som behandlades var behovet av ett förkovrat skogsbruk, inrättandet av örtagårdar, inhemska kaffesurrogat, djursjukdomar och nyttoanvändningen av ogräs. Ämnena var oftast konkreta och praktiska till sin natur; endast en av avhandlingarna var mera teoretisk och berörde matematikens användbarhet i den ekonomiska vetenskapen. I avhandlingarna framfördes också politiska åsikter. På ett rättframt sätt påvisades att ständervälde var att föredra framom oinskränkt kungamakt. Dessutom ventilerades den brännande frågan om riket skulle nå större välfärd genom att föra krig eller genom att gynna ekonomiska reformer. På 1740-talet hade det blivit tillåtet att disputera på svenska i stället för latin i sådana ämnen som främjade ekonomisk nytta, och två tredjedelar av Kalms avhandlingar var skrivna på svenska.
Kalm inriktade sig även på teologi och han vigdes till kyrkoherde i Pikis i december 1757. Bakom prästvigningen fanns även praktiska, ekonomiska motiv. Som kyrkoherde fick Kalm tilläggsinkomster från sitt prebendepastorat. Han blev också en aktiv medlem av domkapitlet. År 1763 blev Kalm kyrkoherde i S:t Marie församling, där han också kom att begravas. Kalm ställde, uppenbarligen följande Browallius och Mennanders exempel, upp i biskopsvalet 1775, men han kom endast på fjärde plats. Han dog 1779; i kyrkoböckerna anges vattusot som dödsorsak.
Kalm mottog under sin livstid avsevärda hedersbetygelser och Kejserliga vetenskapsakademin i S:t Petersburg erbjöd honom 1764 en välavlönad professur i botanik. Hans person väckte dock också motstånd: ”Prof. Kalm har ej längesedan låtit präst-viga sig, för et Prebende Pastorat skul, är en ganska skickelig trädgårdsmästare, och hvarom alt, ända til hans svarta händer vitna. Hans lärdom är storliga liten, han har här infört en förderfvelig smak med sina Svenska Disputationer i Hushålningen, och kan man ej utan en lärd vämjelse se honom föra sina insyltade stickelbär m.m. på Cathedren.”
Kalm nådde även en viss berömmelse utomlands genom sina resebeskrivningar. Hans observationer rör såväl naturen som befolkningens seder och bruk. Intresset för dessa skarpa iakttagelser har hållit i sig, och nya franskspråkiga upplagor av hans Kanadabeskrivningar har publicerats ännu under 1900-talet. Kalms namn har dock främst gjorts odödligt genom att Linné uppkallade ett amerikanskt ljungsläkte, Kalmia, efter honom; hur Pennsylvanias delstatsblomma fått sitt latinska namn torde dock vara tämligen obekant för dagens amerikaner.
Maija Kallinen
Pehr Kalm, född i mars 1716 i Ångermanland, död 16.11.1779 i S:t Marie. Föräldrar kaplanen i Korsnäs Gabriel Kalm och Katarina Ross. Gift 1750 med Anna Margareta Sjöman.
PRODUKTION. Västgöta och Bohuslänska Resa. Stockholm (1746, nya upplagor 1960, 1977); En resa till Norra America 1−3. Stockholm (1753−1761, nya upplagor 1−4. 1904−1920; 1966−1988; på finska 2004); Beschreibung der Reise ... nach dem nordlichen Amerika ... Göttingen, Leipzig (1754−1764); Travels into North America 1−3. London (1770− 1772); Reis door Noord Amerika. Utrecht (1772); Voyage de Kalm en Amérique. Montreal (1880); Pehr Kalm’s travels in North America. New York (1937, 1966); Voyage de Pehr Kalm au Canada en 1749 (1977); Matka Pohjois-Amerikkaan (1991); ett flertal beskrivningar av naturhistoriska företeelser i Nord Amerika har på 1930- och 1940-talen ut-givits i Förenta Staterna. Dissertationer under Kalms presidium, se J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966); Övriga publikationer se M. Kerkkonen, Pietari Kalm talousopin professorina (1936) och M. Kerkkonen, Peter Kalm’s North American Journey (1959).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Hildebrand, Pehr Kalms amerikanska reseräkning (1956); Pehr Kalms brev till samtida I−II (1914, 1960). Resejournal över resan till Norra Amerika I−III (1966, 1970, 1985). C. Burman, Upplysningens tidevarv, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); M. Kerkkonen, Pehr Kalm talousopin professorina (1936); M. Kerkkonen, Peter Kalms North American Journey (1959); M. Klinge, Professorer (1990); A. Leikola, Valistuksen vuosisadan suomalaisia maailmalla. Matka-arkku. Suomalaisia tutkimusmatkailijoita (1989); J.L. Odhelius, Åminnelse-tal, öfver kongl. vetensk. acad. ledamot herr Pehr Kalm. Stockholm (1780); C. Skottsberg, Pehr Kalm. Levnadsteckning. Stockholm (1951).